OPERA PRISET 2017

Tidskriften OPERAS läsare röstade fram karaktärstenoren Niklas Björling Rygert som vinnare av Operapriset 2017. Han får priset för sin insats som Mime i Nibelungens ring, som gavs förra säsongen på Kungliga Operan. OPERAS recensent skrev: ”En betydande insats gör Niklas Björling Rygert som Siegfried-mime – ett sångagerande i världsklass. Han är en av de riktigt stora operapersonligheterna i dag.”

SKRIBENT: SÖREN TRANBERG

OPERA intervjuade pristagaren i Operans solistfoajé och han är stolt över att ha fått vårt Operapris.

– Det är fantastiskt! Och att det är läsarna som röstat fram mig som vinnare, det känns ärofyllt. Det visar att publiken uppskattar vad jag gör på scenen.

Niklas Björling Rygerts föräldrar förstod tidigt att han hade en stor uttrycksvilja, så de lät honom bli en minifunk. Redan för 40 år sedan medverkade han som barnstatist i Götz Friedrichs berömda Mästersångaruppsättning på Operan. Det blev Niklas första professionella scenerfarenhet. Därefter följde det ena på det andra. Det blev teaterutbildning via NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, Operastudio 67 och därefter Operahögskolan i Stockholm.

– Fast jag hade siktet inställt på att bli radiosignalist på FRA efter militärtjänsten. Då stötte jag ihop med min skolkamrat från Adolf Fredrik, Tobias Theorell, som sa: ”Du ska ju bli skådespelare!” Och så övertalade han mig att söka till NBV. Och där startade allting.

– På Operahögskolan gick jag i samma klass som bland andra Miah Persson, Kerstin Avemo, Annlouice Lögdlund och Malena Ernman. Jag gick ut 1999 och därefter fick jag anställning på Kungliga Operan.

I din årskull har fyra stycken fått Tidskriften OPERAS pris. Det säger en del om kvaliteten!

Och sedan dess har du medverkat i 44 produktioner i drygt 700 föreställningar på Operan. Vilka är fördelarna med att vara fast anställd och tillhöra en ensemble?

– För det första är det en enorm trygghet trots att ensemblen är i minsta laget nu jämfört med hur det var när jag började. I mitt fack sjöng veteraner som Lennart Stregård, Magnus Kyhle och Ulrik Qvale. För balansen är vi kanske för få i dag. Numera tvingas ibland unga sångare ta på sig för stora och tunga roller alldeles för tidigt, i stället för att bygga upp en långsiktig och förnuftig karriär, och växa in i yrket. Ensemblen har en mycket stark sammanhållning och våra gäster känner sig alltid välkomna på Operan. De tycker om stämningen i huset.

– Jag har haft möjligheten att få gästspela utomlands, vilket har gett mig chansen till att förkovras. Det är också ett skäl till att hålla sig på topp.

Ditt genombrott på hemmaplan kom som Mime i Nibelungens ring på Kungliga Operan 2005/06.

– Det ledde till att jag fick sjunga Mime i Siegfried i Valencia med Zubin Mehta. Den ordinarie Mime, Gerhard Siegel, repeterade samtidigt partiet i Bayreuth och han fick inte ledigt och plötsligt stod Valencia utan en Mime. Så då fick jag chansen. Detta ledde till vidare samarbeten med Mehta: med honom har jag sjungit i flera produktioner och konserter i Tel Aviv, bl. a. Klaus Narr i Arnold Schönbergs Gurrelieder, som också finns utgiven på cd.

Den här säsongen gör du bara roller i Stockholm som du gjort tidigare. Nu är du aktuell med Spoletta i Tosca, Desiré i Fedora och den italienske intriganten Valzacchi i Rosenkavaljeren.

– Valzacchi gjorde jag första gången i Amsterdam med Simon Rattle, sedan har jag sjungit rollen i Florens med Zubin Mehta och så i Christof Loys Stockholmsuppsättning, min tredje i ordningen.

Har du några fler utlandsgästspel på gång?

– Jag ska göra min första Loge i Rhenguldet, men jag kan inte tala om var. När man gör småroller i Stockholm är det lättare att få tjänstledigt och det ger mig också mer tid för instudering av nya roller. Min agent jobbar på att jag ska kunna få fler utlandsengagemang.

Finns det önskeroller som du skulle vilja göra?

– Dvärgen i Alexander von Zemlinskys opera Der Zwerg och kaptenen i Wozzeck är två spännande karaktärsroller som jag skulle kunna tänka mig. Gärna Herodes i Salome igen och givetvis att kunna få utveckla min Mime än mer. I en mer lyrisk repertoar skulle jag gärna vilja göra Lenskij i Eugen Onegin och möjligen Nemorino i Kärleksdrycken. Den senare gjorde jag i ett projekt under operautbildningen i Folke Abenius regi.

– Jag hamnade snabbt i karaktärsfacket, redan på Operahögskolan. Där fick jag aldrig chansen att frigöra min röst rent vokalt. Hade jag fått det då, hade det kanske blivit en mer lyrisk tenorrepertoar för min del. Jag hade behövt fokusera på min sångteknik åtminstone första året, förmodligen längre. Det sceniska var aldrig mitt problem. Men jag blev hela tiden inlånad i andra klassers projekt. Och då måste man ju prestera. Har man inte täckning vokalt, då börjar man trycka på och forcera. Att vara med i en massa produktioner var helt enkelt inte det som jag behövde. Några få lärare såg mitt behov, men fick uppenbarligen inget gehör för det på skolan. Det gäller att frigöra rösten så att den inte står i vägen för uttrycket. Det arbetet håller jag på med i dag. Hur fri kan min röst bli? Det är ett spännande arbete.

– Jag är orolig över den riktning operautbildningen har tagit i dag. Den har blivit mer akademisk. Men att vara operasångare är ett hantverk. Om du inte lär dig att sjunga så spelar det ingen roll hur briljanta uppsatser du skriver. I den akademiska världen är det så viktigt att kunna mäta allt i poäng. Men hur mäter man en känsla? En upplevelse? Vad är det som gör att en sångare berör? Är det mätbart? Sången måste komma först!