NYTT PÅ CD

Magdalena Kožená, Regula Mühlemann, Jonas Kaufmann, Pelléas och Mélisande samt Die Rose vom Liebesgarten.

MONTEVERDI Magdalena Kožená, mezzosopran La Cetra/marcon Archiv 479 4595 [1 CD] Distr: Universal

Det dröjer inte många takter på denna cd innan jag inser att här har vi en samling med Monteverdistycken – från madrigaler, ur Poppeas kröning och en del annat – som framförs närmast exemplariskt. Få kompositörers musik skiljer sig så mellan inspelningar som Monteverdis, givetvis beroende på att partituren är ofullständiga och varje framförande kräver ett, ja, flera mått av tolkning. Här har dirigenten Andrea Marcon och Magdalena Kožená valt att accentuera dramatiken och det dansanta. Resultatet är oemotståndligt.

Redan öppningsspåret, ”Zefiro torna”, lägger den musikaliska ribban högt och strax därpå det ljuvliga lamentot, ”Lamento della ninfa”, som här torde vara en av de främsta inspelade någonsin. Kožená har med sig en kvartett solister, countertenoren David Feldman, tenorerna Jakob Pilgram och Michael Feyfar samt basen Luca Tittoto. De kompletterar vackert klangen, inte minst i ”Lamento della ninfa” eller i den dramatiska Combattimento di Tancredi e Clorinda.

Magdalena Koženás mezzosopran är som gjord för denna musik, den mjuka strävheten ger en dramatisk klangtäthet som skapar en musikalisk närvaro av högsta klass. Hon har också en röst som låter sig reproduceras digitalt, att höra henne live gör knappast någon besviken, något som ju emellanåt inträffar, då alla röster verkar stora på inspelningar.

La Cetra under Marcon gör sitt till, svikten är god och de bildar ett slags instrumentella röster som tävlar ikapp med sången. Den 4 februari 2018 kan Kožená höras i Göteborgs konserthus tillsammans med Le Concert d'astrée under Emmanuelle Haïms ledning. Den konserten, liksom denna cd, anbefalles å det varmaste. Claes Wahlin

CLEOPATRA – BAROQUE ARIAS Regula Mühlemann, sopran La Folia Barockorchester/müller Sony Classical 8898540712 [1 CD] Distr: Sony

Åtskilliga är de liknelser man frestas att ta till efter att ha lyssnat på den schweiziska sopranen Regula Mühlemanns nya cd med barockarior på temat Kleopatra: ljuv som ett klockspel, frisk som en porlande alpbäck eller gnistrande som snö i solsken. Låt vara att liknelserna tycks vara förankrade nära hennes födelsestad Luzern, men så tycks också hennes röst vara som uppfödd på ett slags oförstörd naturs renhet. Hon har en stämma som existerar oberoende av kroppen. Med ett elegant legato och en styrka som utan minsta lilla hörbara ansträngning, framstår de arior hon här framför som pånyttfödda.

Nu är flera av dessa närmast också just det. Kompositörer som Carl Heinrich Graun, Giovanni Legrenzi eller Johann Mattheson är knappast hushållsnamn, ens för barockälskare. Vivaldi, Hasse eller Alessandro Scarlatti, för att inte tala om Händel, står för de mer kända ariorna här.

Temat (soloskivor av operasångare ska numera ha ett sådant) är alltså den beryktade Kleopatra, men barockens dekorum var inte så förtjust i historierna om hennes dekadenta fester, snarare är det den tragiska drottningens öde som tonsätts. Nästan varenda aria handlar om hennes snara död.

Gott så, inte minst i utsnitten från Hasses Marc´antonio e Cleopatra, en serenata ur vilken två arior är hämtade. Böljande melodiöst förtjänar hela verket uppmärksamhet. Samma sak med Matthesons Die unglückselige Cleopatra, Königin von Egypten. De täta klangerna, den rika atmosfären, gör att man vill höra mer av detta musikaliska snille – han var också sångare, kapellmästare och musikteoretiker.

