Dvd-tips

RAMEAU: LES INDES GALANTES Oropesa, Juric, Quintans, Nazmi, Benoit, Auvity, Lis, Prohaska, Vidal, Moore. Münchner Festspielorchester/bolton Regi och koreografi: Sidi Larbi Cherkaoui Scenografi: Anna Viebrock Belair BAC 138 [2 DVD] Jean-philippe Rameaus mästerverk Les Indes galantes från 1735–36 är möjligen något lättare för en regissör att filtrera genom vår samtids intressen än andra barockoperor. Detta beror främst på att, förutom i prologen, den utspelas på jorden bland människor. Rameaus titel ska läsas mot André Campras L’europe galante (1697), som förlade några mänskliga kärleksförvecklingar till olika europeiska länder. Gudarna är ju annars allestädes närvarande på den tidiga operascenen. Rameaus opera reser längre: Persien, Peru eller Nordamerika, vilket givetvis gör det än mer frestande för en regissör att anlägga ett kritiskt, politiskt perspektiv.

Så gjorde Laura Scozzi i sin uppsättning för Les Talens Lyriques med Christophe Rousset som dirigent (dvd, recenserad i OPERA 1/16), och med gott resultat. De olika entréerna – länderna – iscensattes med stark och effektfull realism.

Scozzis motsats är Andrei Serbans lika eleganta som lekfulla iscensättning med William Christie och Les Arts Florissants, en oemotståndlig uppsättning som slår de flesta, inte bara i barockgenren. Någonstans mitt emellan dessa två hittar vi nu koreograf Sidi Larbi Cherkaouis version på Bayerische Staatsoper i München – som dessvärre trots en rad enskilda utmärkta insatser – som helhet måste betraktas som rätt misslyckad.

Orsaken stavas symboler. Anna Viebrocks scenrum ställer samman några institutioner: skolan, kyrkan, museet och fängelset; rum som existerar samtidigt men får olika accenter i operans scener, eller entréer som de heter hos Rameau. Vi möter utställningsmontrar som skjuts ut och in, en uppsjö av städare som ständigt söker hålla rummen rena, inte minst från de flyktingar som befolkar scenen.

Sista entrén, den som hyllar freden i Nordamerika, utspelas i ett fängelse där den berömda ”Fôrets paisibles” (Fridsamma skogar), inleds med Sidi Larbi Cherkaouis intensivt koreograferade dans, men som strax urartar till ett våldsamt slagsmål. Ironi är väl nyckeln här, stavat med versaler. Alla lyckliga kärlekspar i denna uppsättning tycks blinda för den politiska verkligheten.

Dessvärre uppstår ett alltför stort avstånd mellan denna symboltyngda uppsättning och musiken. Att dansen, om än koreografiskt suggestiv, inte sällan konkurrerar med musiken skapar också en obalans; möjligen är det därför som Ivor Bolton får Münchner Festspielorchester att spela så kraftfullt. Svikt och lätthet är inte vad som här eftersträvas i orkesterdiket.

Återstår, tack och lov, en rad goda solister. Främst Cyril Auvity (Valère/tacmas), vars sammetslena tenor håller uppmärksamheten i varje ton. Mathias Vidal (Don Carlos/damon), också han tenor, kommer därnäst, vars röst och inte minst scennärvaro, gör intryck. Egentligen är dessa två röster de enda som självklart passar barockgenren, övriga är mer kraftfulla än vackra, som Anna Prohaskas (Phani/fatime) koloratursopran eller Ana Quintans (L'amour/zaïre) sopran. Båda har starka, täta röster, liksom barytonen John Moore (Adario) eller basen François Lis (Huascar/don Alvaro).

Likväl är en uppsättning som denna, som har en del blinkningar till tidigare iscensättningar av Les Indes galantes, ett tecken på hur etablerad Rameau och barockoperan faktiskt är på kontinenten. Här i nord väntar vi fortfarande. Claes Wahlin

MOZART: MITHRIDATE Spyres, Petibon, Papatanasiu, Dumaux, Devieilhe, Dubois, Azzaretti. Le Concert d’astrée/haïm Regi: Clément Hervieu-léger Scenografi: Eric Ruf Erato 0190295851750 [2 DVD] Mitridate, rè di Ponto hade premiär i Milano 1770 och det märkvärdiga med denna opera seria, Mozarts första, är inte att den så vackert som kompositörens första opera seria ansluter sig till genren. Det märkvärdiga är Mozarts ålder: 14 år! Att komponera en opera till ett libretto som utgår från Racines pjäs Mithridate, med den människokännedom som den franske dramatikern visste att göra tragedi av, gör inte Mozarts verk mindre imponerande.

Emmanuelle Haïm ser operan som ett mästerverk och regissör Clément Hervieu-léger har också sett till att låta operan återknyta till det allvar och djup som finns hos Racine. Hervieu-léger är verksam vid Comédie-française; som skådespelare har han gjort en lång rad roller i klassiska franska pjäser. Som regissör har han satt upp Molière, men också operan La Didone av Cavalli, den liksom föreliggande, på Théâtre des Champs-élysées.

