[4 CD]

Tidskriften OPERA - - Nytt På Cd -

Nax­os 8.660413–16 Distr: Nax­os In­led­nings­sce­nen i Ri­chard Wag­ners Si­eg­fri­ed kan om man så vill be­skri­vas som en du­ett mel­lan två te­no­rer, men det är knap­past nå­gon som kom­mer på den tan­ken. Si­eg­fri­ed och Mi­me är så till den grad oli­ka till per­son­lig­het och röst­ka­rak­tär att man in­te tän­ker i de ka­te­go­ri­er­na. Det är till och med en av Wag­ners vik­ti­gas­te po­äng­er med förs­ta ak­ten i Si­eg­fri­ed att i al­la av­se­en­den ska­pa skar­pa kon­tras­ter mel­lan Mi­me och Si­eg­fri­ed trots att de har sam­ma röst­lä­ge. Den löms­ke lil­le dvär­gen mot den oför­väg­ne men obil­da­de unge hjäl­ten. Men i tred­je de­len av Nax­os Hong Kong-ba­se­ra­de Ringsats­ning har man mis­sat den po­äng­en. Si­mon O´neills Si­eg­fri­ed och Da­vid Cang­e­lo­sis Mi­me lå­ter helt en­kelt för li­ka, och hör man in­te ef­ter tex­ten or­dent­ligt kan man lätt blan­da ihop dem. Jag tror mig ald­rig ha hört nå­gon Si­eg­fri­ed-in­spel­ning ti­di­ga­re där det­ta va­rit ett pro­blem.

Det på­ver­kar ut­fal­let av he­la ak­ten, som av och till ten­de­rar att bli en­for­mig. Och in­te ba­ra där­för. Jaap van Zwe­den är en so­ber och so­fisti­ke­rad Wag­ner­di­ri­gent, men han sak­nar i allt­för hög grad tem­pe­ra­ment och dra­ma­tisk fan­ta­si. Or­kes­tern kling­ar oav­bru­tet snyggt men dis­kret och ena­han­da. Jag ploc­kar slump­vis fram Da­ni­el Ba­ren­bo­ims och Ja­mes Le­vi­nes ver­sio­ner, och or­kes­tern får där på li­tet skil­da vis ett helt an­nat ak­tivt liv och med åt­skil­ligt mer av ge­stal­tan­de fan­ta­si.

I min re­cen­sion av den fö­re­gå­en­de ut­gå­van, Val­ky­ri­an (OPE­RA 1/17), be­röm­de jag Hei­di Mel­tons Si­eglin­de och me­na­de att det nog snart var dags att by­ta till Brünn­hil­de. Och det gör hon re­dan här i Si­eg­fri­ed. Mel­ton vak­nar upp ur sin tju­go år långa sömn och häl­sar so­len med fin strål­glans i stäm­man. Det höga c:et glim­rar till med det rät­ta jublet i rös­ten, och nu fram emot slu­tet av sis­ta ak­ten är det ock­så mer glans i Si­mon O´neills Si­eg­fri­ed.

Den störs­ta an­led­ning­en att in­ve­ste­ra i den­na in­spel­ning är dock, lik­som i Rhen­gul­det och Val­ky­ri­an, Matt­hi­as Go­er­nes Wo­tan. Hans bal­sa­miskt vack­ra bas­ba­ry­ton ger en säl­lan hörd in­re res­ning åt den halvt re­sig­ne­ra­de men än­nu djupt en­ga­ge­ra­de gu­da­fa­dern.

Mel­ton och Go­er­ne i all ära, men rik­tigt räc­ker det in­te re­kom­men­de­ra den­na Si­eg­fri­ed. Lennart Bro­man­der

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.