Dvd-tips

Tidskriften OPERA - - Nytt På Dvd - Lennart Bro­man­der

RA­MEAU: LES IN­DES GA­LAN­TES Oro­pe­sa, Ju­ric, Qu­in­tans, Naz­mi, Be­no­it, Au­vi­ty, Lis, Pro­has­ka, Vi­dal, Mo­o­re. Münch­ner Fest­spie­lor­ches­ter/bol­ton Re­gi och ko­re­o­gra­fi: Si­di Lar­bi Cher­ka­oui Sce­no­gra­fi: Anna Viebrock Be­lair BAC 138 [2 DVD] Je­an-philip­pe Ra­meaus mäs­ter­verk Les In­des ga­lan­tes från 1735–36 är möj­li­gen nå­got lät­ta­re för en regissör att fil­tre­ra ge­nom vår sam­tids in­tres­sen än and­ra ba­roc­ko­pe­ror. Det­ta be­ror främst på att, för­u­tom i pro­lo­gen, den ut­spe­las på jor­den bland män­ni­skor. Ra­meaus ti­tel ska lä­sas mot André Campras L’eu­ro­pe ga­lan­te (1697), som för­la­de någ­ra mänsk­li­ga kär­leks­för­veck­ling­ar till oli­ka eu­ro­pe­is­ka län­der. Gu­dar­na är ju an­nars al­le­stä­des när­va­ran­de på den ti­di­ga ope­ra­sce­nen. Ra­meaus ope­ra re­ser läng­re: Per­si­en, Pe­ru el­ler Nor­da­me­ri­ka, vil­ket gi­vet­vis gör det än mer fres­tan­de för en regissör att an­läg­ga ett kri­tiskt, po­li­tiskt per­spek­tiv.

Så gjor­de Lau­ra Scoz­zi i sin upp­sätt­ning för Les Ta­lens Ly­ri­ques med Christop­he Rous­set som di­ri­gent (dvd, re­cen­se­rad i OPE­RA 1/16), och med gott re­sul­tat. De oli­ka en­tré­er­na – län­der­na – iscen­sat­tes med stark och ef­fekt­full re­a­lism.

Scoz­zis mot­sats är Andrei Ser­bans li­ka ele­gan­ta som lek­ful­la iscen­sätt­ning med Wil­li­am Christie och Les Arts Flo­ris­sants, en oe­mot­stånd­lig upp­sätt­ning som slår de fles­ta, in­te ba­ra i ba­rock­gen­ren. Nå­gon­stans mitt emel­lan des­sa två hit­tar vi nu ko­re­o­graf Si­di Lar­bi Cher­ka­ou­is ver­sion på Bay­e­rische Staatso­per i Mün­chen – som dessvär­re trots en rad en­skil­da ut­märk­ta in­sat­ser – som hel­het mås­te be­trak­tas som rätt miss­lyc­kad.

Or­sa­ken sta­vas sym­bo­ler. Anna Viebrocks scen­rum stäl­ler sam­man någ­ra in­sti­tu­tio­ner: sko­lan, kyr­kan, mu­se­et och fäng­el­set; rum som ex­i­ste­rar sam­ti­digt men får oli­ka ac­cen­ter i ope­rans sce­ner, el­ler en­tré­er som de he­ter hos Ra­meau. Vi mö­ter ut­ställ­nings­mont­rar som skjuts ut och in, en upp­sjö av stä­da­re som stän­digt söker hål­la rum­men re­na, in­te minst från de flyk­ting­ar som be­fol­kar sce­nen.

Sis­ta en­trén, den som hyl­lar fre­den i Nor­da­me­ri­ka, ut­spe­las i ett fäng­el­se där den be­röm­da ”Fô­rets pai­si­b­les” (Frid­sam­ma sko­gar), in­leds med Si­di Lar­bi Cher­ka­ou­is in­ten­sivt ko­re­o­gra­fe­ra­de dans, men som strax ur­ar­tar till ett våld­samt slags­mål. Iro­ni är väl nyc­keln här, sta­vat med ver­sa­ler. Al­la lyck­li­ga kär­lekspar i den­na upp­sätt­ning tycks blin­da för den po­li­tis­ka verk­lig­he­ten.

