Avlyssnat

[1 CD] NINA STEMME Wiener Staatsoper Live Recordings 2003–2013. Den flygande holländaren, Valkyrian, Siegfried samt Tristan och Isolde. Chor und Orchester der Wiener Staatsoper/ozawa, Welser-möst.

CECILIA & SOL – DOLCE DUELLO Cecilia Bartoli & Sol Gabetta Capella Gabetta/andrés Gabetta Decca 483 2473 [1 CD] Distr: Universal

Låt inte omslaget till denna cd förvilla. Med karamellfärger, parasoller, cyklar och käcka leenden, som vore det en reklambroschyr för en charterresa på 70-talet, presenteras Cecilia Bartolis senaste projekt. Jag förmodar att man vill vara lite ironisk (men osäkert över vad), eller i varje fall skoja till det. Möjligen slår det an i Italien, med sin tradition av glättig tv-underhållning.

Musikaliskt är det allt annat än kitsch. Denna gång har Bartoli utgått från musikaliska dueller. Om någon trodde att melodifestivalen är unik så har de fel. Myter om musikaliska tävlingar återfinns redan i antiken (Apollo och Pan), och barocken gjorde rent av duettduellen till en konstart. Farinelli lär ha tävlat mot en trumpet, påhejad av en entusiastisk publik.

Bartoli har här valt en cellist, Sol Gabetta, och ett antal stycken, inte sällan kammarmusikaliska, från huvudsakligen det tidiga 1700talet. För den som följt Bartoli i hennes musikaliska arkivfynd så är kompositörer som Caldara, Vivaldi eller Porpora inga okända namn. Händel, Vivaldi och Albinoni är än mer bekanta likaså Boccherini, vars cellokonsert No. 10 avslutar denna cd.

Domenico Gabrielli är denna gång överraskningen, hans ”San Sigismondo, re di Borgogna” från 1687 är en av skivans höjdpunkter. Med liten besättning frambringas ett vackert stycke där inte bara cellon tar plats bredvid Bartolis röst, även teorben får så att säga kommentera den mjuka duellen mellan cello och mezzosopran. För visst har cellon något av röstens karaktär över sig, den kan tala, viska eller milt invända.

Man skulle kunna säga att vi här hör en något nedtonad Bartoli, egentligen är det bara Thomas Albinonis ”Il nascimento dell'aurora” som kan beskrivas som en bravuraria. De som har hört Bartoli live

vet också att hennes röst inte alls är lika stor som den ger sken av på inspelningar. När hon nu har att duellera med cellon, så blir också rösten en smula mer avslappnad, men fortfarande exakt, klar och med stor närvaro.

Orkestern Capella Gabetta fungerar bäst i det lilla formatet. När Andrés Gabetta, far till cellisten, tar i suddas konturerna lätt ut. Men solisterna är utmärkta, liksom Sol Gabettas mjuka, lågintensiva spel. Claes Wahlin MOZART Juan Diego Flórez, tenor Orchestra La Scintilla/minasi Sony Classical 88985430862 Distr: Sony Så kom han äntligen – Juan Diego Flórez! I tjugofem år har denne peruanske fixstjärna på belcantohimlen bedårat världen med koloraturer i expressfart, sammetslena pianissimofraseringar och tufft muskulösa höjdtoner och nu också i höstas för första gången i Sverige.

Vi har Malmö Live konserthus att tacka för det unika framträdandet. När Flórez tillsammans med dirigenten Christopher Franklin, som ledde Malmösymfonikerna, gästade Malmö är Flórez trots sin pojkaktiga apparition inte längre det svartlockiga Rossinunderbarnet. Han är fyrtiofemåringen som man förväntar sig lite tuffare passioner av, än den tidiga 1800-talsoperans klassiskt återhållna känslouttryck.

Och Flórez har också under senare år försiktigt angripit tyngre roller, som t.ex. hertigen i Rigoletto och Gounods Romeo. Vid Malmökonserten var det paradoxalt nog de uttjatade slagdängorna som tilldrog sig det största intresset. Hur skulle den smekande Flóreztimbren klara av ”Så kall ni är om handen” eller Verdis Alfredo i La Traviata?

Det gick alldeles utmärkt konstaterade den jublande publiken. Flórez inledde konserten med ett par Mozartarior. Och nu när Flórez lämnat sitt mångåriga exklusivkontrakt på Decca – den nya cd:n har utkommit på Sony – är det just med en cd helt ägnad Mozart, som han visar sin orientering mot en ny repertoar. Han säger sig ha undvikit Mozart på grund av den relativt låga tessituran, där ett bärigt mellanläge är nödvändigt för att göra de enkla fraserna total rättvisa.

Att mycket av den italienske Mozart skulle ligga bra till för Flórez förvånar knappast. Och han tvekar inte att förse flera av ariorna med tillagda utsmyckningar och koloraturer. Den uppjagade kejsaren Titus i Titus mildhet eller Idomeneos vanligtvis statiskt småtråkiga ”Fuor del mar” får genom Flórez dramatiska koloraturutbrott den rätta turbulensen i sina känslostormar. Mozartpurister må förfasa sig, men antagligen var det så här tonsättaren önskade att Anton Raaff – den åldrade stjärntenoren för vilken Idomeneo skrevs – skulle ha sjungit. Och Flórez är egentligen mer stiltrogen än många andra som försöker återuppliva den autentiska Mozartstilen. Trots senare tiders omfattande forskning och kunskaper kring Mozartinterpretation, är vår uppfattning fortfarande att Mozart skapade sina operor efter ett eget sångideal som låg utanför sin tid.

