Nor­ma

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN • RE­CEN­SENT: ERIK GRAUNE • FOTO: MATS BÄC­KER

Så var det allt­så dags för Gö­te­borgso­pe­ran att ro i land ett av de mest pre­stige­lad­da­de pro­jekt som ett ope­ra­hus kan ge sig i kast med, Vin­cen­zo Bel­li­nis Nor­ma. En ope­ra med oö­ver­träf­fad ikonsta­tus i den ita­li­ens­ka opera­värl­den, el­ler för att ci­te­ra pro­gram­bla­det ”Kron­ju­ve­len i bel­can­too­pe­ran”.

Den mest krä­van­de so­pran­rol­len inom ita­li­ensk ope­ra har det he­tat om Nor­ma och det på go­da grun­der. Bel­li­nis änd­lö­sa me­lo­di­bå­gar krä­ver en full­kom­lig be­härsk­ning av den s.k. bel­can­to­sång­en. Att sam­ti­digt ha ut­tryck för den mest hög­spän­da känslo­mäs­si­ga ex­pres­si­vi­te­ten är när­mast omöj­ligt. Bel­li­ni skräd­dar­syd­de par­ti­et för Gi­u­dit­ta Pas­ta som an­nan­dag jul 1831 på La Sca­la var den förs­ta att tack­la de fruk­ta­de i fra­ser­na i ”Cas­ta di­va”.

Vid ur­pre­miä­ren sjöngs Adal­gi­sas par­ti av Gi­u­lia Gri­si, en lju­sa­re mer ly­risk so­pran som ef­fek­tivt kon­tras­te­ra­de mot Pas­tas mörkt dra­ma­tis­ka och på så sätt mer över­ens­stäm­de med ål­ders­skill­na­den mel­lan den mog­na­re överste­prä­stin­nan Nor­ma och den yng­re no­vi­sen Adal­gi­sa. Dock lig­ger Nor­mas par­ti hög­re, vil­ket med­fört att Adal­gi­sas par­ti, fram­för allt ge­nom Ma­ria Cal­las un­der 1950ta­lets bel­can­to­re­näs­sans, till­de­lats full­mog­na mez­zo­so­pra­ner. Det­ta, re­a­lis­tiskt sett in­te tro­vär­di­ga för­hål­lan­de, upp­märk­sam­ma­des re­dan 1977 när mez­zon Gra­ce Bum­bry sjöng Nor­ma till­sam­mans med so­pra­nen Lel­la Cu­ber­li som Adal­gi­sa. Någ­ra år se­na­re kom en in­spel­ning med de nå­got åld­ra­de so­pran­gi­gan­ter­na Jo­an Sut­her­land som Nor­ma och Montser­rat Ca­bal­lé som Adal­gi­sa. Den­na ”två­so­prans­ver­sion” re­a­li­se­ra­des sce­niskt för förs­ta gång­en i Bo­log­na så sent som 2014 med Ma­ri­el­la De­via och Car­me­la Re­mi­gio.

Hand­ling­en ut­spe­las i det av ro­mar­na oc­ku­pe­ra­de Gal­li­en. Nor­ma är överste­prä­stin­na i den gal­lis­ka kul­ten av mån­gu­din­nan Ir­min­sul. Sam­ti­digt har hon haft ett för­hål­lan­de med den ro­mers­ke pro­kon­suln Pol­li­o­ne, med vil­ken hon har två barn. Att det­ta har kun­nat för­sig­gå obe­hind­rat och oupp­täckt är obe­grip­ligt och ett lo­giskt grund­pro­blem. Pol­li­o­ne har trött­nat på hen­ne och kas­tar si­na blic­kar på den unga prä­stin­ne­no­vi­sen Adal­gi­sa. Nor­ma har märkt av Pol­li­o­nes sval­na­de käns­lor, men und­vi­ker än­då att till­mö­tes­gå gal­ler­na i de­ras allt­mer en­träg­na upp­ma­ning­ar att ge tec­ken till upp­ro­ret.

På Gö­te­borgso­pe­ran blir det fö­re­skriv­na ro­man­tis­ka mån­ljus som för­silv­rar de ur­gam­la ekar­na i Ir­min­suls he­li­ga lund en klaust­ro­fo­bisk käl­lar­hå­la, som är fri­hets­käm­par­nas till­håll. Även om man är grund­ligt trött på aske­tis­men i den­na nu­me­ra föråld­ra­de sce­no­gra­fi­stil får man än­då en ac­cen­tu­e­rad bild av till­stån­det det för­tryck­ta Gal­li­en.

