Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - Nytt På Dvd - Lennart Bro­man­der

[1 CD] NI­NA STEM­ME Wi­e­ner Staatso­per Li­ve Re­cor­dings 2003–2013. Den fly­gan­de hol­län­da­ren, Val­ky­ri­an, Si­eg­fri­ed samt Tris­tan och Isol­de. Chor und Or­ches­ter der Wi­e­ner Staatso­per/oza­wa, Wel­ser-möst.

CE­CI­LIA & SOL – DOLCE DUELLO Ce­ci­lia Bar­to­li & Sol Ga­bet­ta Ca­pel­la Ga­bet­ta/andrés Ga­bet­ta Dec­ca 483 2473 [1 CD] Distr: Uni­ver­sal

Låt in­te om­sla­get till den­na cd för­vil­la. Med ka­ra­mell­fär­ger, pa­ra­sol­ler, cyklar och käc­ka le­en­den, som vo­re det en re­klam­bro­schyr för en char­ter­re­sa på 70-ta­let, pre­sen­te­ras Ce­ci­lia Bar­to­lis se­nas­te pro­jekt. Jag för­mo­dar att man vill va­ra li­te iro­nisk (men osä­kert över vad), el­ler i var­je fall sko­ja till det. Möj­li­gen slår det an i Ita­li­en, med sin tra­di­tion av glät­tig tv-un­der­håll­ning.

Mu­si­ka­liskt är det allt an­nat än kitsch. Den­na gång har Bar­to­li ut­gått från mu­si­ka­lis­ka du­el­ler. Om nå­gon trod­de att me­lo­di­festi­va­len är unik så har de fel. My­ter om mu­si­ka­lis­ka täv­ling­ar åter­finns re­dan i an­ti­ken (Apol­lo och Pan), och ba­roc­ken gjor­de rent av du­ett­du­el­len till en konstart. Fa­ri­nel­li lär ha täv­lat mot en trum­pet, på­he­jad av en en­tu­si­as­tisk publik.

Bar­to­li har här valt en cel­list, Sol Ga­bet­ta, och ett an­tal styc­ken, in­te säl­lan kam­mar­mu­si­ka­lis­ka, från hu­vud­sak­li­gen det ti­di­ga 1700ta­let. För den som följt Bar­to­li i hen­nes mu­si­ka­lis­ka ar­kiv­fynd så är kom­po­si­tö­rer som Cal­da­ra, Vi­val­di el­ler Por­po­ra inga okän­da namn. Händel, Vi­val­di och Al­bi­no­ni är än mer be­kan­ta li­kaså Boc­che­ri­ni, vars cel­lo­kon­sert No. 10 av­slu­tar den­na cd.

Do­me­ni­co Gabri­el­li är den­na gång över­rask­ning­en, hans ”San Si­gis­mon­do, re di Bor­gog­na” från 1687 är en av ski­vans höjd­punk­ter. Med li­ten be­sätt­ning fram­bring­as ett vac­kert styc­ke där in­te ba­ra cel­lon tar plats bred­vid Bar­to­lis röst, även te­or­ben får så att sä­ga kom­men­te­ra den mju­ka du­el­len mel­lan cel­lo och mez­zo­so­pran. För visst har cel­lon nå­got av rös­tens ka­rak­tär över sig, den kan ta­la, vis­ka el­ler milt in­vän­da.

Man skul­le kun­na sä­ga att vi här hör en nå­got ned­to­nad Bar­to­li, egent­li­gen är det ba­ra Tho­mas Al­bi­no­nis ”Il na­sci­men­to dell'au­rora” som kan be­skri­vas som en bravu­ra­ria. De som har hört Bar­to­li li­ve

vet ock­så att hen­nes röst in­te alls är li­ka stor som den ger sken av på in­spel­ning­ar. När hon nu har att du­el­le­ra med cel­lon, så blir ock­så rös­ten en smu­la mer av­slapp­nad, men fort­fa­ran­de ex­akt, klar och med stor när­va­ro.

