[4 CD]
Naxos 8.660413–16 Distr: Naxos Inledningsscenen i Richard Wagners Siegfried kan om man så vill beskrivas som en duett mellan två tenorer, men det är knappast någon som kommer på den tanken. Siegfried och Mime är så till den grad olika till personlighet och röstkaraktär att man inte tänker i de kategorierna. Det är till och med en av Wagners viktigaste poänger med första akten i Siegfried att i alla avseenden skapa skarpa kontraster mellan Mime och Siegfried trots att de har samma röstläge. Den lömske lille dvärgen mot den oförvägne men obildade unge hjälten. Men i tredje delen av Naxos Hong Kong-baserade Ringsatsning har man missat den poängen. Simon O´neills Siegfried och David Cangelosis Mime låter helt enkelt för lika, och hör man inte efter texten ordentligt kan man lätt blanda ihop dem. Jag tror mig aldrig ha hört någon Siegfried-inspelning tidigare där detta varit ett problem.
Det påverkar utfallet av hela akten, som av och till tenderar att bli enformig. Och inte bara därför. Jaap van Zweden är en sober och sofistikerad Wagnerdirigent, men han saknar i alltför hög grad temperament och dramatisk fantasi. Orkestern klingar oavbrutet snyggt men diskret och enahanda. Jag plockar slumpvis fram Daniel Barenboims och James Levines versioner, och orkestern får där på litet skilda vis ett helt annat aktivt liv och med åtskilligt mer av gestaltande fantasi.
I min recension av den föregående utgåvan, Valkyrian (OPERA 1/17), berömde jag Heidi Meltons Sieglinde och menade att det nog snart var dags att byta till Brünnhilde. Och det gör hon redan här i Siegfried. Melton vaknar upp ur sin tjugo år långa sömn och hälsar solen med fin strålglans i stämman. Det höga c:et glimrar till med det rätta jublet i rösten, och nu fram emot slutet av sista akten är det också mer glans i Simon O´neills Siegfried.
Den största anledningen att investera i denna inspelning är dock, liksom i Rhenguldet och Valkyrian, Matthias Goernes Wotan. Hans balsamiskt vackra basbaryton ger en sällan hörd inre resning åt den halvt resignerade men ännu djupt engagerade gudafadern.
Melton och Goerne i all ära, men riktigt räcker det inte rekommendera denna Siegfried. Lennart Bromander