Re­gis­sö­ren och sce­no­gra­fen Stép­ha­ne Braunschweig lyf­ter fram den po­li­tis­ka di­men­sio­nen med gal­ler­nas hat mot den ro­mers­ka oc­ku­pa­tions­mak­ten, vil­ket ock­så be­stäm­mer ut­form­ning­en av ti­tel­par­ti­et. Ka­ta­ri­na Kar­néus Nor­ma ge­nom­skå­dar il­lu­sions­löst sin of­fi­ci­el­la roll i vil­ken in­går att be­dö­ma tid­punk­ten för det gal­lis­ka upp­ror­s­kri­get och för­rä­de­ri­et samt lo­ja­li­te­ten med sitt folk. Det är den pri­va­ta sfä­ren och kär­le­ken till bar­nen som ut­gör hen­nes egent­li­ga liv; det är en ovan­ligt varm och le­van­de Nor­ma som Kar­néus för­med­lar.

Braunschweigs re­spek­tin­gi­van­de grund­kon­cept får dock in­te all­tid de bäs­ta sce­nis­ka lös­ning­ar­na. Att för­stö­ra ett av de mest lad­da­de ögon­blic­ken – när Pol­li­o­nes svek av­slö­jas för Nor­ma och Adal­gi­sa – ge­nom att svänga ut en bred säng med Nor­mas so­van­de barn är synd, des­sa stac­kars barn som här är mer än van­ligt scha­blon­mäs­sigt hit- och dit­fös­ta och sön­der­kra­ma­de. Idén att av­he­ro­i­se­ra den osym­pa­tis­ke mans­gri­sen Pol­li­o­ne är bra, men att vi­sa det­ta ge­nom att tvinga To­mas Lind till få­nigt fäk­tan­de med en ro­sen­bu­kett un­der sin ca­ba­let­ta är mind­re lyc­kat.

Men Nor­ma är ju fram­förallt den ro­man­tis­ka skön­sång­ens ope­ra och det fanns allt­så många av­väg­ning­ar att gö­ra in­för Gö­te­borgsupp­sätt­ning­en, vil­ka re­do­vi­sas i pro­gram­häf­tet, där myc­ket gi­van­de står att lä­sa för den som in­tres­se­rar sig för sång­sti­lis­tis­ka och sång­hi­sto­ris­ka aspek­ter. Här har man valt en eta­ble­rad tyd­lig mez­zo­so­pran – en sång­ers­ka med er­fa­ren­het av tunga mez­zo­par­ti­er som Brang­ä­ne i Tris­tan och Isol­de och Kly­taim­nest­ra i Elekt­ra, vil­ket skul­le kun­na ses som ett våg­styc­ke men i det­ta fall är ett lyc­ko­kast.

Ka­ta­ri­na Kar­néus Nor­ma är kanske det när­mas­te vi kan kom­ma den röst­typ som kän­ne­teck­na­de näs­tan samt­li­ga av ro­man­ti­kens le­gen­da­ris­ka ope­rapri­ma­don­nor, en so­pran som låg ut­an­för vår tids spe­ci­a­li­se­ra­de röst­facks­in­del­ning. Kar­néus lyc­kas med bi­be­hål­len vo­lym, klang­färg och vär­me fo­ku­se­ra för att for­ma Bel­li­nis lång­drag­na me­lo­di­bå­gar, men har sam­ti­digt full täck­ning för rol­lens myck­na dra­ma­tis­ka par­lan­do­sång.

Ida Falk Win­land kon­tras­te­rar per­fekt med full­kom­ligt kri­stall­klar ly­risk so­pran ut­an att där­för bli ett un­der­gi­vet mä­hä. En ung ut­satt kvin­na, pas­sio­ne­rad och själv­stän­dig som är be­redd att off­ra sin all­ra förs­ta pas­sion av lo­ja­li­tet mot sin ri­val. Den vir­tu­o­sa hy­per­pre­ci­sa sam­sjung­ning­en i Nor­mas och Adal­gi­sas bå­da du­et­ter blev pre­miär­fö­re­ställ­ning­ens and­lö­sa hjärt­punkt. Kan en sys­ter­lig för­e­ning i re­vol­ten mot man­ligt sex­u­ellt makt­miss­bruk ut­tryc­kas skö­na­re och star­ka­re? På Gö­ter­borgso­pe­ran kling­ar i san­ning den mest se­ger­ri­ka fe­mi­nis­tis­ka bel­can­to!

