Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - Nyttpå Cd - Claes Wah­lin

LUL­LY: AL­CES­TE Van Wan­ro­ij, Cross­ley-mer­cer, Gon­za­lez To­ro, Bré, Wil­li­ams, Ba­zo­la, Tau­ran, Car­tón, de Hys. Les Ta­lens Ly­ri­ques/ Rous­set Apar­te Mu­sic AP 164 Distr: Nax­os Ba­ra nå­got år in­nan Al­ces­te ha­de pre­miär 1673 ha­de Je­an-bap­tis­te Lul­ly och li­bret­tis­ten Philip­pe Qu­inault ska­pat sin – och Eu­ro­pas – förs­ta tragé­die-ly­ri­que: Cad­mus et Her­mio­ne, med un­der­ru­bri­ken tragé­die en mu­si­que. Det var pre­cis vad de ef­ter­strä­vat, att trots de sam­ti­da dra­ma­ti­ker­na Ra­ci­nes och Cor­neil­les pro­tes­ter gö­ra tra­ge­di i mu­sik. Det fransk-klas­si­cis­tis­ka re­gel­ver­ket var strängt, dis­kus­sio­nens vå­gor gick höga som stor­mar­na i ba­roc­ko­pe­ran.

Cad­mus et Her­mio­ne var av allt att dö­ma en suc­cé. Och med Al­ces­te be­fäs­te Lul­ly och Qu­inault sin ställ­ning, där de in­te ba­ra in­fo­gar dansoch körav­snitt ut­an även en del ko­mis­ka för­veck­ling­ar. Ma­te­ri­a­let häm­ta­des hel­ler in­te från Ovi­di­us, som bruk­ligt, ut­an från Eu­ri­pi­des, vil­ket mås­te ha gjort am­bi­tio­nen än tyd­li­ga­re. Den ti­di­ga ope­ran var ju ett re­sul­tat av att för­sö­ka åter­ska­pa den gre­kis­ka tra­ge­din.

Al­ces­te or­sa­ka­de ock­så upp­stån­del­se. In­te ba­ra av ovan nämn­da skäl, ut­an ock­så för att många re­ta­de sig på att Lul­ly ha­de er­hål­lit Lud­vig XIV:S pri­vi­le­gi­um som an­sva­rig för den kung­li­ga mu­si­ken. Men kung­en gil­la­de Al­ces­te, kanske in­te minst för att han själv kun­de se sig speg­lad i ope­rans oli­ka gu­dar – Nep­tu­nus, Mars, Apol­lon, Plu­to och Her­cu­les.

Och nog vi­sar Christop­he Rous­sets in­spel­ning vil­ken kraft det finns i den­na ti­di­ga Lul­lyo­pe­ra. Hand­ling­en är en­kel, i prin­cip någ­ra kär­leks­för­väx­ling­ar där Al­ces­te off­rar sig för sin äls­ka­de Ad­mè­te, vil­ket får Al­ci­de (Her­cu­les) att be­sö­ka Plu­tos ri­ke i un­der­jor­den och ta med sig hen­ne upp till de le­van­des ri­ke. Död och kär­lek. Gi­vet­vis seg­rar kär­le­ken – amor vin­cit om­nia med Ver­gi­li­us of­ta ci­te­ra­de ord. Och Qu­inault glöm­de in­te ci­ta­tets fort­sätt­ning: så låt oss be­seg­ras av kär­le­ken, vil­ket i Al­ces­te till och med hjäl­ten Al­ci­de gör.

Les Ta­lens Ly­ri­ques spe­lar fö­re­döm­ligt, klang­en är tät och pre­cis och lyf­ter de många go­da so­listin­sat­ser­na. Nu har ope­ran många rol­ler, 27 när­ma­re be­stämt, var­för al­la so­lis­ter ut­om en gör minst två rol­ler. Bland hu­vud­per­so­ner­na märks Ju­dith Van Wan­ro­ijs Al­ces­te, en stark och sug­gestiv so­pran som pas­sar den ly­ris­ke te­no­ren Emi­li­a­no Gon­za­lez To­ros Ad­mè­te fint. Märks gör ock­så Am­bro­i­si­ne Bré som Cép­hi­se och Pro­ser­pi­ne, en mjuk mez­zo­so­pran med bett.

