WOZZECK

När en operauppsättning träffar själva livsnerven uppstår en mycket stark påminnelse om vad en iscensättning kan innehålla och förmedla till oss i publiken. Så är det för det mesta med den tyske regissören Christof Loys uppsättningar. Hans knivskarpa regi och psykologiskt utmejslade rollporträtt finns oftast kvar på näthinnan i efterhand. Så var det också med hans Wozzeck i Oslo, en uppsättning som hade sin premiär i Frankfurt sommaren 2016.

Man kan rent av tala om en personlig estetik i samarbetet mellan Christof Loy och hans scenograf Herbert Murauer. Ibland är deras scenrum helt befriade från ovidkommande detaljer och rekvisita. Allra längst gick de i sin Lulu-uppsättning på Covent Garden i London 2009, där scenografin i princip bara bestod av en vägg som förflyttades i djupled, en stol och några ljuskäglor. Fullt så spartanskt var det inte i Oslo, fast Murauers scenografilådor är omisskännliga. Här med sotsvarta väggar där rummen, längsgående med scenöppningen, fick olika storlekar genom att de sköts i sidled och förändrades beroende på vem som var på scenen. Wozzecks livskamrat Maries livsutrymme blir till slut så minimalt att hon knappt kan ta sig ur sin klaustrofobiska instängdhet.

Både Loy och Murauer läser av och transformerar Alban Bergs libretto, som bygger på Georg Büchners ofullbordade pjäsfragment Woyzeck från 1837, på ett sätt som tar fram rollfigurernas egenskaper utan att de blir övertydliga eller karikerade. Handlingen utspelar sig i en liten garnisonsstad, där soldaten Wozzeck arbetar som kalfaktor. En av hans frisörkunder är den sarkastiskt skildrade kaptenen, som tycker att Wozzeck är en god människa, men anser att han saknar moral. Med samma översitteri skildras också doktorn, som utför medicinska experiment på Wozzeck. Att doktorn lider av hypokondri går inte att ta miste på. Både kaptenens och doktorns enerverande och nervösa beteende för tankarna till Helan och Halvan. Inte minst i scenen vid tjärnen när Wozzeck mördat Marie i en vassrugg, den obehagliga stämningen och isande kvällskylan hörs i musiken – då vill de två fega herrarna bara fly fältet.

Audun Iversen rolldebuterade som Wozzeck redan i Frankfurt och vokalt får han fram mängder av facetter som blir till impulser rent sceniskt. Iversen förmedlar balansen mellan sitt inre och yttre kaos mycket övertygande. Vem är Wozzeck? Är han ett offer för Marie och de tre manspersonerna, som manipulerar honom? I dag lever vi i en tid där små bagateller ofta blåses upp till absurda proportioner. Därför är det nödvändigt att känna till korrektiven i livet, tycks Christof Loy mena, som ser Wozzeck likt ett requiem över fattiga människor som aldrig fick en chans i livet – en problemställning som är nog så aktuell i dag.

Asmik Grigorian (Marie) gör ett hudlöst utlämnande porträtt av den lilla människan som inte förmår förändra sitt liv. Denna litauiska sopran är en stor publikfavorit i Stockholm, där hon gjort flera lysande rollprestationer i verismrepertoaren och en mer skönsjungande Marie har jag aldrig upplevt. Andra som måste framhållas är Thor Inge Falchs överspände kapten, som till fullo bemästrar detta ohyggliga tenorparti.

Veteranen Frode Olsen har gjort doktorn i flera uppsättningar tidigare, bl.a. i Peter Konwitschnys omtalade Hamburguppsättning. Att han har rollen under huden märks i hans säkra agerande och sångliga uttryck. Även Henrik Engelsvikens brunstige tamburmajor blir en sorglig färgklick på värdshuset när han kopulerar med Marie i ett hörn. På samma sätt som i t.ex. Loys Stockholmsuppsättningar av Rosenkavaljeren och Fedora, betraktar små grupper på scenen huvudrollerna utifrån.

Den Norske Operas orkester spelade med en stor dramatik och jämnhet som grep tag i lyssnandet under den pauslösa föreställningen. Att Lothar Koenigs dirigerat Wozzeck tidigare märktes i form av ett oerhört välavvägt orkesterspel, som fick sångarna att lyfta sig till sitt yttersta. För min del blev den här uppsättningen den mest angelägna som jag sett på mycket länge.

BERG: WOZZECK

Premiär 25 november, besökt föreställning 16 december 2017. Dirigent: Lothar Koenigs Regi: Christof Loy Iscensättning: Corinna Tetzel Scenografi: Herbert Murauer Kostym: Judith Weihrauch Ljusdesign: Olaf Winter Solister: Audun Iversen, Asmik Grigorian, Frode Olsen, Thor Inge Falch, Henrik Engelsviken, Tone Kummervold.