Hervieu-léger har också assisterat Patrice Chéreau, bland annat i dennes berömda uppsättning av Così fan tutte. Det detaljarbete och den psykologi som karakteriserar Chéreaus arbeten finns det också starka spår av här. Eric Ruf har förlagt handlingen till en av något samtida krig stängd och övergiven teater. Inledningsvis läser flera av solisterna och figuranterna ur Racines drama och det är naturligtvis denna urkälla till Vittorio Amadeo Cigna-santis libretto som motiverat att operan här endast heter Mithridate. Ponto är här ersatt av vilken krigsdrabbad stad som helst.

Musikaliskt är denna upptagning också märkvärdig. Solistlaget imponerar både vokalt och sceniskt, där Myrtó Papatanasius Xipharès (Mitridates son) och Patricia Petibons Aspasie (Xipharès trolovade) kastas mellan motstridiga känslor. Och båda har röster som gör duellduetterna än mer dramatiska. Sabine Devieilhe (Ismène) står kanske för den vackraste stämman, hennes mjuka, täta sopran är svår att motstå, liksom countertenoren Christophe Dumaux (Pharnace) vackra frasering. Jaël Azzarettis Arbate är väl gestaltad och titelrollen, Michael Spyres, har det slags elegi i rösten som passar denna uppsättnings fokus på tragedin.

Emmanuelle Haïm och hennes Le Concert d'astrée är en av de bästa franska barockorkestrarna och här får Mozarts musik en tyngd och en svikt i ett verk som oftast, ja, hittills, har betraktats som ett intressant ungdomsverk, inte så mycket mer. Denna iscensättning justerar den bilden. Claes Wahlin

BERG: LULU Petersen, Skovhus, Klink, Sindram, Trost, Winkler, Hunka. Bayerisches Staatsorchester/petrenko Regi och scenografi: Dmitri Tcherniakov Bel Air BAC 129 [2 DVD] Alban Bergs sista och ofullbordade opera Lulu hör till de musikdramatiska verk som ingen riktigt tycks misslyckas med. Jag har sett åtskilliga versioner, både live och på dvd, och har varje gång blivit lika gripen och konfunderad av detta unika mästerverk, samtidigt som jag imponerats av de medverkande. Särskilt då av dem som gestaltar Lulu, den rollen verkar alltid ta fram det bästa hos de sångerskor som vågar sig på detta extrema parti. Marlis Petersen har gjort Lulu flera gånger ända sedan 1996 – jag såg henne i Peter Konwitschnys starka uppsättning i Hamburg 2003 – och hon är fortfarande en suverän Lulu. Här från Münchenoperan 2015 sjunger hon med bitande precision och kastar sig mellan oktaverna och stämningslägena med en självklarhet som aldrig sviktar.

Men vem är hon? Denna nyckelfråga som det aldrig ges svar på i någon uppsättning värd namnet. En femme fatale, en demon, ett oskyldigt offer, en projektion för manliga fantasier, en simpel lycksökerska? På något vis är hon allt i ett, och den regissör som försöker göra henne entydig är dömd att misslyckas. Det ska hon inte vara, och frågan om vem Lulu egentligen är måste gnaga i publiken efteråt. Marlis Petersen är suveränt mångtydig och övertygande, även om hon inte riktigt kan mäta sig med fenomenet Barbara Hannigan, vars Lulu finns dokumenterad på dvd från 2014 på La Monnaie i Bryssel. Men jag hoppas att Christoph Marthalers fascinerande Hamburguppsättning våren 2017 (OPERA 2/17) snart ska dyka upp på dvd.

Dmitri Tcherniakov är en av de mest spännande regissörerna på de internationella operascenerna i dag, men han kan vara litet egensinnig, och han är också en rastlös mångsysslare. Mer än i regin har denna Münchenuppsättning sin styrka i sångarna och i Bayerska statsorkesterns seismografiskt detaljskarpa spel under Kirill Petrenko.

Tcherniakov har placerat protagonisterna framför en glaslabyrint, fylld av till synes själlösa varelser, kvinnor och män, som konfronterar varandra på olika sätt; på slutet i nästan naket och uppgivet tillstånd. Inledningsvis fungerar det väl som en bakgrund till Lulus tragedi, en bild av samhällelig och mänsklig hjärtlöshet och hjälplöshet. Det verkar dock snart statiskt och manierat.

Sångarna däremot, inte bara Marlis Petersen, är genomgående starka. Bo Skovhus är en rent gripande Dr. Schön, desperat och förtvivlad i sin bundenhet till denna Lulu som han själv bidragit till att skapa. Matthias Klink är inte minst föredömligt texttydlig som Alwa, samma gäller också Daniela Sindrams Geschwitz. Martin Winkler är en brutalt uttrycksfull djurtämjare och atlet, medan Rainer Trost och Pavlo Hunka kompletterar i de kontrasterande partierna som målaren respektive Schigolch.

Petersen och Petrenko utgör de tyngst vägande argumenten för denna Lulu-dvd, medan Tcherniakovs regi är rätt likgiltig. Då är dvd:n från Christof Loys Covent Gardenuppsättning med Agneta Eichenholz – också en fantastiskt bra Lulu – en starkare rekommendation, även om den sceniskt är på gränsen till för asketisk.