För min del måste texten, inte minst undertexten, sitta i kroppen.

Du har främst sjungit Mozart, Verdi och Wagner, men var känner du dig mest hemma numera?

– Både Verdi och Wagner passar mig utmärkt. Fast som svensk blir det nästan aldrig tillfälle att få sjunga den italienska repertoaren utomlands. De här rollerna görs nästan uteslutande av italienska eller ryska sångare, vilket jag tycker är trist. Fast på Oper Köln har jag i alla fall sjungit Tosca. Jag har även sjungit Verdis Lady Macbeth i Toulon och den rollen sjunger jag gärna igen.

Med Wien var du alltså redan bekant eftersom du återigen sjöng Senta med Marc Minkowski på Theater an der Wien härom året, också det i Parisversionen.

– Det ledde till att operachefen, Roland Geyer, ville engagera mig för Brünnhilderollerna i deras kommande Wagnertrilogi. Så jag har arbetat intensivt med Brünnhildes parti i ett och halvt år för att få rollerna under huden. Det är så mycket text som ska läras in. Dessutom var regissören Tatjana Gürbacas scenerier ganska komplicerade. För min del måste texten, inte minst undertexten, sitta i kroppen. Där kan undertexten vara ”sann” medan texten säger något helt annat. Eftersom min Siegfried, Daniel Brenna, var väldigt fysisk och rörlig så blev det mer och mer agerande ju längre repetitionsarbetet framskred utan att vi tappade fokus, vilket i sin tur ledde till en avspänning på scen och att jag kunde vila i ett uttryck.

Hur mycket av Brünnhildes partier har du studerat in?

– Hela Sieg fried och Ragnarök. Och ungefär tvåtredjedelar av Valkyrian. Jag har blivit tillfrågad att göra Brünnhilde i olika Ringar, men det har inte gått att lösa på grund av andra kontrakt. Jag har därför fått tacka nej till både Sieg fried och Ragnarök. Brünnhilde i Valkyrian ska jag göra konsertant i Bordeaux våren 2019 och sceniskt på Teatro Real i Madrid i januari 2020.

Fast Bordeaux väntar redan i vår …

– Jo, där ska jag göra Elektra i maj-juni. Men närmast väntar Senta mot John Lundgrens holländare på Hamburgoperan i februari-mars i en repertoarföreställning. Därefter gör jag min första Elsa i Lohengrin i Bryssel (premiär den 19 april) mot Eric Cutler (Lohengrin) och Elena Pankratova som gör Ortrud. Min kalender är fulltecknad. Deutsche Oper väntar igen, men det är först 2021.

– Ett par drömroller har jag fortfarande kvar och det är Turandot och Leonora i Ödets makt, som jag också hoppas få göra.

Jag tänkte på vad du sa om hur du uppfattade dina rollfigurer innan du börjat arbeta med dem på scenen. Har du som utbildad psykolog haft hjälp av det för att tränga in i dina i rollfigurer utifrån ett annat perspektiv än det rent musikaliska/operamässiga?

– Ja, det tror jag nog. I vart fall den terapeutiska delen att kunna ha flera infallsvinklar på karaktärens möjliga motiv, drivkrafter och inre hinder. Just det är roligt och spännande att utforska, också det är en del av jobbet.

Väntar inte Isolde snart?

– Min första Isolde gör jag i Köln hösten 2019. Det är en roll med mycket reflekterande och faran ligger bitvis i att partiet är så extremt kultiverat med mycket text som ska gestaltas. Elsa ska bli jättekul att få göra, och det är alltid lika intressant att se hur publiken kommer att reagera. Kanske är jag i dessa tider en ganska dramatisk Elsa?

Jag vet att du gärna lyssnar på äldre sångare. Vad ger det dig för ingångar rent vokalt?

– Jag lyssnar på Kirsten Flagstad och Birgit Nilsson. Jag älskar Elisabeth Grümmers sångstil som har både det lyriska och det dramatiska. Hon hade en oerhört fokuserad röst. Jag upplever nog att många av mina kolleger gärna lyssnar på andra sångare för att förstå hur de angrep sina roller. Det man vill säga ska låta naturligt sångligt och man ska inte vara förhindrad att kunna uttrycka det. För det tredje ska det helst låta vackert. Rösten ska obehindrat tjäna det man vill säga. Därför lyssnar jag också ofta på äldre sångare som Rosa Ponselle, Claudia Muzio och Frida Leider, som kunde sjunga såväl Aida som Mozart och Brünnhilde med en lyrisk genomslagskraft.