Kraft­ful­last, pas­san­de nog, är Ed­win Cross­ley-mer­cers Al­ci­de, som ste­gar in i Plu­tos (Éti­en­ne Ba­zo­la) ri­ke och mö­ter där Plu­tos tjäns­te­hjon, som sjungs av Na­murs för­träff­li­ga kam­mar­kör. Säl­lan är en körin­sats så di­stinkt, så klang­full och så välar­ti­ku­le­rad. Man hör var­je sta­vel­se. Övri­ga so­lis­ter är ock­så de av hög halt och sam­man­ta­get vi­sar den­na in­spel­ning att gam­mal än­då är äldst. HÄN­DEL: OT­TO­NE Cen­cˇi´c, Snouf­fer, Hal­len­berg, Sa­ba­ta, Ku­di­nov. Il Po­mo d´oro/pe­trou Dec­ca 4831814 [3 CD] Distr: Uni­ver­sal

Ge­org Fri­edrich Hän­dels ope­ra Ot­to­ne ha­de pre­miär på King´s Theat­re i Lon­don den 12 ja­nu­a­ri 1723, och en av de mest kän­da anek­do­ter­na om Hän­del är för­knip­pad med den pre­miä­ren. Den om­su­sa­de di­van Fran­ce­sca Cuz­zo­ni skul­le gö­ra sin Lon­don­de­but i den kvinn­li­ga hu­vud­rol­len Te­o­fa­ne. Hon väg­ra­de dock först att sjunga det ele­gis­ka la­men­tot ”Fal­sa ima­gi­ne” som en­tréa­ria

och vil­le ha ett mer vir­tu­ost upp­vis­nings­num­mer. Men Hän­del sva­ra­de att jag vet att ni är en djä­vul (une di­a­bles­se), men jag är Be­el­ze­bub al­la djäv­lars chef, var­på han helt so­ni­ka ho­ta­de att kas­ta ut hen­ne ge­nom fönst­ret om hon in­te gjor­de som han vil­le. Det gjor­de hon, och det med stor suc­cé.

Anek­do­ten må va­ra apo­kry­fisk men sä­ger än­då en del om Hän­del. Lik­som and­ra av ti­dens ton­sät­ta­re ver­kar ju Hän­del ha dribb­lat runt med ari­or och an­pas­sat dem li­tet hur som helst ef­ter sång­ar­nas och publi­kens öns­ke­mål, men han tum­ma­de in­te på vad han an­såg va­ra det konst­när­ligt rät­ta. Dess­utom in­såg han bätt­re än sång­ers­kan själv vari kva­li­te­ter­na i hen­nes röst låg. Ef­ter Ot­to­ne kom Cuz­zo­ni att få ly­san­de fram­gång­ar just på grund av den själ­ful­la timb­re som Hän­del ha­de öra för, och han kom att skri­va åt­skil­li­ga av si­na vack­ras­te ele­gis­ka ari­or just för hen­ne.

Ot­to­ne blev ock­så en re­jäl suc­cé som hel­het, och den in­le­der en in­spi­re­rad och lyc­ko­sam pe­ri­od i Hän­dels ope­ra­ska­pan­de. I tät följd kom mäs­ter­ver­ken Ta­mer­la­no, Ju­li­us Cae­sar och Ro­delin­da.

Lik­som den­na trio är Ot­to­ne fylld av flö­dan­de vi­tal ope­ra­mu­sik, och vi­ta­li­te­ten ski­ner ige­nom över­allt, trots att in­te ba­ra ”Fal­sa ima­gi­ne” är ele­giskt fär­gad. En på­fal­lan­de hög pro­cent av ari­or­na i ver­ket ut­tryc­ker sorg, be­svi­kel­se el­ler sak­nad. Ibland ilsk­nar nå­gon av pro­ta­go­nis­ter­na dock till och ska­par kon­trast med fräsan­de vo­kal fru­stra­tion över nå­gon verk­lig el­ler in­bil­lad oför­rätt. Ot­to­ne är kort och gott en här­ligt upp­fris­kan­de Hän­de­lo­pe­ra.