La Folia under Robin Peter Müller har god svikt och ger vackert stöd åt Mühlemann. Nämnas bör också orkesterns harpist, Katerina Ghannudi, som dessutom sjunger duett med Mühlemann på cd:ns sista spår, en tarantellaliknande, munter historia utan död från Giulio Cesare in Egitto av Antonio Sartorio. Claes Wahlin L'OPÉRA Jonas Kaufmann, tenor Bayerisches Staatsorchester/de Billy Sony Classical 88985390832 [3 CD] Distr: Sony Nog har han lärt sig franska, Jonas Kaufmann, efter att han i början av sin karriär, enligt egen utsago, närmast var generad för sin bristande språkbehandling. Det var i början av 2000talet, men sedan flera år tillbaka är hans franska god när det gäller operasång. Det hörs på hans senaste cd, L'opéra, där det inte handlar om grand opéra, utan snarare om verk som gick under beteckningen opéra comiques, och dess 1800-talstradition. Få av dessa uruppfördes på Garnieroperan, ett hus som ändå får pryda den påkostade cdutgåvans insida och där förvisso flera av verken kom att spelas.

Vi bjuds på arior av Gounod, Massenet, Thomas, Bizet, Lalo, Offenbach, Meyerbeer, Halévy och Berlioz – kompositörer vars operor av något slags in-och-utvänd tradition sällan framförs i svenska operahus. Här får Kaufmann röra sig över ett brett register, från lite luftigare arior som Gounods Romeo och Julia, över Bizets Carmen och Pärlfiskarna till Massenet (Manon och Le Cid) och Berlioz' Fausts fördömelse och Trojanerna.

Och nog har han resurser för detta. Rösten är framför allt snygg och stark. I Kaufmanns fall ska man kanske veta att styrkan inte är riktigt lika drabbande på scen, där i alla fall jag imponeras mer av röstens bärighet. Den hörs ju också här, hans långa, vackra fraseringar som kommer till sin rätt i denna franska repertoar, främst kanske i ”Inutiles regrets!” ur Trojanerna, den aria där Aeneas inte utan förtvivlan övertygar sig själv om att lämna Dido i Kartago.

Massenet är en annan kompositör som sitter som gjuten för Kaufmann, medan Bizet kräver lite mer bett, även om han här under Bertrand de Billys ledning och den eminenta Bayerisches Staatsorchester har valt att försöka sjunga fransk opera som fransmän gör, alltså med tonvikt på det melodiska och klangmättade, inte på dramatiskt effektsökeri. Så visst, det är snyggt och på flera sätt både njutbart och elegant. Men nog är hans röst egentligen mer sydd för det dramatiska facket. Claes Wahlin

DEBUSSY: PELLÉAS OCH MÉLISANDE Kožená, Gerhaher, Finley, Selig, Fink, Bloom, Mädler. London Symphony Orchestra/rattle LSO 0790 [3 CD, 1 Blue-ray] Distr: Sony

Plötsligt kunde Claude Debussys enda opera Pelléas och Mélisande höras lite här och var i Sverige. Ett konsertant framförande i Berwaldhallen 2015 följdes av uppsättningar året därpå på både Kungliga Operan och Malmö Opera. Fransk opera har av outgrundliga anledningar spelats mycket sparsamt i Sverige. Bizets Carmen är undantaget som bekräftar den tysta regeln. När väl något från den franska repertoaren dyker upp, så är det ofta samma operor som satts upp, och med långa mellanrum: Poulencs Karmelitsystrarna, Offenbachs Hoffmanns äventyr eller kanske Gounods Faust. Den rika, franska barockoperan – Lully, Rameau, Campra – sätter inte ens Drottningholmsteatern upp.

Kanske är de täta framförandena av Debussys opera ett stillsamt tecken på en kursändring. De tre produktionerna under 2015/16 var alla av god musikalisk halt, så även om Pelléas och Mélisande skiljer sig från annan opera, i mångt och mycket är den musikaliskt säregen inom genren, så har den det gemensamt med den av Debussy beundrade Wagner, att de oupplösta harmonierna håller uppmärksamheten. Den är helt enkelt dramatisk, om än inte med bleck i forte.

Maurice Maeterlincks drama, förlagan, hör hemma i symbolismen. Drömmar och det undermedvetna där kärleken och döden spelar sitt ödesmättade spel är ju närmast ett stoff som är motsatsen till de operaklassiker från samma tid som spelas oftare: Puccinis verismo eller Richard Strauss expressionistiska verk.

Föreliggande liveinspelning radar upp en sällsynt god solistensemble. Christian Gerhaher som Pelléas kunde höras i Berwaldhallen, och tillsammans med Magdalena Koženás Mélisande bildar de här ett musikaliskt drömpar. Mjuka, täta röster som ligger som sammet mot orkesterns klangväv. Gerard Finleys Golaud och Franzjosef Seligs Arkel, två basröster med pondus, har också det slags försonande timbre som gifter sig med såväl orkester som övriga solister. Därtill Bernarda Finks altstämma som Geneviève, Joshua Blooms Doktor/herde och gossopranen Elias Mädler som barnet Yniold (som saknar biografi i programhäftet, men är en uppmärksammad, mycket ung artist. Han har bland annat framträtt som solist hos Tölzer Knabenchor).