Or­kes­tern Ca­pel­la Ga­bet­ta fun­ge­rar bäst i det lil­la for­ma­tet. När Andrés Ga­bet­ta, far till cel­lis­ten, tar i sud­das kon­tu­rer­na lätt ut. Men so­lis­ter­na är ut­märk­ta, lik­som Sol Ga­bet­tas mju­ka, lå­gin­ten­si­va spel. Claes Wah­lin MO­ZART Ju­an Di­e­go Fló­rez, te­nor Or­chest­ra La Scin­til­la/mi­na­si So­ny Clas­si­cal 88985430862 Distr: So­ny Så kom han änt­li­gen – Ju­an Di­e­go Fló­rez! I tju­go­fem år har den­ne pe­ru­ans­ke fix­stjär­na på bel­can­to­him­len be­då­rat värl­den med ko­lo­ra­tu­rer i ex­press­fart, sam­mets­le­na pi­a­nis­si­mo­fra­se­ring­ar och tufft mus­ku­lö­sa höjd­to­ner och nu ock­så i hös­tas för förs­ta gång­en i Sve­ri­ge.

Vi har Mal­mö Li­ve kon­sert­hus att tac­ka för det uni­ka fram­trä­dan­det. När Fló­rez till­sam­mans med di­ri­gen­ten Christop­her Frank­lin, som led­de Mal­mösym­fo­ni­ker­na, gäs­ta­de Mal­mö är Fló­rez trots sin pojk­ak­ti­ga ap­pa­ri­tion in­te läng­re det svart­loc­ki­ga Ros­sinun­der­bar­net. Han är fyr­tio­femå­ring­en som man för­vän­tar sig li­te tuf­fa­re pas­sio­ner av, än den ti­di­ga 1800-tal­so­pe­rans klas­siskt åter­håll­na käns­lo­ut­tryck.

Och Fló­rez har ock­så un­der se­na­re år för­sik­tigt an­gri­pit tyng­re rol­ler, som t.ex. her­ti­gen i Ri­go­let­to och Gou­nods Ro­meo. Vid Mal­mö­kon­ser­ten var det pa­ra­dox­alt nog de ut­tja­ta­de slag­däng­or­na som till­drog sig det störs­ta in­tres­set. Hur skul­le den sme­kan­de Fló­rez­timb­ren kla­ra av ”Så kall ni är om han­den” el­ler Ver­dis Al­fre­do i La Tra­vi­a­ta?

Det gick all­de­les ut­märkt kon­sta­te­ra­de den jub­lan­de publi­ken. Fló­rez in­led­de kon­ser­ten med ett par Mo­zar­ta­ri­or. Och nu när Fló­rez läm­nat sitt mång­å­ri­ga ex­klu­siv­kon­trakt på Dec­ca – den nya cd:n har ut­kom­mit på So­ny – är det just med en cd helt äg­nad Mo­zart, som han vi­sar sin ori­en­te­ring mot en ny re­per­to­ar. Han sä­ger sig ha und­vi­kit Mo­zart på grund av den re­la­tivt lå­ga tes­si­tu­ran, där ett bä­rigt mel­lan­lä­ge är nöd­vän­digt för att gö­ra de enk­la fra­ser­na to­tal rätt­vi­sa.

Att myc­ket av den ita­li­ens­ke Mo­zart skul­le lig­ga bra till för Fló­rez för­vå­nar knap­past. Och han tve­kar in­te att för­se fle­ra av ari­or­na med tillag­da ut­smyck­ning­ar och ko­lo­ra­tu­rer. Den upp­ja­ga­de kej­sa­ren Ti­tus i Ti­tus mild­het el­ler Ido­me­ne­os van­ligt­vis sta­tiskt småtrå­ki­ga ”Fu­or del mar” får ge­nom Fló­rez dra­ma­tis­ka ko­lo­ra­tur­ut­brott den rät­ta tur­bu­len­sen i si­na käns­lostor­mar. Mo­zart­pu­ris­ter må för­fa­sa sig, men an­tag­li­gen var det så här ton­sät­ta­ren öns­ka­de att An­ton Raaff – den åld­ra­de stjärn­te­no­ren för vil­ken Ido­me­neo skrevs – skul­le ha sjung­it. Och Fló­rez är egent­li­gen mer stil­tro­gen än många and­ra som för­sö­ker åter­uppli­va den au­ten­tis­ka Mo­zartsti­len. Trots se­na­re ti­ders om­fat­tan­de forsk­ning och kun­ska­per kring Mo­zartin­ter­pre­ta­tion, är vår upp­fatt­ning fort­fa­ran­de att Mo­zart ska­pa­de si­na ope­ror ef­ter ett eget sång­i­de­al som låg ut­an­för sin tid.