Och den kom­mer väl till sin rätt i den här ny­in­spel­ning­en. Ge­or­ge Pe­trou och hans en­semb­le Il Po­mo d´oro har ti­di­ga­re över­ty­gat om sin Hän­del­kom­pe­tens i en in­spel­ning av Ales­sandro och gör det här åter. Det är un­der­bar ryt­misk spänst i de­ras ex­pres­si­va men ald­rig pres­sa­de spel. Ex­pres­si­vi­te­ten hålls i stram ba­lans, sam­ti­digt som in­stru­ment­klang­en är på­fal­lan­de sen­su­ell.

Hand­ling­en är av tra­di­tio­nellt ba­roc­ko­pe­ra­snitt. Den ut­spe­lar sig i Rom på 900-ta­let. Kej­sar Ot­to ska gif­ta sig med den by­san­tins­ka prin­ses­san Te­o­fa­ne, men det upp­står för­stås kom­pli­ka­tio­ner och miss­för­stånd, in­nan det är dags för det lyck­li­ga slu­tet. Cuz­zo­nis par­ti, Te­o­fa­ne, sjungs här av ett re­la­tivt nytt namn i ba­rock­bran­schen, den ame­ri­kans­ka so­pra­nen Lau­ren Snouf­fer. Hon har pre­cis den rät­ta ”Se­e­lenstim­me”, som Cuz­zo­ni tycks ha haft, och hen­nes röst är ock­så myc­ket smi­dig och med en dagg­frisk per­son­lig timb­re. Hen­ne vill man hö­ra mer av.

Ti­tel­rol­len som vid pre­miä­ren sjöngs av en an­nan av ti­dens sto­ra di­vor, kastra­ten Se­ne­si­no, görs av Max Ema­nu­el Cenˇ­cic´, och han har för­vis­so en bril­jant counter­te­nor, som le­digt ex­e­kve­rar de svå­rig­he­ter som Hän­del ser­ve­rar. Men hans röst har den li­tet spän­da smått gäl­la ka­rak­tär som många counter­te­no­rer har och som blir tröt­tan­de i läng­den, och Ot­to­ne har myc­ket att sjunga! Sam­ma röst­ka­rak­tär har in­spel­ning­ens and­ra counter­te­nor Xa­vi­er Sa­ba­ta i rol­len som Adal­ber­to, som för­sö­ker stjä­la bå­de kro­nan och bru­den från Ot­to­ne. Man läng­tar ef­ter en Andre­as Scholls mju­ka lys­ter.

Adal­ber­tos mor Gis­mon­da hjäl­per so­nen med ränksmi­dan­det, och hon sjöngs vid pre­miä­ren av yt­ter­li­ga­re en av ti­dens stor­he­ter Marg­he­ri­ta Du­ras­tan­ti. Här görs hon av en av vår tids stor­he­ter, Ann Hal­len­berg. Hen­nes när­mast unikt färg­ri­ka och var­ma mez­zo är som all­tid fan­tas­tiskt ut­trycks­full. Lennart Bromander

HAN­DEL ARI­AS Fran­co Fa­gi­o­li, counter­te­nor. Il Po­mo d´oro/va­lo­va DG 479 7541 [1 CD] Distr: Uni­ver­sal Då är den här, Fran­co Fa­gi­o­lis Hän­del­cd! Ef­ter att ha lå­tit si­na in­ten­si­va ko­lo­ra­tu­r­ex­plo­sio­ner de­to­ne­ra i ope­ror skriv­na för då­ti­dens främs­ta kastrat­ko­me­ter – Caf­fa­rel­li, Ca­re­s­ti­ni och Fa­ri­nel­li i ope­ror av Has­se, Por­po­ra, Vin­ci – är det dags för det ar­gen­tins­ka fe­no­me­net bland counter­te­no­rer Fran­co Fa­gi­o­li att ge sig på den störs­te och den mest krä­van­de av dem al­la, Ge­org Fri­edrich Hän­del.

Att ge­stal­ta den för­tä­ta­de in­re käns­lo­in­ten­si­tet som ut­veck­las i Hän­dels psy­ko­lo­giskt djuplo­dan­de ari­or och som gör ho­nom unik bland de tu­sen­tals ari­or kom­po­ne­ra­de av al­la des­sa mång­skri­van­de ope­ra­ton­sät­ta­re un­der hög­ba­roc­ken kan var en ut­ma­ning.

