BARBERAREN

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DET KONGELIGE TE­A­TER, KÖ­PEN­HAMN • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FOTO: MIKLOS SZABO www.kgl­te­a­ter.dk

Det Kongelige Te­a­ter i Kö­pen­hamn har haft Hol­ger Bo­lands upp­sätt­ning av Barberaren i Se­vil­la gå­en­de än­da se­dan sex­tio­ta­let, ibland li­tet uppif­fad. Onek­li­gen dags för nå­got nytt, och man har vänt sig till en ren te­a­ter­re­gis­sör Martin Lyng­bo som här gör sin ope­ra­de­but. Från tal­te­a­tern har han ta­git med sig käns­lan för sce­nisk taj­ming. Det är rik­tigt fint flyt i upp­sätt­ning­en, och ko­me­din star­tar i full fart re­dan i uver­ty­ren med ett par miss­lyc­ka­de flykt­för­sök av Ro­si­na, och di­rekt ef­ter uver­ty­ren föl­jer Fi­garos fak­to­tu­ma­ria. In­led­nings­sce­nen med Al­ma­vi­vas se­re­nad är stru­ken, och jag kan in­te sä­ga att jag sak­nar den. Rik­ke Jo­ell­und har ska­pat en sko­jig och funk­tio­nell scen­bild, en bred hus­fa­sad med di­ver­se skjut­väg­gar, som up­pen­ba­rar så­väl bar­be­rarsa­long, som no­ta­ri­at och Dr Bar­to­los vå­ning i två plan. Sce­no­gra­fin ut­nytt­jas rappt och i sin hel­het, även som bak­grund för den dans­ka tex­ten.

Lyng­bo har lå­nat sin es­te­tik från stum­films­far­sen, vil­ket kan lå­ta vansk­ligt. Bar­be­rar-upp­sätt­ning­ar, som ham­nar i bus­kis är in­te allt­för säll­syn­ta, men re­gis­sö­ren har age­rat med smak. Rö­rel­se­ko­re­o­gra­fin har ele­gans, och det grov­kor­ni­ga mild­ras av en dan­sant chaplinsk taj­ming i rö­rel­ser­na. Inspiration är in­te häm­tad ba­ra från stum­fil­men, Ba­si­lio i Si­mon Du­us lång­sträck­ta ge­stalt är näs­tan kus­ligt lik John Clee­se – även i rö­rel­se­mönst­ret.

Sce­niskt är det­ta en lyc­kad och ro­an­de Bar­be­ra­re med he­la en­semb­len in­klu­si­ve sta­tis­ter­na myc­ket väl sam­kör­da, men den mu­si­ka­lis­ka si­dan hål­ler in­te rik­tigt sam­ma klass ut­an att va­ra svag. Det Kongelige Te­a­ter har ty­värr ban­tat ner sin so­li­s­ten­semb­le, som un­der Kasper Hol­tens tid var av hög in­ter­na­tio­nell klass, och med un­dan­tag för Si­mon Du­us har man fått lå­na in idel sång­a­re ut­i­från till de le­dan­de rol­ler­na. Lut­han­do Qa­ve gör en ge­myt­lig Fi­garo, som här sna­rast är en små­kri­mi­nell trick­s­ter, vil­ken på be­hän­digt stum­filmsma­ner oskad­lig­gör den rik­ti­ge barberaren och be­mäk­ti­gar sig hans rak­stu­ga (Qa­ve gör se­na­re i vår Fi­garo även i Gö­te­borg).

Mat­teo Mac­chio­ni som Al­ma­vi­va har en myc­ket smi­dig ljus, ly­risk te­nor. Den är li­tet smal och trång, men han har ka­pa­ci­tet nog att le­ve­re­ra den svå­ra slu­ta­ri­an som of­ta ute­läm­nas. En smu­la för smal och trång i stäm­man är ock­så ge­or­gis­ka Anna Ka­sy­ans Ro­si­na, men hon kom­pen­se­rar med liv­ligt ut­spel. Por­tu­gi­sis­ka José Far­dil­ha är en sta­bil men li­tet trå­kig Bar­to­lo.

Mi­chael Hofs­tet­ter le­der Det Kongelige Ka­pel, och här är ock­så sta­bilt det rät­ta or­det, men det sak­nas en del esprit och skär­pa i spe­let, och en­semb­ler­na sit­ter in­te rik­tigt med den pre­ci­sion, som får mu­si­ken att lyf­ta.

ROSSINI: BARBERAREN I SE­VIL­LA

Pre­miär 27 ja­nu­a­ri 2018. Di­ri­gent: Mi­chael Hofs­tet­ter Re­gi: Martin Lyng­bo Sce­no­gra­fi och ko­stym: Rik­ke Jo­ell­und Ko­re­o­gra­fi: Kristjan Ingi­mars­son Ljus­de­sign: Ul­rik Gad So­lis­ter: Lut­han­do Qa­ve, Anna Ka­sy­an, Mat­teo Mac­chio­ni, José Far­dil­ha, Si­mon Du­us, Eli­sa­beth Hal­ling.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.