Ri­go­let to

Tidskriften OPERA - - Forest All Ningar - DET KONGELIGE TE­A­TER, KÖ­PEN­HAMN • RECENSENT: LENNART BROMANDER • FOTO: MIKLOS SZABO www.kgl­te­a­ter.dk

På försce­nen ser vi en sjuk­hus­säng. Det är Ri­go­let­tos hem­vist för­står man, och plat­sen är till yt­ter­me­ra vis­so ett men­tal­sjuk­hus. Marul­lo dy­ker upp i form av en trans­ve­sti­tisk sjuk­skö­ters­ka. Se­dan föl­jer nå­got som kan tol­kas som fes­ten hos her­ti­gen, och möj­li­gen är det så att den – lik­som res­ten av histo­ri­en – ut­spe­lar sig i Ri­go­let­tos sju­ka hjär­na. Vad her­ti­gen re­pre­sen­te­rar blir ald­rig rik­tigt klart, är han lä­ka­re, pa­ti­ent el­ler en men­tal­sjuk fan­ta­si?

Förs­ta ak­tens fest går väl an, det kan bli rätt or­gi­as­tiskt även i ”nor­ma­la­re” upp­sätt­ning­ar. Se­dan spå­rar allt ur to­talt. Spa­ra­fu­ci­le, för­sedd med dödskal­le­mask och narr­mös­sa, kom­mer in­cyk­lan­de på en li­ten tre­hju­ling. Gil­da pop­par fram ur en luc­ka, rör sig spas­tiskt med me­ka­nis­ka rö­rel­ser som en Olym­pia ur en helt an­nan ope­ra. Ri­go­let­to klär ut sig till Gio­van­na – hen­nes röst hörs ut­i­från ku­lis­sen – och är högst när­va­ran­de även un­der kär­leks­du­et­ten mel­lan her­ti­gen och Gil­da. Då och då tum­lar ett par hov­män runt på sce­nen ut­spö­ka­de som be­bi­sar i skär ove­rall. Så där fort­går det. Ibland kan man spå­ra sam­band med vad som hän­der på sce­nen, Ver­dis mu­sik och Pi­a­ves text men of­tast in­te. Nå­gon ero­tisk spän­ning mel­lan her­ti­gen och Gil­da el­ler mel­lan her­ti­gen och Mad­da­le­na finns hel­ler inga spår av.

Det är den tyskchi­lens­ka re­gis­sö­ren Ania­ra Amos som står för den­na upp­vis­ning i god­tyc­ke och okäns­lig­het och som även sva­rar för sce­no­gra­fin. Ti­di­ga­re har hon i Kö­pen­hamn med tvek­samt re­sul­tat re­gis­se­rat Don Gio­van­ni och A Fairy Qu­een, och var­för hon fått för­tro­en­det igen är in­te lätt att för­stå. En­dast en gång ti­di­ga­re har jag sett en ope­raupp­sätt­ning som på ett li­ka bro­kigt vis ig­no­re­rat all dra­ma­tisk och mu­si­ka­lisk lo­gik, en helt för­ryckt Salo­me i Ber­lin 2003. Den var sig­ne­rad den egen­sin­ni­ge men i Tyskland myc­ket upp­bur­ne Achim Frey­er, och jag ser nu att han var Ania­ra Amos lä­ra­re. Trots det sce­nis­ka ha­ve­ri­et är det en mu­si­ka­liskt ut­märkt fö­re­ställ­ning. So­fie Elk­jaer Jen­sen, som ti­di­ga­re mest gjort subrettar­ta­de rol­ler, tar sig här an ett så krä­van­de par­ti som Gil­das och det med strå­lan­de fram­gång. Hen­nes ko­lo­ra­tu­rer är klock­re­na, rös­ten har skim­mer och en at­trak­tiv per­son­lig timb­re. Jag skul­le gär­na vil­ja se hen­ne i en upp­sätt­ning där hon ock­så fick chans att ge­stal­ta den Gil­da som Ver­di skild­rar i mu­si­ken.

Peter Lo­dahl är den mest ita­li­enskt idi­o­ma­tis­ke te­nor vi har i Nor­den, och han gör her­ti­gen med all tänk­bar vo­kal ele­gans. Ri­go­let­to, som ef­ter all för­vir­ring till slut åter kry­per ner i sin men­tal­sjuke­bädd, görs med kraft och pon­dus av ru­mä­nen Se­basti­an Ca­ta­na. Den er­far­ne Ver­di­di­ri­gen­ten Pa­o­lo Ca­rig­na­ni säk­rar preg­nant fra­se­ring och ryt­misk skär­pa hos Det Kongelige Ka­pel.

Den här upp­sätt­ning­en var egent­li­gen tänkt som Jo­han Reu­ters Ri­go­let­to­de­but, nå­got som sä­kert många fler än jag sett fram mot. En­ligt upp­gift la­de han sig sjuk i bör­jan av re­pe­ti­tions­ar­be­tet, var­ef­ter han raskt er­sat­tes av and­ra sång­a­re för he­la pro­duk­tions­ti­den. Om det är så att det var re­gis­sö­rens egen­ar­ta­de kon­cept som be­ting­a­de Reu­ters opass­lig­het, har han min ful­la för­stå­el­se.

VER­DI: RI­GO­LET­TO

Premiär 10 sep­tem­ber 2017. Dirigent: Pa­o­lo Ca­rig­na­ni Re­gi och sce­no­gra­fi: Ania­ra Amos Ko­stym: Jor­ge Ja­ra Gu­ar­da Ljus: An­ders Poll So­lis­ter: Se­basti­an Ca­ta­na, So­fie Elk­jaer Jen­sen, Peter Lo­dahl, Eli­sa­beth Jans­son, Sten By­ri­el, Kyungil Ko.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.