Men förebilderna var de stora kastraternas virtuosa och delvis improviserade sångstil, en stil som inte bara påverkade Mozart i hans ungdom, utan influerade honom även i hans mogna mästerverk. Att de fruktade andfådda passagerna i Don Ottavios ”Il mio tesoro” inte skulle vara någon match för Flórez visste vi, men han lägger till ytterligare kadenser och sångliga figurer och förvandlar den mesige Don Ottavio till en kraftfull barockhjälte och förankrar därmed den mogne Mozarts mästerverk i hans egen tid och stil.

Säker stilkänsla visar Flórez också i lyriska nummer som Ferrandos ”Un'aura amorosa” och Ottavios ”Dalla sua pace”. Här skulle han med sin belcantoskolning kunna briljera i sentimentala pianissimofraser à la Bellini, i stället angriper sångaren den rena sånglinjen med välgörande osentimental enkelhet. Endast i Taminos bildaria hör man att Flórez ännu inte är riktigt hemmastadd i den tyska Mozartsången, men detta är en randanmärkning.

Juan Diego Flórez' Mozartskiva är ett lyckokast! Vi hoppas på fler exkursioner kring Flórez' tenorala expansion – och då gärna med den fenomenale dirigenten Riccardo Minasi och barockorkestern La Scintilla som i sanning gör skäl för sitt namn: den gnistrar och sprakar lika bländande som Flórez' Mozartsång. Erik Graune SCHUBERT: DIE SCHÖNE MÜLLERIN Christian Gerhaher, baryton, Gerold Huber, piano Sony Classical 88985427402 Distr: Sony Franz Schuberts sångcykel Die schöne Müllerin berättar historien om en ung pojke som kommer vandrande och tar jobb vid en kvarn, där han förälskar sig i mjölnarens dotter. Så småningom verkar hon besvara hans känslor men föredrar ändå en jägare. Pojken begår då självmord genom att dränka sig i en bäck, som varit ett slags samtalspartner åt honom under berättelsens förlopp.

En enkel historia kan tyckas, men den har sina dimensioner, och det finns divergenser mellan Wilhelm Müllers text och Schuberts tonsättning. Diktcykeln Die schöne Müllerin innehåller ytterligare fem dikter, som Schubert inte tonsatte, och Christian Gerhaher menar i en lång intressant essä till sin nya inspelning att de dikterna är så viktiga att man inte kan utesluta dem. Därför väljer han att recitera dem – på mycket vacker tyska – och infogade på rätt ställen. Müllers prolog och epilog kan man saklöst vara utan. De doftar preciös biedermeiersalong, och det måste ha varit självklart för Schubert att bortse från dem. De tre övriga dikterna kunde han gott ha tonsatt. Man riktigt hör Schuberts musik inom sig när Gerhaher läser dem. Den mest intressanta är ”Das Mühlenleben”, som skildrar livet vid kvarnen. Där framgår att det finns flera mjölnargesäller på stället, och alla dyrkar de den unga mjölnerskan, som gamle fars ledning av arbetet.

Gerhaher menar, och däri har han absolut rätt, att det finns en ironisk dimension i Müllers dikter som Schubert inte tagit hänsyn till. De här dikterna krävs för att man ska bli varse den här dimensionen, menar Gerhaher. Det tror jag däremot inte, den framgår ändå på flera sätt, trots att Schubert negligerat den. Nyckelsången är den elfte, ”Mein!”, där mjölnargesällen jublande utbrister i glädje över att mjölnardottern nu äntligen är hans. Schuberts toner skildrar detta som ett faktum, medan Müller egentligen beskriver ett sorgligt självbedrägeri. Det förstår man av fortsättningen, där pojken mer och mer tappar greppet om verkligheten.

Dikten ”Das Mühlenleben” förstärker bilden av mjölnardottern som en ung chef med vänlig distans till sina anställda. Dikten ”Blümlein, Vergissmein” förstärker bilden av pojkens inre förvirring, men interpreten av sångerna måste ändå hålla sig till Schuberts tolkning av dikterna. Lyssnaren däremot är fri att själv notera spänningen mellan tonsättarens och diktarens syn på den sorgliga historien.

Christian Gerhaher, tillsammans med sin suveräne pianist Gerold Huber, gjorde redan för fjorton år sedan en inspelning av Die schöne Müllerin – utan extradikter – och Gerhaher är fortsatt en fulländad uttolkare av sångcykeln. Den skrevs ursprungligen för en tenor, och även transponerad kan barytoner verka obekväma med de många höga tonerna – det gäller till och med Dietrich Fischer-dieskau. Men Gerhaher besväras inte. Hans varmt lyriska höjd klingar fullkomligt naturligt, och även om han numera är bra många år äldre än mjölnargesällen – rimligen en tonåring – har hans röst en obesvärat ungdomlig klang. Alla magiska skiftningar i Schuberts musik tar han vara på och de gestaltas utan extra åthävor. Bättre kan Schuberts sångcykel – extradikter eller inte – knappast framföras.