Hen­ri­ik­ka Grön­dahl fun­de­rar över Fol­ko­pe­rans kam­panj ”Kom för att få kom­ma”. Spe­la in din ur­kraft och skic­ka in den till te­a­tern. Vad finns det för lik­he­ter mel­lan att sjunga ope­ra och att ha sex?

Tidskriften OPERA - - Innehåll -

Fol­ko­pe­ran gör orgasmopera. Kom för att få kom­ma. Spe­la in din ur­kraft och skic­ka in den till te­a­tern. Vad finns det för lik­he­ter mel­lan att sjunga ope­ra och att ha sex? Det­ta är ru­bri­ker, för­slag och frå­gor som rörts upp i mark­nads­fö­ring­en av hös­tens pro­duk­tion av Tu­ran­dot på Fol­ko­pe­ran.

Pr-by­rån In­go gjor­de för Fol­ko­pe­ran en upp­märk­sam­mad och fram­gångs­rik re­klam­kam­panj till För­klädd Gud, där man syn­lig­gjor­de de män­ni­skor som le­ver jäm­te oss and­ra i Sve­ri­ge, men som ex­i­ste­rar ut­an­för sy­ste­met. De man i dag kal­lar Eu-med­bor­ga­re. Hjal­mar Gull­bergs text in­leds med or­den ”Ej för de star­ka i värl­den, men för de sva­ga.” Ver­ket för­de fram bud­ska­pet att ”är Gud på jor­den, vand­rar han för­klädd”. Kam­pan­jen speg­la­de ver­kets in­ne­håll och kon­cep­tet höll.

Hös­tens re­klam­kam­panj kom – som sig bör – un­ge­fär en vec­ka fö­re pre­miä­ren. Re­pe­ti­tions­ar­be­tet med Tu­ran­dot ha­de nått sitt slut­ske­de, och vi upp­lev­de att vårt ge­men­sam­ma ar­be­te lett fram till en stark upp­sätt­ning, ett verk vi al­la kun­de stå för och kän­na oss stol­ta över.

När man tac­kar ja till en roll på Fol­ko­pe­ran, är det in­te ut­an en li­ten bä­van i mag­gro­pen; vad kom­mer att för­vän­tas av mig? Vad är det för ”kon­cept” man tac­kar ja till? Det in­går i Fol­ko­pe­rans upp­drag att ut­veck­la och för­nya konst­for­men och att nå nya mål­grup­per, och det är ett upp­drag att tas på all­var. Fol­ko­pe­ran vill va­ra en vå­gad, in­tim och ovän­tad ban­bry­ta­re. Vad skul­le det­ta in­ne­bä­ra i Tu­ran­dot? Skul­le det ut­spe­las i nå­gon bi­sarr dysto­pisk sub­kul­tur i ut­kan­ten av ett in­du­stri­om­rå­de och skul­le Liù be­hö­va vi­sa brös­ten som nå­gon sexsla­vin­na i Tu­ran­dots do­mi­nans­ri­ke? Jag var re­do att pro­te­ste­ra, och det med em­fas.

Un­der pro­duk­tions­tea­mets in­le­dan­de pre­sen­ta­tion sking­ra­des all oro. Ver­ket skul­le sna­ra­re kom­ma att hand­la om Calafs in­re re­sa. Tu­ran­dot skul­le va­ra en ope­ra om gräns­löst be­gär. Vi ha­de långa sam­tal kring vad des­sa be­gär kun­de kret­sa kring, och kom snabbt fram till att de in­te nöd­vän­digt­vis be­höv­de va­ra av sex­u­ell natur. Vi ta­la­de

om be­gär på den ni­vån att en män­ni­ska var re­do att för­stö­ra en an­nans liv för att upp­nå det åtråd­da – det fanns hur många ex­em­pel på det som helst.

En vd var be­redd att ig­no­re­ra vetska­pen om att and­ra män­ni­skor långt bor­ta mås­te ar­be­ta un­der slav­lik­nan­de för­hål­lan­den för att hål­la ner pro­duk­tions­kost­na­der­na här. En män­ni­ska som vil­le bä­ra päls var be­redd att blun­da för det bar­ba­ris­ka i päls­in­du­strin. En al­ko­ho­list, nar­ko­man el­ler sex­miss­bru­ka­re ljög in­te ba­ra för sig själv och sin om­giv­ning, ut­an var be­redd att för­sva­ra sitt risk­be­te­en­de djupt ner i för­där­vet. Ex­emp­len var oänd­li­ga. Be­gär ef­ter re­spekt, kär­lek, makt, ad­re­nalin­kic­kar, sta­tus, peng­ar och myc­ket mer.