Fa­gi­o­li har valt ari­or som han själv får gås­hud av att hö­ra och nog ger han lyss­na­ren gås­hud i de dus­sin­tal num­mer som ski­van in­ne­hål­ler. Den om­fat­tar bå­de väl­kän­da re­per­to­ar­num­mer och mer ovan­li­ga als­ter – om så­da­na över­hu­vud­ta­get ex­i­ste­rar i den mass­in­du­stri som in­spel­ning­ar­na av Hän­de­lo­pe­ror har ut­veck­lat sig till un­der de se­nas­te åren. Fa­gi­o­li in­le­der i stor stil med en aria ur Ores­te en pa­stic­cioo­pe­ra, d.v.s. en ope­ra sam­man­satt av mu­sik ur Hän­dels ti­di­ga­re ope­ror. Ari­an kom­po­ne­ra­des ur­sprung­li­gen för hans Ric­car­do Primo och den skrevs för kastra­ten Ca­re­s­ti­ni, om vil­ken ton­sät­ta­ren Has­se sa att den som in­te har hört ho­nom sjunga ha­de in­te upp­levt den per­fek­ta sång­sti­len.

Vad den per­fek­ta sång­sti­len var för Has­se vet vi in­te, men att Fa­gi­o­li kom­mer nä­ra finns det an­led­ning att kon­sta­te­ra. Lik­som i Hän­dels vir­tu­o­sa glans­num­mer på ski­van, ”Ven­ti, tur­bi­ni, pre­sta­te” ur Ri­nal­do el­ler ”Do­po not­te” ur Ari­o­dan­te nag­lar Fa­gi­o­li fast åhö­ra­ren med sin vo­lu­mi­nö­sa stäm­ma och omiss­känn­li­ga färg och ut­mejs­lar al­la ba­roc­ko­pe­rans vo­ka­la af­fekt­fi­gu­rer, de långa ut­drag­na lin­jer­na, mes­sa di vo­ce (att från ett pi­a­nis­si­mo sväl­la till ett for­tis­si­mo för att se­dan gå till­ba­ka till pi­a­nis­si­mo igen), fi­o­ri­tu­rer­na, dril­lar, por­ta­men­ti, löp­ning­ar. Allt får hos Fa­gi­o­li en för­höjd dju­pa­re me­ning och tyd­li­ga kon­tu­rer. Lyss­na till den vir­tu­o­sa lek­full­he­ten i en aria ur Il pas­tor fi­do, där han från högs­ta höjd till ett döds­förak­tan­de språng går ner i dju­pet av bröst­rös­ten med dra­ma­tisk kraft som sak­nar mot­sva­rig­het i dag.

Även i re­ci­ta­ti­vis­ka av­snitt som ”Fron­di te­ne­re”, som fö­re­går den be­röm­da ”Om­b­ra mai fu” ur Xerx­es el­ler re­ci­ta­ti­vet till Ber­ta­ri­dos aria ”Pom­pe va­ne di mor­te!” ur Ro­delin­da, skri­ven för Hän­dels and­ra fa­vo­rit­kast­rat Se­ne­si­no, där tar Fa­gi­o­li tag i tex­ten med sam­ma ner­vi­ga in­ten­si­tet. För Se­ne­si­no skrev Hän­del sin kanske mest be­röm­da ope­ra Gi­u­lio Ce­sa­re in Egit­to, ur vil­ken Fa­gi­o­li ex­cel­le­rar i en raf­fi­ne­rad pas­to­ral du­ett med en so­lo­vi­o­lin.

En­dast i ari­an ”Scher­za in­fi­da” ur Ari­o­dan­te, kanske Hän­dels mest gri­pan­de ut­tryck för kär­lekssorg över­hu­vud­ta­get, blir jag be­svi­ken. Här blir Fa­gi­o­li in­te mer än re­do­vi­san­de och all­män i sitt ut­tryck. Jag tror att det har att gö­ra med di­ri­gen­ten Ze­fi­ra Va­lo­vas ge­dig­na men fan­ta­si­lö­sa ar­be­te med or­kes­tern Il Po­mo d’oro. Tem­pi är of­ta lång­sam­ma och ody­na­mis­ka, klang­en vår­dad men jämn­tjock och sam­sas in­te all­tid väl med Fa­gi­o­lis vil­je­star­ka och dy­na­mis­ka sång­ar­tem­pe­ra­ment. Men det­ta ska in­te hind­ra nå­gon från att ta del av Fa­gi­o­lis förs­ta so­lo­ski­va med Hän­del. Erik Graune PO­E­TIC AND RO­MAN­TIC SONGS Iwa Sö­ren­son, so­pran. Al­mqvist, Lind­blad, Lun­dqvist, Lil­je­fors, Jo­hans­son, Bäck, Jepp­s­on. Lennart Hed­wall, for­te­pi­a­no/pi­a­no Ster­ling CDA 1819–2 [1 CD] Distr: Ster­ling

