Or­feo Eu­ri­dice

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - NORR­LANDSO­PE­RAN, UMEÅ • RECENSENT: BODIL HASSELGREN • FO­TO: MICKE SAND­STRÖM

Christoph Wil­li­bald Glucks Or­feo & Eu­ri­dice är re­sul­ta­tet av en re­form. Gluck ha­de trött­nat på de ut­drag­na ope­ra se­ri­or­na med in­ne­hålls­mäs­sigt tung­rodd hand­ling, cem­ba­lore­ci­ta­tiv och ett ena­han­da upp­re­pan­de av ari­or. I den nya re­formo­pe­ran un­der­stöd­de mu­si­ken hand­ling­en trots att den i lik­het med ba­roc­kens ope­ror of­ta var ba­se­rad på en an­tik myt. Mu­si­ka­liskt, så väl som dra­ma­tiskt, var re­formo­pe­ran en för­a­ning om den kom­man­de klas­si­cis­men.

På sam­ma sätt har Åsa Kal­mér re­for­me­rat en ord­ning som all­tid va­rit gäl­lan­de. I hen­nes upp­sätt­ning av Glucks Wi­en­ver­sion från 1762 är Or­feo – som tra­di­tio­nellt är en byx­roll – en kvin­na som är gift med en an­nan kvin­na, Eu­ri­dice. Fö­re­bil­den ska tyd­li­gen va­ra kän­dis­pa­ret Efva Att­ling och Eva Dahl­gren, vil­ket in­te minst syns i Ben­te Ro­lands­dot­ters ko­sty­mer som ger en air av skan­di­na­viskt ex­klu­sivt mo­de.

Scen­rum­met, även det ska­pat av Ro­lands­dot­ter, går i do­va fär­ger med ett an­tal an­ti­ka ko­lon­ner som en­da fas­ta rek­vi­si­ta, som dock flyt­tas och be­kläds med skim­ran­de tyg. I fon­den häng­er en gi­gan­tisk spe­gel som gör att man ser spe­let frami­från och snett upp­i­från sam­ti­digt. Det ger en käns­la av att sce­nen är stör­re och luf­ti­ga­re än vad den fak­tiskt är.

Den svart­kläd­da Or­feo (mez­zo­so­pra­nen Su­san­na Le­vo­nen) är en mu­si­ker som läg­ger mer vikt vid sin har­pa, som rent fy­siskt står på sce­nen som ett hin­der mel­lan pa­ret, än på sin fru, den vit­kläd­da Eu­ri­dice (so­pra­nen Hen­ri­ik­ka Grön­dahl). Eu­ri­dice läm­nar hem­met i vre­des­mod över att in­te kän­na sig sedd och rå­kar ut för en olyc­ka som för­sät­ter hen­ne i ett slags ko­ma el­ler nä­ra-dö­den till­stånd – Ely­si­um. Fol­ket i form av Norr­landso­pe­rans kör, kläd­da i dovt bei­ge och grått à la Roy An­ders­son, sam­las kring hen­ne. Bland dem finns även den starkt röd­kläd­da kär­leks­gu­den Amo­re (so­pra­nen Fri­da Jo­hans­son). Hon ger Or­feo chan­sen att häm­ta till­ba­ka sin äls­ka­de Eu­ri­dice från döds­ri­ket, med vill­ko­ret att hon in­te får mö­ta Eu­ri­di­ces blick tills de kom­mit upp ur döds­ri­ket. Or­feo an­tar ut­ma­ning­en och ger sig iväg.

Till skill­nad från ori­gi­nal­my­ten, där Or­feo åter­i­gen och slut­gil­tigt för­lo­rar Eu­ri­dice, lät Gluck histo­ri­en slu­ta lyck­ligt med kär­le­kens tri­umf. Men fram till dess får publi­ken föl­ja Or­fe­os kamp mot on­da an­dar i Ere­bus och mot sin vil­ja att mö­ta Eu­ri­di­ces blick.

