Henriikka Gröndahl funderar över Folkoperans kampanj ”Kom för att få komma”. Spela in din urkraft och skicka in den till teatern. Vad finns det för likheter mellan att sjunga opera och att ha sex?

Folkoperan gör orgasmopera. Kom för att få komma. Spela in din urkraft och skicka in den till teatern. Vad finns det för likheter mellan att sjunga opera och att ha sex? Detta är rubriker, förslag och frågor som rörts upp i marknadsföringen av höstens produktion av Turandot på Folkoperan.

Pr-byrån Ingo gjorde för Folkoperan en uppmärksammad och framgångsrik reklamkampanj till Förklädd Gud, där man synliggjorde de människor som lever jämte oss andra i Sverige, men som existerar utanför systemet. De man i dag kallar Eu-medborgare. Hjalmar Gullbergs text inleds med orden ”Ej för de starka i världen, men för de svaga.” Verket förde fram budskapet att ”är Gud på jorden, vandrar han förklädd”. Kampanjen speglade verkets innehåll och konceptet höll.

Höstens reklamkampanj kom – som sig bör – ungefär en vecka före premiären. Repetitionsarbetet med Turandot hade nått sitt slutskede, och vi upplevde att vårt gemensamma arbete lett fram till en stark uppsättning, ett verk vi alla kunde stå för och känna oss stolta över.

När man tackar ja till en roll på Folkoperan, är det inte utan en liten bävan i maggropen; vad kommer att förväntas av mig? Vad är det för ”koncept” man tackar ja till? Det ingår i Folkoperans uppdrag att utveckla och förnya konstformen och att nå nya målgrupper, och det är ett uppdrag att tas på allvar. Folkoperan vill vara en vågad, intim och oväntad banbrytare. Vad skulle detta innebära i Turandot? Skulle det utspelas i någon bisarr dystopisk subkultur i utkanten av ett industriområde och skulle Liù behöva visa brösten som någon sexslavinna i Turandots dominansrike? Jag var redo att protestera, och det med emfas.

Under produktionsteamets inledande presentation skingrades all oro. Verket skulle snarare komma att handla om Calafs inre resa. Turandot skulle vara en opera om gränslöst begär. Vi hade långa samtal kring vad dessa begär kunde kretsa kring, och kom snabbt fram till att de inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur. Vi talade

om begär på den nivån att en människa var redo att förstöra en annans liv för att uppnå det åtrådda – det fanns hur många exempel på det som helst.

En vd var beredd att ignorera vetskapen om att andra människor långt borta måste arbeta under slavliknande förhållanden för att hålla ner produktionskostnaderna här. En människa som ville bära päls var beredd att blunda för det barbariska i pälsindustrin. En alkoholist, narkoman eller sexmissbrukare ljög inte bara för sig själv och sin omgivning, utan var beredd att försvara sitt riskbeteende djupt ner i fördärvet. Exemplen var oändliga. Begär efter respekt, kärlek, makt, adrenalinkickar, status, pengar och mycket mer.

Vår uppsättning skulle kunna ses genom flera linser, beroende av vilka referensramar den enskilde besökaren själv hade. Operan kunde upplevas som en klassisk saga; prinsessan och alla friarna, och prinsen som till slut vann henne. Eller som en föreställning om Calafs inre resa; om att nästan alla på scen – utom de verkliga personerna pappa Timur och Liù – egentligen var olika delar av Calaf själv. Alla personer speglade de olika röster vi alla bär inom oss och de masker vi visar utåt – vi talar till oss själva, övervinner våra egna rädslor, tvekar, fäller mentala krokben för oss själva och tvingar oss framåt för att nå dit vi vill. En del kanske kunde se teologiska symboler i karaktärerna. Liù kunde symbolisera livet självt, eller ses som en Kristusfigur, som väljer att vara priset som måste betalas för den allomslutande kärleken. Eller för att händelserna ska kunna nå nästa dimension. Ett kapitel i livet måste avslutas för att lämna plats för ett nytt. Sorgen är prislappen på den största kärleken – detta upplever vi som starkast när en närstående dött eller på annat sätt lämnat oss. Lika avgrundsdjup som tomheten och smärtan är, lika mycket har vi älskat.

Uppsättningens sirener, de unga männen i nakna kvinnomasker med bröst, symboliserade även de olika saker. De ”ansiktslösa knullen”, könsindustrin, frestelserna som alltid kommer att finnas där ute, och som få orkar stå emot. De skulle vara varelser som inte gick att definiera, som ändå talade sitt tydliga språk utan att någon behövde stå där, naken, och bli hanterad eller uttittad. Vi var alla fullkomligt trygga med varandra och bekväma inför varandra, och som sagt; detta hade utvecklats till en produktion vi alla kände oss berörda av och stolta över.

Därför kom den första reklamkampanjen som en kalldusch, trots att vi fått information om kampanjen innan. NEEEJ!! Vad gör de?? Varför?? Detta är inte alls en opera om orgasm?! Efter all psykologisk djupdykning, alla samtal, allt arbete, vad gjorde de? Hade de ens förstått mer än att Turandot är en opera om gränslöst begär? Artisterna upplevde skam och frustration. Reklamen korrelerade inte till det arbete vi gjort, och var missvisande. Nåväl. Vi fick se det som en ”pr-ploj”, och tänka att de som inte brukade gå på Folkoperan och som trodde att de skulle få se ”orgasmopera” förhoppningsvis skulle fastna för själva konstformen, även om de skulle bli snuvade på sexet. Och att de som blivit avskräckta av kampanjen snart skulle nås av ryktet att inget naket förekom, och inga orgasmer heller. Jag kom vid närmare eftertanke, under en radiointervju, på att det absolut gick att dra relevanta paralleller mellan att sjunga och att älska. Inget konstigt alls. Och sen sjösattes operan, och kampanjen föll i glömska.

Information om den uppföljande ”Kom för att komma”-delen av reklamkampanjen damp ner i våra digitala brevlådor någon månad senare, och vi ombads dela den och sprida den på sociala medier. Men där var gränsen nådd. Ingen ville sprida den. Eller kunde ens förstå den. Den kändes så pueril, så dum. Som om ingen av de pr-ansvariga sett operan. Naturligtvis måste Folkoperans ledning ha givit sitt medgivande till dessa kampanjer, men jag misstänker (med tanke på att den kampanjen snabbt togs bort) att de, liksom Folkoperans artister och publik, nu känner att irrelevant sex för effektens skull inte längre är vare sig nyskapande eller nödvändigt.

Henriikka Gröndahl, operasångare Aktuell som Liù i Turandot på Folkoperan