En li­ten boom i det lil­la kan man nog sä­ga att det har va­rit för ton­sät­ta­ren Adolf Fred­rik Lind­blad (1801–78) på sisto­ne. Ef­ter Eva Öhr­ströms bi­o­gra­fi häromå­ret kom i hös­tas en cd där Os­kar Ek­berg spe­lar Lind­blads pi­a­no­mu­sik. Un­ge­fär sam­ti­digt gavs den­na ut­sök­ta

ski­va ut där Stock­holmso­pe­rans mång­å­ri­ga ly­ris­ka so­pran Iwa Sö­ren­son fram­för ar­ton av Lind­blads en gång så po­pu­lä­ra sång­er.

Des­sa sång­er upp­tar un­ge­fär hälf­ten av in­ne­hål­let på cd:n, som i öv­rigt äg­nats åt Carl Jo­nas Lo­ve Al­mqvist (1793–1866), och fem svens­ka mo­der­nis­ter.

Iwa Sö­ren­son har en bred mu­si­ka­lisk ut­bild­ning och de­bu­te­ra­de som No­ri­na i Don Pasqua­le i Mal­mö 1978. Sitt ge­nom­brott fick hon som läs­pan­de kap­tens­dot­ter i Has­se Al­fred­sons upp­sätt­ning av Gil­bert & Sul­li­van-ope­ret­ten HMS Pina­fo­re på Oscarste­a­tern i Stock­holm 1980. På Ope­ran har hon sjung­it rol­ler i Fi­garos bröl­lop, En­le­ve­ring­en ur se­ral­jen, Bar­be­ra­ren i Se­vil­la, Così fan tut­te, La Tra­vi­a­ta, Hoff­manns även­tyr, La Bo­hè­me, Ro­sen­ka­val­je­ren och Hil­ding Ro­sen­bergs Ma­ri­o­net­ter. Jag minns även hen­nes rö­ran­de por­trätt av den livs­be­ja­kan­de sys­ter Constan­ce i Pou­lencs Kar­me­lit­syst­rar­na.

Sö­ren­son, som är ut­rus­tad med ab­so­lut ge­hör, har med för­del även äg­nat sig åt ny­skri­ven mu­sik av bå­de svens­ka och ut­länds­ka ton­sät­ta­re och till ex­em­pel fram­fört avant­gar­dis­tis­ka verk som Lu­ci­a­no Be­ri­os Se­quen­za nr III.

De många och rätt kor­ta sång­er­na som sam­lats här är sam­man­ställ­da från två lp-ski­vor in­spe­la­de 1982–86.

Ski­van in­leds med sex Song­es (Dröm­mar) av Carl Jo­nas Lo­ve Al­mqvist av dik­ta­ren Gun­nar Ekelöf kal­la­de ”svens­ka spi­ri­tu­als” och av­sed­da att fram­fö­ras ut­an ac­kom­pan­je­mang. Al­mqvist var ju in­te ba­ra för­fat­ta­re ut­an ha­de i lik­het med dik­tar­kol­le­ger, som till ex­em­pel Erik Gustaf Gei­jer och E.T.A. Hoff­mann, en mu­si­ka­lisk åd­ra som gär­na tog sig kom­po­si­to­ris­ka ut­tryck.

Det är en fröjd att hö­ra des­sa av­ska­la­de små mi­ni­a­ty­rer så vac­kert fram­för­da som här. Men Sö­ren­sons klock­re­na in­to­na­tion och char­migt kul­ti­ve­ra­de fö­re­drag sät­ter även sin prä­gel på den om­fångs­ri­ka bu­ket­ten av Lind­bladsång­er.

