BARBERAREN
Det Kongelige Teater i Köpenhamn har haft Holger Bolands uppsättning av Barberaren i Sevilla gående ända sedan sextiotalet, ibland litet uppiffad. Onekligen dags för något nytt, och man har vänt sig till en ren teaterregissör Martin Lyngbo som här gör sin operadebut. Från talteatern har han tagit med sig känslan för scenisk tajming. Det är riktigt fint flyt i uppsättningen, och komedin startar i full fart redan i uvertyren med ett par misslyckade flyktförsök av Rosina, och direkt efter uvertyren följer Figaros faktotumaria. Inledningsscenen med Almavivas serenad är struken, och jag kan inte säga att jag saknar den. Rikke Joellund har skapat en skojig och funktionell scenbild, en bred husfasad med diverse skjutväggar, som uppenbarar såväl barberarsalong, som notariat och Dr Bartolos våning i två plan. Scenografin utnyttjas rappt och i sin helhet, även som bakgrund för den danska texten.
Lyngbo har lånat sin estetik från stumfilmsfarsen, vilket kan låta vanskligt. Barberar-uppsättningar, som hamnar i buskis är inte alltför sällsynta, men regissören har agerat med smak. Rörelsekoreografin har elegans, och det grovkorniga mildras av en dansant chaplinsk tajming i rörelserna. Inspiration är inte hämtad bara från stumfilmen, Basilio i Simon Duus långsträckta gestalt är nästan kusligt lik John Cleese – även i rörelsemönstret.
Sceniskt är detta en lyckad och roande Barberare med hela ensemblen inklusive statisterna mycket väl samkörda, men den musikaliska sidan håller inte riktigt samma klass utan att vara svag. Det Kongelige Teater har tyvärr bantat ner sin solistensemble, som under Kasper Holtens tid var av hög internationell klass, och med undantag för Simon Duus har man fått låna in idel sångare utifrån till de ledande rollerna. Luthando Qave gör en gemytlig Figaro, som här snarast är en småkriminell trickster, vilken på behändigt stumfilmsmaner oskadliggör den riktige barberaren och bemäktigar sig hans rakstuga (Qave gör senare i vår Figaro även i Göteborg).
Matteo Macchioni som Almaviva har en mycket smidig ljus, lyrisk tenor. Den är litet smal och trång, men han har kapacitet nog att leverera den svåra slutarian som ofta utelämnas. En smula för smal och trång i stämman är också georgiska Anna Kasyans Rosina, men hon kompenserar med livligt utspel. Portugisiska José Fardilha är en stabil men litet tråkig Bartolo.
Michael Hofstetter leder Det Kongelige Kapel, och här är också stabilt det rätta ordet, men det saknas en del esprit och skärpa i spelet, och ensemblerna sitter inte riktigt med den precision, som får musiken att lyfta.
ROSSINI: BARBERAREN I SEVILLA
Premiär 27 januari 2018. Dirigent: Michael Hofstetter Regi: Martin Lyngbo Scenografi och kostym: Rikke Joellund Koreografi: Kristjan Ingimarsson Ljusdesign: Ulrik Gad Solister: Luthando Qave, Anna Kasyan, Matteo Macchioni, José Fardilha, Simon Duus, Elisabeth Halling.