Vår upp­sätt­ning skul­le kun­na ses ge­nom fle­ra lin­ser, be­ro­en­de av vil­ka re­fe­rens­ra­mar den en­skil­de be­sö­ka­ren själv ha­de. Ope­ran kun­de upp­le­vas som en klas­sisk sa­ga; prin­ses­san och al­la fri­ar­na, och prin­sen som till slut vann hen­ne. El­ler som en fö­re­ställ­ning om Calafs in­re re­sa; om att näs­tan al­la på scen – ut­om de verk­li­ga per­so­ner­na pap­pa Ti­mur och Liù – egent­li­gen var oli­ka de­lar av Calaf själv. Al­la per­so­ner speg­la­de de oli­ka röster vi al­la bär in­om oss och de masker vi vi­sar ut­åt – vi ta­lar till oss själ­va, över­vin­ner vå­ra eg­na räds­lor, tve­kar, fäl­ler men­ta­la krok­ben för oss själ­va och tving­ar oss fram­åt för att nå dit vi vill. En del kans­ke kun­de se te­o­lo­gis­ka sym­bo­ler i ka­rak­tä­rer­na. Liù kun­de sym­bo­li­se­ra li­vet självt, el­ler ses som en Kristus­fi­gur, som väl­jer att va­ra pri­set som mås­te be­ta­las för den allom­slu­tan­de kär­le­ken. El­ler för att hän­del­ser­na ska kun­na nå näs­ta di­men­sion. Ett ka­pi­tel i li­vet mås­te av­slu­tas för att läm­na plats för ett nytt. Sor­gen är prislap­pen på den störs­ta kär­le­ken – det­ta upp­le­ver vi som star­kast när en när­stå­en­de dött el­ler på an­nat sätt läm­nat oss. Li­ka av­grunds­djup som tom­he­ten och smär­tan är, li­ka myc­ket har vi äls­kat.

Upp­sätt­ning­ens si­re­ner, de unga män­nen i nak­na kvin­no­mas­ker med bröst, sym­bo­li­se­ra­de även de oli­ka sa­ker. De ”an­sikts­lö­sa knul­len”, könsin­du­strin, fres­tel­ser­na som all­tid kom­mer att fin­nas där ute, och som få or­kar stå emot. De skul­le va­ra va­rel­ser som in­te gick att de­fi­ni­e­ra, som än­då ta­la­de sitt tyd­li­ga språk ut­an att nå­gon be­höv­de stå där, na­ken, och bli han­te­rad el­ler ut­tit­tad. Vi var al­la full­kom­ligt tryg­ga med varand­ra och be­kvä­ma in­för varand­ra, och som sagt; det­ta ha­de ut­veck­lats till en pro­duk­tion vi al­la kän­de oss be­rör­da av och stol­ta över.

Där­för kom den förs­ta re­klam­kam­pan­jen som en kall­dusch, trots att vi fått in­for­ma­tion om kam­pan­jen in­nan. NEEEJ!! Vad gör de?? Var­för?? Det­ta är in­te alls en ope­ra om or­gasm?! Ef­ter all psy­ko­lo­gisk djup­dyk­ning, al­la sam­tal, allt ar­be­te, vad gjor­de de? Ha­de de ens för­stått mer än att Tu­ran­dot är en ope­ra om gräns­löst be­gär? Ar­tis­ter­na upp­lev­de skam och fru­stra­tion. Re­kla­men kor­re­le­ra­de in­te till det ar­be­te vi gjort, och var miss­vi­san­de. Nå­väl. Vi fick se det som en ”pr-ploj”, och tän­ka att de som in­te bru­ka­de gå på Fol­ko­pe­ran och som trod­de att de skul­le få se ”orgasmopera” för­hopp­nings­vis skul­le fast­na för själ­va konst­for­men, även om de skul­le bli snu­va­de på sex­et. Och att de som bli­vit av­skräck­ta av kam­pan­jen snart skul­le nås av ryk­tet att ing­et na­ket fö­re­kom, och inga or­gas­mer hel­ler. Jag kom vid när­ma­re ef­ter­tan­ke, un­der en ra­di­o­in­ter­vju, på att det ab­so­lut gick att dra re­le­van­ta pa­ral­lel­ler mel­lan att sjunga och att äls­ka. Ing­et kons­tigt alls. Och sen sjö­sat­tes ope­ran, och kam­pan­jen föll i glöms­ka.

In­for­ma­tion om den upp­föl­jan­de ”Kom för att kom­ma”-de­len av re­klam­kam­pan­jen damp ner i vå­ra di­gi­ta­la brev­lå­dor nå­gon må­nad se­na­re, och vi om­bads de­la den och spri­da den på so­ci­a­la me­di­er. Men där var grän­sen nådd. Ing­en vil­le spri­da den. El­ler kun­de ens för­stå den. Den kän­des så pu­e­ril, så dum. Som om ing­en av de pr-an­sva­ri­ga sett ope­ran. Na­tur­ligt­vis mås­te Fol­ko­pe­rans led­ning ha gi­vit sitt med­gi­van­de till des­sa kam­pan­jer, men jag miss­tän­ker (med tan­ke på att den kam­pan­jen snabbt togs bort) att de, lik­som Fol­ko­pe­rans ar­tis­ter och publik, nu kän­ner att ir­re­le­vant sex för ef­fek­tens skull in­te läng­re är va­re sig ny­ska­pan­de el­ler nöd­vän­digt.

Hen­ri­ik­ka Grön­dahl, ope­ras­ång­a­re Ak­tu­ell som Liù i Tu­ran­dot på Fol­ko­pe­ran

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.