Vilka sånglärare har du haft?

– John Erik Eleby har varit min sånglärare i alla år. Han är min mentor och sångtrollkarl och jag lär mig ständigt nytt av honom. Viktiga har även Micaela von Gegerfeldt – som ”drog proppen ur mig”, genom henne lärde jag mig att hitta balansen i kroppen och inte minst att ta fram frimodigheten i de låga lägena – och Maud Reiner varit.

Vilka dirigenter och regissörer har betytt mycket för dig?

– Av nestorn Gunnar Staern lärde jag mig mycket när vi gjorde Puccinis Edgar i Lund och Tosca på Citadellet i Landskrona, båda i Ystadoperans regi. Han visade en sådan tillit, han gav impulser och rubaterade på ett fantastiskt sätt. Jag anlitade honom som instuderare när jag gjorde Amelia i Maskeradbalen på Malmö Opera. Samma sak upplevde jag med Leif Segerstam när vi gjorde Tosca i Helsingfors. Han fick musiken att blomma. Det var som han drog in ”vibbar från förr i tiden”. Nu senast på Theater an der Wien blev också samarbetet med Constantin Trinks till slut bra. När han vågade visa respekt för oss sångare, ja, då uppstod en ömsesidig tillit mellan orkesterdiket och scenen.

– När det gäller intressanta dirigenter måste jag också nämna Esa-pekka Salonen – som jag sjöng Chrysothemis i Elektra med i Verbier i somras – det var mycket stressigt och kort om tid, men han har, upplever jag, en intressant och på något sätt en arkitektonisk inställning som var spännande. Och när det gäller regi: Birgitta Egerbladh när vi gjorde Mitt hjärta brister på Folkoperan. Oj, vad jag lärde mig mycket av henne. Även Johanna Garpe i Peter Grimes på Stockholmsoperan och Christian Spuck (koreograf i Zürich), när han regisserade nyuppsättningen av Den flygande holländaren på Deutsche Oper i Berlin i våras. Att ha fått medverka i La Fura dels Baus produktioner (Elektra i Umeå och Den flygande holländaren i Madrid) är en stor ynnest och det har varit enastående upplevelser!

– Det finns många som jag vill lyfta fram, som Deutsche Opers chefsdirigent Donald Runnicles i Den flygande holländaren. Givetvis samarbetet med Tatjana Gürbaca i Wagnertrilogin. Det var hela tiden ett givande och tagande, även om hon visste vad hon ville med sin uppsättning. Därtill Olivier Py och hans man, scenografen Pierre-andré Weitz, med dem har jag jobbat i Hugenotterna i Bryssel, Holländaren i Wien och nu kommer även Lohengrin i Bryssel. Det är rent magiskt att få arbeta med dem.

Hur är det att leva ett kring flackande operaliv?

– Det kan ibland vara stressigt. Mina två söner är stora, men den yngste bor fortfarande hemma. Ur ren karriäraspekt är tajmingen optimal. Det gäller att ha ett socialt liv utanför operascenen och ibland får jag det i den produktion som jag medverkar i. Så var det t.ex. i Kassel när jag gjorde Elektra, där umgicks jag med ett par kvinnliga kolleger. Jag har bekanta i Wien. Jag har drömt om den här karriären, men det har tagit tid. Man får ta det goda med det onda. Sedan försöker jag få till längre ledighetsperioder hemma, för jag saknar min familj.

Har du några svenska engagemang på gång?

– Nej, tyvärr inte, förutom att jag ska medverka vid Östgöta musikdagar i augusti. Det ska bli kul! Där får jag sjunga ett knippe arior som jag tycker mycket om.

Porträtt Ingela Brimberg. Foto: Malin Arnesson. Idomeneo, Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker. Elektra, Norrlandsoperan. Foto: Mats Bäcker.