Men fö­re­bil­der­na var de sto­ra kastra­ter­nas vir­tu­o­sa och del­vis im­pro­vi­se­ra­de sång­stil, en stil som in­te ba­ra på­ver­ka­de Mo­zart i hans ung­dom, ut­an in­flu­e­ra­de ho­nom även i hans mog­na mäs­ter­verk. Att de fruk­ta­de and­fåd­da pas­sa­ger­na i Don Otta­vi­os ”Il mio te­so­ro” in­te skul­le va­ra nå­gon match för Fló­rez viss­te vi, men han läg­ger till yt­ter­li­ga­re ka­den­ser och sång­li­ga fi­gu­rer och för­vand­lar den me­si­ge Don Otta­vio till en kraft­full ba­rock­hjäl­te och för­ank­rar där­med den mog­ne Mo­zarts mäs­ter­verk i hans egen tid och stil.

Sä­ker stil­käns­la vi­sar Fló­rez ock­så i ly­ris­ka num­mer som Fer­ran­dos ”Un'au­ra amo­ro­sa” och Otta­vi­os ”Dal­la sua pa­ce”. Här skul­le han med sin bel­can­to­skol­ning kun­na bril­je­ra i sen­ti­men­ta­la pi­a­nis­si­mo­fra­ser à la Bel­li­ni, i stäl­let an­gri­per sång­a­ren den re­na sång­lin­jen med väl­gö­ran­de osen­ti­men­tal en­kel­het. En­dast i Ta­mi­nos bil­da­ria hör man att Fló­rez än­nu in­te är rik­tigt hem­mas­tadd i den tys­ka Mo­zart­sång­en, men det­ta är en ran­dan­märk­ning.

Ju­an Di­e­go Fló­rez' Mo­zart­ski­va är ett lyc­ko­kast! Vi hop­pas på fler ex­kur­sio­ner kring Fló­rez' te­no­ra­la ex­pan­sion – och då gär­na med den fe­no­me­na­le di­ri­gen­ten Ric­car­do Mi­na­si och ba­roc­kor­kes­tern La Scin­til­la som i san­ning gör skäl för sitt namn: den gnist­rar och spra­kar li­ka blän­dan­de som Fló­rez' Mo­zart­sång. Erik Graune SCHU­BERT: DIE SCHÖ­NE MÜL­LE­RIN Christi­an Ger­ha­her, ba­ry­ton, Ge­rold Hu­ber, pi­a­no So­ny Clas­si­cal 88985427402 Distr: So­ny Franz Schu­berts sång­cy­kel Die schö­ne Mül­le­rin be­rät­tar histo­ri­en om en ung poj­ke som kom­mer vand­ran­de och tar jobb vid en kvarn, där han för­äls­kar sig i mjöl­na­rens dot­ter. Så små­ning­om ver­kar hon be­sva­ra hans käns­lor men fö­re­drar än­då en jä­ga­re. Poj­ken be­går då själv­mord ge­nom att drän­ka sig i en bäck, som va­rit ett slags sam­tals­part­ner åt ho­nom un­der be­rät­tel­sens för­lopp.

