Norma

Så var det alltså dags för Göteborgsoperan att ro i land ett av de mest prestigeladdade projekt som ett operahus kan ge sig i kast med, Vincenzo Bellinis Norma. En opera med oöverträffad ikonstatus i den italienska operavärlden, eller för att citera programbladet ”Kronjuvelen i belcantooperan”.

Den mest krävande sopranrollen inom italiensk opera har det hetat om Norma och det på goda grunder. Bellinis ändlösa melodibågar kräver en fullkomlig behärskning av den s.k. belcantosången. Att samtidigt ha uttryck för den mest högspända känslomässiga expressiviteten är närmast omöjligt. Bellini skräddarsydde partiet för Giuditta Pasta som annandag jul 1831 på La Scala var den första att tackla de fruktade i fraserna i ”Casta diva”.

Vid urpremiären sjöngs Adalgisas parti av Giulia Grisi, en ljusare mer lyrisk sopran som effektivt kontrasterade mot Pastas mörkt dramatiska och på så sätt mer överensstämde med åldersskillnaden mellan den mognare översteprästinnan Norma och den yngre novisen Adalgisa. Dock ligger Normas parti högre, vilket medfört att Adalgisas parti, framför allt genom Maria Callas under 1950talets belcantorenässans, tilldelats fullmogna mezzosopraner. Detta, realistiskt sett inte trovärdiga förhållande, uppmärksammades redan 1977 när mezzon Grace Bumbry sjöng Norma tillsammans med sopranen Lella Cuberli som Adalgisa. Några år senare kom en inspelning med de något åldrade soprangiganterna Joan Sutherland som Norma och Montserrat Caballé som Adalgisa. Denna ”tvåsopransversion” realiserades sceniskt för första gången i Bologna så sent som 2014 med Mariella Devia och Carmela Remigio.

Handlingen utspelas i det av romarna ockuperade Gallien. Norma är översteprästinna i den galliska kulten av mångudinnan Irminsul. Samtidigt har hon haft ett förhållande med den romerske prokonsuln Pollione, med vilken hon har två barn. Att detta har kunnat försiggå obehindrat och oupptäckt är obegripligt och ett logiskt grundproblem. Pollione har tröttnat på henne och kastar sina blickar på den unga prästinnenovisen Adalgisa. Norma har märkt av Polliones svalnade känslor, men undviker ändå att tillmötesgå gallerna i deras alltmer enträgna uppmaningar att ge tecken till upproret.

På Göteborgsoperan blir det föreskrivna romantiska månljus som försilvrar de urgamla ekarna i Irminsuls heliga lund en klaustrofobisk källarhåla, som är frihetskämparnas tillhåll. Även om man är grundligt trött på asketismen i denna numera föråldrade scenografistil får man ändå en accentuerad bild av tillståndet det förtryckta Gallien.

Regissören och scenografen Stéphane Braunschweig lyfter fram den politiska dimensionen med gallernas hat mot den romerska ockupationsmakten, vilket också bestämmer utformningen av titelpartiet. Katarina Karnéus Norma genomskådar illusionslöst sin officiella roll i vilken ingår att bedöma tidpunkten för det galliska upprorskriget och förräderiet samt lojaliteten med sitt folk. Det är den privata sfären och kärleken till barnen som utgör hennes egentliga liv; det är en ovanligt varm och levande Norma som Karnéus förmedlar.

Braunschweigs respektingivande grundkoncept får dock inte alltid de bästa sceniska lösningarna. Att förstöra ett av de mest laddade ögonblicken – när Polliones svek avslöjas för Norma och Adalgisa – genom att svänga ut en bred säng med Normas sovande barn är synd, dessa stackars barn som här är mer än vanligt schablonmässigt hit- och ditfösta och sönderkramade. Idén att avheroisera den osympatiske mansgrisen Pollione är bra, men att visa detta genom att tvinga Tomas Lind till fånigt fäktande med en rosenbukett under sin cabaletta är mindre lyckat.