Jämfört med Bernard Haitinks inspelning med Ann Sofie von Otter från 2000, också den en liveinspelning, så är Simon Rattles snäppet mer elegant. Haitink gav utrymme åt vokal dramatik. Rösterna, förvisso goda, avvek en smula från orkesterns klang. Rattle håller allt i samma över- eller underjordiska drömvärld: tätt, suggestivt och mjukt. Det finns inga repor mellan orkesterns stämmor och solisternas. Claes Wahlin

PFITZNER: DIE ROSE VOM LIEBESGARTEN Weber, Caves, Räsänen. Chor der Oper Chemnitz, Robert Schumann-philharmonie/beermann CPO 777 500-2 [3 CD] Distr: Naxos

I Hans Pfitzners opera Die Rose vom Liebesgarten, som uruppfördes i Ebersfeld 1901, heter huvudpersonerna Siegnot och Minneleide. Mer behöver kanske inte sägas om hur verket ska klassificeras operahistoriskt. Det inleds dessutom med en grupp flickor, som visserligen inte sjunger ”weiala weia” men väl ”eia hileia”. Andra liknande exempel är legio.

Mer wagneriansk än Pfitzner i denna hans andra opera kan man knappast vara. Litet väl ofta glider han över gränsen till det rent epigonala men ingalunda hela tiden. Problemet ligger mer i det svaga librettot, förfärdigat av en av Pfitzners ungdomsvänner, James Grun. Pfitzner blev med åren själv medveten om bristerna men försökte i alla fall få Die Rose vom Liebesgarten uppförd i Wien. Gustav Mahler var inte trakterad. Dock ansattes han av hustru Alma och sin unge Pfitzner-beundrande protegé Bruno Walter, och till slut föll Mahler

till föga och dirigerade själv Wienpremiären 1905. Det blev något av Pfitzners stund i livet. Trots den framgång han senare fick med sitt främsta verk, operan Palestrina, kom hans liv att förmörkas av paranoia och grälsjuka. Men där i Wien 1905 glömde han alldeles sin sedvanliga antisemitism, var stolt över äran och hänfördes av Mahlers dirigeringskonst.

Operan börjar i det paradisiska Liebesgarten, där fruktbarhet dyrkas med mycket kyska ritualer. Riddaren Siegnot får en ros med sig av Frau Minne själv och drar ut i världen, där han omedelbart förälskar sig i älvadrottningen Minneleide. Men hon vågar inte följa med tillbaka till paradiset, och den Klingsor-liknande Nacht-wunderer (den nattliga trollkarlen) ställer till det för dem så till den grad att de till slut båda dör. Men i ett avslutande ”Nachspiel” väcks de till liv igen av ett ”Sonnenkind”, solskensbarn, och den förvirrade historien slutar lyckligt.

Musiken är förvisso på många sätt wagneriansk men inte slaviskt. Jag lyssnade på den även utan att följa texten och då föreföll operan mer attraktiv. Det är inget beröm för ett musikdramatiskt verk men anger var de största bristerna finns. Pfitzner skapar klangligt baserade stämningar med åtskillig fantasi och kommer ofta med överraskande instrumentala effekter mitt i det svepande storvulna. Ett problem är dock hans närmast pryda förhållande till kärlek och erotik. Wagners sensuella kromatik tog han inte efter, och inte hör man i musiken att det på något sätt tänder mellan Siegnot och Minneleide.

Operan i Chemnitz dristade sig 2009 att pröva detta även i Tyskland ytterst sällan spelade verk på nytt, och cpo, som aldrig tvekar inför smal repertoar, passade på att dokumentera denna tidigare inte inspelade opera.

Man imponeras av standarden vid en mindre provinsscen som Chemnitz. Frank Beermann och hans Robert Schumann-filharmoniker gör en helhjärtad insats i orkesterdiket, och särskilt Kouta Räsänen formar pregnanta figurer i flera basroller. Erin Caves är spänstigt hjältetenoral som Siegnot, och Astrid Weber som Minneleide har en bärig dramatisk sopran, även om en litet mer lyrisk röst inte hade skadat. Lennart Bromander