Men det är in­te ba­ra de bå­da so­pra­ner­na som till­drar sig ovan­ligt in­tres­se. Det ver­kar som om Bel­li­ni i ver­ket har an­tytt en skil­je­lin­je mel­lan det gam­la för­hål­lan­det till ope­ras­ång och helt nya dra­ma­tis­ka re­a­lis­tis­ka sång­i­de­al, som skul­le le­da till den sång­stil som fullt ut re­a­li­se­ra­des av den se­ne Ver­di och ve­ris­mens Puc­ci­ni. Det­ta fram­går in­te minst i Nor­mas dis­pa­ra­ta sång­ut­tryck.

Än­nu tyd­li­ga­re märks det i Pol­li­o­nes te­nor­par­ti, som egent­li­gen in­te in­ne­hål­ler nå­got som kan be­teck­nas som tra­di­tio­nell ”bel­can­to”. Många ser den förs­te Pol­li­o­ne, te­no­ren Do­me­ni­co Don­zel­li, som den förs­te dra­ma­tis­ke spin­to­te­no­ren och Pol­li­o­ne som den förs­ta dra­ma­tis­ka te­nor­rol­len i ita­li­ensk re­per­to­ar. De­kla­ma­tio­nen är helt ige­nom dra­ma­tisk, kort­hug­gen med tyd­lig hjäl­te­te­no­ral at­tack, men än­då med en ly­risk smi­dig­het som tra­di­tio­nel­la Puc­ci­ni­te­no­rer har svå­rig­he­ter med. Att hit­ta en full­god Pol­li­o­ne är näs­tan li­ka svårt som att hit­ta en ide­a­lisk Nor­ma. I Gö­te­borg har man To­mas Lind, som be­hand­lar par­ti­et med per­fekt av­väg­ning mel­lan Bel­li­nis krä­van­de sång­lin­jer med full­god ”spin­to kraft” och de svår­be­mäst­rat pla­ce­ra­de höjd­to­ner­na, dess­utom med en osvik­lig känsla för det ita­li­ens­ka språ­ki­di­o­met.

An­ders Lo­rentz­sons tro­vär­di­ge Oro­ve­so är en ge­stalt att ta på all­var i stäl­let för den scha­blonar­ta­de ope­ra­bas som rol­len of­ta blir. Li­te synd att man in­te vå­ga­de er­sät­ta Oro­ve­sos med för­lov sagt trä­i­ga and­ra aria med den unge Wag­ners al­ter­na­ti­va­ria – det är be­tyd­ligt me­ra stuns i den och skul­le ha gett Lo­rentz­son nå­got mer sub­stan­ti­ellt att bi­ta i.

Di­ri­gen­ten Gi­an­car­lo And­ret­ta stod för en sä­ker led­ning och sist men in­te minst Gö­te­borgso­pe­rans kör. Här har man en­ga­ge­rat en ita­li­ensk sång­coach kanske som al­ter­na­tiv till den svens­ka sakro­sank­ta körtra­di­tio­nen. I vil­ket fall som helst kling­ar den stor­ar­tat och är en bi­dra­gan­de or­sak till den sång­li­ga suc­cé som den­na Nor­ma-upp­sätt­ning är.

BEL­LI­NI: NOR­MA

Pre­miär 2 de­cem­ber 2017. Di­ri­gent: Gi­an­car­lo And­ret­ta Re­gi och sce­no­gra­fi: Stép­ha­ne Braunschweig Iscen­sätt­ning: Ge­or­ges Gag­neré Ko­stym­de­sign: Thi­bault Vanc­ra­e­nen­broeck Ljus­de­sign: Ma­ri­on Hew­lett Ko­re­o­gra­fi: Jo­han­ne Sau­ni­er So­lis­ter: Ka­ta­ri­na Kar­néus, Ida Falk Win­land, To­mas Lind, An­ders Lo­rentz­son, Ka­rin Ham­marlund, Da­ni­el Ralp­hs­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.