Men Norma är ju framförallt den romantiska skönsångens opera och det fanns alltså många avvägningar att göra inför Göteborgsuppsättningen, vilka redovisas i programhäftet, där mycket givande står att läsa för den som intresserar sig för sångstilistiska och sånghistoriska aspekter. Här har man valt en etablerad tydlig mezzosopran – en sångerska med erfarenhet av tunga mezzopartier som Brangäne i Tristan och Isolde och Klytaimnestra i Elektra, vilket skulle kunna ses som ett vågstycke men i detta fall är ett lyckokast.

Katarina Karnéus Norma är kanske det närmaste vi kan komma den rösttyp som kännetecknade nästan samtliga av romantikens legendariska operaprimadonnor, en sopran som låg utanför vår tids specialiserade röstfacksindelning. Karnéus lyckas med bibehållen volym, klangfärg och värme fokusera för att forma Bellinis långdragna melodibågar, men har samtidigt full täckning för rollens myckna dramatiska parlandosång.

Ida Falk Winland kontrasterar perfekt med fullkomligt kristallklar lyrisk sopran utan att därför bli ett undergivet mähä. En ung utsatt kvinna, passionerad och självständig som är beredd att offra sin allra första passion av lojalitet mot sin rival. Den virtuosa hyperprecisa samsjungningen i Normas och Adalgisas båda duetter blev premiärföreställningens andlösa hjärtpunkt. Kan en systerlig förening i revolten mot manligt sexuellt maktmissbruk uttryckas skönare och starkare? På Göterborgsoperan klingar i sanning den mest segerrika feministiska belcanto!

Men det är inte bara de båda sopranerna som tilldrar sig ovanligt intresse. Det verkar som om Bellini i verket har antytt en skiljelinje mellan det gamla förhållandet till operasång och helt nya dramatiska realistiska sångideal, som skulle leda till den sångstil som fullt ut realiserades av den sene Verdi och verismens Puccini. Detta framgår inte minst i Normas disparata sånguttryck.

Ännu tydligare märks det i Polliones tenorparti, som egentligen inte innehåller något som kan betecknas som traditionell ”belcanto”. Många ser den förste Pollione, tenoren Domenico Donzelli, som den förste dramatiske spintotenoren och Pollione som den första dramatiska tenorrollen i italiensk repertoar. Deklamationen är helt igenom dramatisk, korthuggen med tydlig hjältetenoral attack, men ändå med en lyrisk smidighet som traditionella Puccinitenorer har svårigheter med. Att hitta en fullgod Pollione är nästan lika svårt som att hitta en idealisk Norma. I Göteborg har man Tomas Lind, som behandlar partiet med perfekt avvägning mellan Bellinis krävande sånglinjer med fullgod ”spinto kraft” och de svårbemästrat placerade höjdtonerna, dessutom med en osviklig känsla för det italienska språkidiomet.

Anders Lorentzsons trovärdige Oroveso är en gestalt att ta på allvar i stället för den schablonartade operabas som rollen ofta blir. Lite synd att man inte vågade ersätta Orovesos med förlov sagt träiga andra aria med den unge Wagners alternativaria – det är betydligt mera stuns i den och skulle ha gett Lorentzson något mer substantiellt att bita i.

Dirigenten Giancarlo Andretta stod för en säker ledning och sist men inte minst Göteborgsoperans kör. Här har man engagerat en italiensk sångcoach kanske som alternativ till den svenska sakrosankta körtraditionen. I vilket fall som helst klingar den storartat och är en bidragande orsak till den sångliga succé som denna Norma-uppsättning är.

BELLINI: NORMA

Premiär 2 december 2017. Dirigent: Giancarlo Andretta Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig Iscensättning: Georges Gagneré Kostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck Ljusdesign: Marion Hewlett Koreografi: Johanne Saunier Solister: Katarina Karnéus, Ida Falk Winland, Tomas Lind, Anders Lorentzson, Karin Hammarlund, Daniel Ralphsson.