Dessvär­re upp­står ett allt­för stort av­stånd mel­lan den­na sym­bol­tyng­da upp­sätt­ning och mu­si­ken. Att dan­sen, om än ko­re­o­gra­fiskt sug­gestiv, in­te säl­lan kon­kur­re­rar med mu­si­ken ska­par ock­så en obalans; möj­li­gen är det där­för som Ivor Bol­ton får Münch­ner Fest­spie­lor­ches­ter att spe­la så kraft­fullt. Svikt och lätt­het är in­te vad som här ef­ter­strä­vas i or­kes­ter­di­ket.

Åter­står, tack och lov, en rad go­da so­lis­ter. Främst Cy­ril Au­vi­ty (Valè­re/tacmas), vars sam­mets­le­na te­nor hål­ler upp­märk­sam­he­ten i var­je ton. Mat­hi­as Vi­dal (Don Car­los/da­mon), ock­så han te­nor, kom­mer där­näst, vars röst och in­te minst scen­när­va­ro, gör in­tryck. Egent­li­gen är des­sa två rös­ter de en­da som själv­klart pas­sar ba­rock­gen­ren, öv­ri­ga är mer kraft­ful­la än vack­ra, som Anna Pro­has­kas (Pha­ni/fa­ti­me) ko­lo­ra­tur­so­pran el­ler Ana Qu­in­tans (L'amour/zaï­re) so­pran. Bå­da har star­ka, tä­ta rös­ter, lik­som ba­ry­to­nen John Mo­o­re (Ada­rio) el­ler ba­sen Franço­is Lis (Hu­a­scar/don Al­va­ro).

Lik­väl är en upp­sätt­ning som den­na, som har en del blink­ning­ar till ti­di­ga­re iscen­sätt­ning­ar av Les In­des ga­lan­tes, ett tec­ken på hur eta­ble­rad Ra­meau och ba­roc­ko­pe­ran fak­tiskt är på kon­ti­nen­ten. Här i nord vän­tar vi fort­fa­ran­de. Claes Wah­lin

MO­ZART: MIT­HRI­DA­TE Spy­res, Pe­ti­bon, Pa­pa­ta­na­siu, Du­maux, De­vi­eil­he, Dubo­is, Az­za­ret­ti. Le Con­cert d’as­trée/haïm Re­gi: Clé­ment Her­vi­eu-léger Sce­no­gra­fi: Eric Ruf Era­to 0190295851750 [2 DVD] Mitri­da­te, rè di Pon­to ha­de pre­miär i Mi­la­no 1770 och det märk­vär­di­ga med den­na ope­ra se­ria, Mo­zarts förs­ta, är in­te att den så vac­kert som kom­po­si­tö­rens förs­ta ope­ra se­ria an­slu­ter sig till gen­ren. Det märk­vär­di­ga är Mo­zarts ål­der: 14 år! Att kom­po­ne­ra en ope­ra till ett li­bret­to som ut­går från Ra­ci­nes pjäs Mit­hri­da­te, med den män­ni­sko­kän­ne­dom som den frans­ke dra­ma­ti­kern viss­te att gö­ra tra­ge­di av, gör in­te Mo­zarts verk mind­re im­po­ne­ran­de.

Em­ma­nu­el­le Haïm ser ope­ran som ett mäs­ter­verk och regissör Clé­ment Her­vi­eu-léger har ock­så sett till att lå­ta ope­ran åter­kny­ta till det all­var och djup som finns hos Ra­ci­ne. Her­vi­eu-léger är verk­sam vid Comé­die-françai­se; som skå­de­spe­la­re har han gjort en lång rad rol­ler i klas­sis­ka frans­ka pjä­ser. Som regissör har han satt upp Mo­liè­re, men ock­så ope­ran La Di­do­ne av Ca­valli, den lik­som fö­re­lig­gan­de, på Théât­re des Champs-élysé­es.