En en­kel histo­ria kan tyc­kas, men den har si­na di­men­sio­ner, och det finns di­ver­gen­ser mel­lan Wil­helm Mül­lers text och Schu­berts ton­sätt­ning. Dikt­cy­keln Die schö­ne Mül­le­rin in­ne­hål­ler yt­ter­li­ga­re fem dik­ter, som Schu­bert in­te ton­sat­te, och Christi­an Ger­ha­her me­nar i en lång in­tres­sant es­sä till sin nya in­spel­ning att de dik­ter­na är så vik­ti­ga att man in­te kan ute­slu­ta dem. Där­för väl­jer han att re­ci­te­ra dem – på myc­ket vac­ker tys­ka – och in­fo­ga­de på rätt stäl­len. Mül­lers pro­log och epi­log kan man sak­löst va­ra ut­an. De dof­tar pre­ci­ös bi­e­der­mei­er­sa­long, och det mås­te ha va­rit själv­klart för Schu­bert att bort­se från dem. De tre öv­ri­ga dik­ter­na kun­de han gott ha ton­satt. Man rik­tigt hör Schu­berts mu­sik inom sig när Ger­ha­her lä­ser dem. Den mest in­tres­san­ta är ”Das Mühl­en­le­ben”, som skild­rar li­vet vid kvar­nen. Där fram­går att det finns fle­ra mjöl­nar­ge­säl­ler på stäl­let, och al­la dyr­kar de den unga mjöl­ners­kan, som gam­le fars led­ning av ar­be­tet.

Ger­ha­her me­nar, och däri har han ab­so­lut rätt, att det finns en iro­nisk di­men­sion i Mül­lers dik­ter som Schu­bert in­te ta­git hän­syn till. De här dik­ter­na krävs för att man ska bli varse den här di­men­sio­nen, me­nar Ger­ha­her. Det tror jag där­e­mot in­te, den fram­går än­då på fle­ra sätt, trots att Schu­bert neg­li­ge­rat den. Nyc­kelsång­en är den elf­te, ”Me­in!”, där mjöl­nar­ge­säl­len jub­lan­de ut­bris­ter i gläd­je över att mjöl­nar­dot­tern nu änt­li­gen är hans. Schu­berts to­ner skild­rar det­ta som ett fak­tum, me­dan Mül­ler egent­li­gen be­skri­ver ett sorg­ligt själv­be­drä­ge­ri. Det för­står man av fort­sätt­ning­en, där poj­ken mer och mer tap­par grep­pet om verk­lig­he­ten.

Dik­ten ”Das Mühl­en­le­ben” för­stär­ker bil­den av mjöl­nar­dot­tern som en ung chef med vän­lig di­stans till si­na an­ställ­da. Dik­ten ”Blüm­le­in, Ver­giss­me­in” för­stär­ker bil­den av poj­kens in­re för­vir­ring, men in­ter­pre­ten av sång­er­na mås­te än­då hål­la sig till Schu­berts tolk­ning av dik­ter­na. Lyss­na­ren där­e­mot är fri att själv no­te­ra spän­ning­en mel­lan ton­sät­ta­rens och dik­ta­rens syn på den sorg­li­ga histo­ri­en.

Christi­an Ger­ha­her, till­sam­mans med sin su­ve­rä­ne pi­a­nist Ge­rold Hu­ber, gjor­de re­dan för fjor­ton år se­dan en in­spel­ning av Die schö­ne Mül­le­rin – ut­an ex­tra­dik­ter – och Ger­ha­her är fort­satt en full­än­dad ut­tol­ka­re av sång­cy­keln. Den skrevs ur­sprung­li­gen för en te­nor, och även trans­po­ne­rad kan ba­ry­to­ner ver­ka obe­kvä­ma med de många höga to­ner­na – det gäl­ler till och med Di­etrich Fi­scher-di­eskau. Men Ger­ha­her be­svä­ras in­te. Hans varmt ly­ris­ka höjd kling­ar full­kom­ligt na­tur­ligt, och även om han nu­me­ra är bra många år äld­re än mjöl­nar­ge­säl­len – rim­li­gen en ton­å­ring – har hans röst en obe­svä­rat ung­dom­lig klang. Al­la ma­gis­ka skift­ning­ar i Schu­berts mu­sik tar han va­ra på och de ge­stal­tas ut­an ex­tra åt­hä­vor. Bätt­re kan Schu­berts sång­cy­kel – ex­tra­dik­ter el­ler in­te – knap­past fram­fö­ras.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.