Su­san­na Le­vo­nen får käm­pa för att nå ut över Norr­landso­pe­rans Sym­fo­nior­kes­ter un­der led­ning av Olof Bo­man och hon är bäst i de läg­re re­gist­ren. Ty­värr lå­ter fle­ra av Or­fe­os ari­or text- och vo­kal­mäs­sigt osäk­ra och nå­got kväv­da. Rent sce­niskt över­ty­gar dock Le­vo­nen. Även or­kes­tern är i de förs­ta sce­ner­na nå­got osta­dig, men det tar sig för att ef­ter pa­u­sen rent av bril­je­ra. Upp­läg­get med att ha en har­pist som får spe­la ett slags tvil­ling till Or­feo på sce­nen känns nå­got krys­tat, även om det är väl­lju­dan­de.

När Fri­da Jo­hans­sons in­tri­ge­ran­de Amo­re in­tar sce­nen lyf­ter det. Hon har en ly­risk so­pran med ko­lo­ra­tur­kva­li­te­ter, och det är en röst som man vill hö­ra mer av.

I and­ra ak­ten får vi mö­ta Hen­ri­ik­ka Grön­dahls Eu­ri­dice i Ely­si­um. Hon har en ly­riskt-dra­ma­tisk so­pran som ger en mo­gen tyngd åt rol­len och som klang­mäs­sigt gif­ter sig fint med Le­vo­nens röst.

Den fjär­de ka­rak­tä­ren i den här upp­sätt­ning­en är de­fi­ni­tivt Norr­landso­pe­rans kör som im­po­ne­rar så­väl i age­ran­de som i sång­kva­li­tet. De ska­par en fin och sta­bil grund till Or­fe­os och Eu­ri­di­ces äk­ten­skap­li­ga be­kym­mer.

Stund­tals känns Kal­mérs re­gi nå­got över­tyd­lig, och pu­ber­talt pro­vo­ce­ran­de. Att Or­feo och Eu­ri­dice re­dan i förs­ta sce­nen mås­te kys­sas pas­sio­ne­rat känns som att ta i en aning. Mås­te det gö­ras så ut­stu­de­rat? Någ­ra sce­ner känns ero­tiskt på­klist­ra­de som de mel­lan Amo­re och Or­feo. Är det så pro­vo­ce­ran­de att två kvin­nor är gif­ta med varand­ra, så att det be­hö­ver gö­ras så ut­stu­de­rat? Har vi in­te kom­mit läng­re in­om ope­rans värld? Ing­et ont i att för­sö­ka het­ta upp Glucks re­formo­pe­ra, men då mås­te det gö­ras med mer över­ty­gel­se. Att ge­nus har änd­rats i tex­ten och att det är två kvin­nor som får spe­la två kvin­nor i sin egen ål­der känns dock ny­ska­pan­de och friskt.

Ör­jan An­ders­sons ko­re­o­gra­fi får in­te rik­tigt plats i upp­sätt­ning­en, och när den väl får det, främst hos Amo­re och kö­ren, känns den in­tryckt och mal­pla­ce­rad. Först i tred­je ak­tens sista scen får dan­sen en cen­tral roll, då den ut­tryc­ker kär­le­kens tri­umf över dö­den.

Sam­man­ta­get är Or­feo & Eu­ri­dice på Norr­landso­pe­ran ett nå­got över­fyllt all­konst­verk som vill myc­ket. I slutän­dan är det vis­sa glim­ran­de sång­in­sat­ser och kö­ren som fram­står som den verk­li­ga be­håll­ning­en. Kvar finns en för­hopp­ning om att al­la ty­per av kär­lek ska ha, om de in­te re­dan har, sin plats in­om oper­a­kons­ten.

GLUCK: OR­FEO & EU­RI­DICE

Pre­miär 8 mars, be­sökt fö­re­ställ­ning 10 mars 2018. Di­ri­gent: Olof Bo­man Re­gi: Åsa Kal­mér Sce­no­gra­fi och ko­stym: Ben­te Ro­lands­dot­ter Ko­re­o­gra­fi: Ör­jan An­ders­son So­lis­ter: Su­san­na Le­vo­nen, Hen­ri­ik­ka Grön­dahl, Fri­da Jo­hans­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.