Her­vi­eu-léger har ock­så as­si­ste­rat Pa­trice Ché­reau, bland an­nat i den­nes be­röm­da upp­sätt­ning av Così fan tut­te. Det de­talj­ar­be­te och den psy­ko­lo­gi som ka­rak­te­ri­se­rar Chéreaus ar­be­ten finns det ock­så star­ka spår av här. Eric Ruf har för­lagt hand­ling­en till en av nå­got sam­ti­da krig stängd och över­gi­ven te­a­ter. In­led­nings­vis lä­ser fle­ra av so­lis­ter­na och fi­gu­ran­ter­na ur Ra­ci­nes dra­ma och det är na­tur­ligt­vis den­na ur­käl­la till Vit­to­rio Ama­deo Cig­na-san­tis li­bret­to som mo­ti­ve­rat att ope­ran här en­dast he­ter Mit­hri­da­te. Pon­to är här er­satt av vil­ken krigs­drab­bad stad som helst.

Mu­si­ka­liskt är den­na upp­tag­ning ock­så märk­vär­dig. So­list­la­get im­po­ne­rar bå­de vo­kalt och sce­niskt, där Myr­tó Pa­pa­ta­na­si­us Xip­harès (Mitri­da­tes son) och Pa­tri­cia Pe­ti­bons Aspa­sie (Xip­harès tro­lo­va­de) kas­tas mel­lan mot­stri­di­ga käns­lor. Och bå­da har rös­ter som gör du­ell­du­et­ter­na än mer dra­ma­tis­ka. Sa­bi­ne De­vi­eil­he (Ismè­ne) står kanske för den vack­ras­te stäm­man, hen­nes mju­ka, tä­ta so­pran är svår att mot­stå, lik­som counter­te­no­ren Christop­he Du­maux (Phar­na­ce) vack­ra fra­se­ring. Jaël Az­za­ret­tis Ar­ba­te är väl ge­stal­tad och ti­tel­rol­len, Mi­chael Spy­res, har det slags ele­gi i rös­ten som pas­sar den­na upp­sätt­nings fo­kus på tra­ge­din.

Em­ma­nu­el­le Haïm och hen­nes Le Con­cert d'as­trée är en av de bäs­ta frans­ka ba­roc­kor­kest­rar­na och här får Mo­zarts mu­sik en tyngd och en svikt i ett verk som of­tast, ja, hit­tills, har be­trak­tats som ett in­tres­sant ung­doms­verk, in­te så myc­ket mer. Den­na iscen­sätt­ning ju­ste­rar den bil­den. Claes Wah­lin

BERG: LU­LU Pe­ter­sen, Skov­hus, Klink, Sindram, Trost, Wink­ler, Hun­ka. Bay­e­risches Staatsor­ches­ter/petren­ko Re­gi och sce­no­gra­fi: Dmitri Tcher­ni­a­kov Bel Air BAC 129 [2 DVD] Al­ban Bergs sis­ta och ofull­bor­da­de ope­ra Lu­lu hör till de mu­sik­dra­ma­tis­ka verk som ing­en rik­tigt tycks miss­lyc­kas med. Jag har sett åt­skil­li­ga ver­sio­ner, bå­de li­ve och på dvd, och har var­je gång bli­vit li­ka gri­pen och kon­fun­de­rad av det­ta uni­ka mäs­ter­verk, sam­ti­digt som jag im­po­ne­rats av de med­ver­kan­de. Sär­skilt då av dem som ge­stal­tar Lu­lu, den rol­len ver­kar all­tid ta fram det bäs­ta hos de sång­ers­kor som vå­gar sig på det­ta ex­tre­ma par­ti. Mar­lis Pe­ter­sen har gjort Lu­lu fle­ra gång­er än­da se­dan 1996 – jag såg hen­ne i Pe­ter Konwitschnys star­ka upp­sätt­ning i Ham­burg 2003 – och hon är fort­fa­ran­de en su­ve­rän Lu­lu. Här från Mün­che­no­pe­ran 2015 sjung­er hon med bi­tan­de pre­ci­sion och kas­tar sig mel­lan okta­ver­na och stäm­nings­lä­ge­na med en själv­klar­het som ald­rig svik­tar.

Men vem är hon? Den­na nyc­kel­frå­ga som det ald­rig ges svar på i nå­gon upp­sätt­ning värd nam­net. En fem­me fa­ta­le, en de­mon, ett oskyl­digt of­fer, en pro­jek­tion för man­li­ga fan­ta­si­er, en sim­pel lyck­sö­kers­ka? På nå­got vis är hon allt i ett, och den regissör som för­sö­ker gö­ra hen­ne en­ty­dig är dömd att miss­lyc­kas. Det ska hon in­te va­ra, och frå­gan om vem Lu­lu egent­li­gen är mås­te gna­ga i publi­ken ef­teråt. Mar­lis Pe­ter­sen är su­ve­ränt mång­ty­dig och över­ty­gan­de, även om hon in­te rik­tigt kan mä­ta sig med fe­no­me­net Bar­ba­ra Han­ni­gan, vars Lu­lu finns do­ku­men­te­rad på dvd från 2014 på La Mon­naie i Brys­sel. Men jag hop­pas att Christoph Mart­ha­lers fa­sci­ne­ran­de Ham­burgupp­sätt­ning vå­ren 2017 (OPE­RA 2/17) snart ska dy­ka upp på dvd.

Dmitri Tcher­ni­a­kov är en av de mest spän­nan­de re­gis­sö­rer­na på de in­ter­na­tio­nel­la ope­ra­sce­ner­na i dag, men han kan va­ra li­tet egen­sin­nig, och han är ock­så en rast­lös mång­syss­la­re. Mer än i re­gin har den­na Mün­chen­upp­sätt­ning sin styr­ka i sång­ar­na och i Bay­ers­ka statsor­kes­terns seis­mo­gra­fiskt de­taljskar­pa spel un­der Ki­rill Petren­ko.

Tcher­ni­a­kov har pla­ce­rat pro­ta­go­nis­ter­na fram­för en glas­la­by­rint, fylld av till sy­nes själ­lö­sa va­rel­ser, kvin­nor och män, som kon­fron­te­rar varand­ra på oli­ka sätt; på slu­tet i näs­tan na­ket och upp­gi­vet till­stånd. In­led­nings­vis fun­ge­rar det väl som en bak­grund till Lu­lus tra­ge­di, en bild av sam­häl­le­lig och mänsk­lig hjärt­lös­het och hjälp­lös­het. Det ver­kar dock snart sta­tiskt och ma­ni­e­rat.

Sång­ar­na där­e­mot, in­te ba­ra Mar­lis Pe­ter­sen, är ge­nom­gå­en­de star­ka. Bo Skov­hus är en rent gri­pan­de Dr. Schön, de­spe­rat och för­tviv­lad i sin bun­den­het till den­na Lu­lu som han själv bi­dra­git till att ska­pa. Matt­hi­as Klink är in­te minst fö­re­döm­ligt text­tyd­lig som Al­wa, sam­ma gäl­ler ock­så Da­ni­e­la Sindrams Ge­schwitz. Martin Wink­ler är en bru­talt ut­trycks­full djurtäm­ja­re och at­let, me­dan Rai­ner Trost och Pav­lo Hun­ka kom­plet­te­rar i de kon­tras­te­ran­de par­ti­er­na som må­la­ren re­spek­ti­ve Schi­golch.

Pe­ter­sen och Petren­ko ut­gör de tyngst vägan­de ar­gu­men­ten för den­na Lu­lu-dvd, me­dan Tcher­ni­a­kovs re­gi är rätt lik­gil­tig. Då är dvd:n från Christof Loys Co­vent Gar­den­upp­sätt­ning med Ag­ne­ta Eichen­holz – ock­så en fan­tas­tiskt bra Lu­lu – en star­ka­re re­kom­men­da­tion, även om den sce­niskt är på grän­sen till för aske­tisk.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.