Om Al­mqvist i sin en­kel­het pri­sa­de den po­e­tis­ka in­spi­ra­tio­nen, stod Lind­blads håg till det stör­re for­ma­tet, men det är för si­na 215 sång­er, många till tex­ter av ho­nom själv och äm­na­de att fram­fö­ras i stock­holms­ka mu­sik­sa­long­er, han främst har gått till ef­ter­värl­den. I hans sång­er finns of­ta en dis­kret nor­disk na­tur­ly­risk ton, även om han säl­lan mer di­rekt anknöt till den svens­ka folk­vi­san. Någ­ra av sång­er­na, ”Om af­to­nen, Mån tro? Jo, jo!” och ”Fö­re­sats”, är präg­la­de av Lind­blads olyck­li­ga kär­leks­re­la­tion till den unga Jen­ny Lind, som var in­ne­bo­en­de hos pa­ret Lind­blad. And­ra är re­li­giöst me­di­te­ran­de som ”För­trös­tan” och ”Var är mitt hem?” (till text av Lind­blads Uppsala­vän The­k­la Knös).

Per­son­li­gen fast­nar jag även för den spral­li­ga vals­mi­ni­a­ty­ren ”En ung flic­kas mor­gon­be­trak­tel­se” och den pa­sti­schar­tat or­na­men­te­ra­de ”Ers­ter Ver­lust” till text av Go­et­he och pub­li­ce­rad re­dan 1824.

Vi­da­re in­går på cd:n bland an­nat tre vi­sor ur Tor­björn Iwan Lun­dqvists (1920–2000) Sex små som­mar­sång­er och ett par fin­ci­se­le­ra­de tolv­tons­kom­po­si­tio­ner i ar­ka­i­se­rad folk­ton av Mån­dags­grupp­s­le­da­mo­ten Sven-eric Jo­hans­son (1919–97). Av in­tres­se är ock­så Tre ki­ne­sis­ka dik­ter av Sven-erik Bäck (1919–94), i sin ung­dom en fli­tig ro­manston­sät­ta­re och även han med­lem av Mån­dags­grup­pen.

Visst kan man ef­ter ett tag ef­ter­ly­sa en stör­re dra­ma­tisk spänn­vidd i de av den be­sked­li­ga Leip­zi­g­ro­man­ti­ken präg­la­de Lind­bladsång­er­na, el­ler sak­na ett kraf­ti­ga­re an­slag i det i läng­den nå­got ”pin­nigt” tids­trog­na for­te­pi­a­not. Men det är hel­ler in­te fel att för­sö­ka vinn­läg­ga sig om ett mer ”tids­hi­sto­riskt” lyss­nan­de.

Ski­van in­ne­hål­ler en vär­de­full text av Lennart Hed­wall, som i egen­skap av ac­kom­pan­ja­tör ock­så kun­de ha fått en pre­sen­ta­tion. Vi­da­re ett in­ter­vju­av­snitt med Iwa Sö­ren­son och sång­tex­ter på svens­ka med eng­elsk över­sätt­ning. En ut­gå­va med Sö­ren­sons och Hed­walls in­spel­ning av Erik Gustaf Gei­jers sång­er vo­re även det nå­got att se fram emot. Henry Lars­son

28/4 EU­GEN ONE­GIN Tja­kov­skij. D: Ro­gis­ter. Fred­riks­son, Beskow, Ann­mo, Rud­ström, Forsén. Di­rekt från Kung­li­ga Ope­ran, Stock­holm.

5/5 PARKEN Ge­fors. D: P. Ring­borg. Gree­ne, Tjønn, Nyári, An­der­sen, Ac­ker­feldt, Stern. Di­rekt­sänd­ning från Mal­mö Ope­ra.

12/5 CENDRILLON Mas­se­net. D: de Bil­ly. Di­do­na­to, Kim, Coo­te, Blyth, Naou­ri. Fö­re­ställ­ning 28/4 2018, Metro­po­li­tano­pe­ran, New York.

13/5 BIR­GIT NILS­SON, DOKUMENTÄR AV BRITTA SVANHOLM MANIETTE (KL.14).

17/5 BIR­GIT NILS­SON 100 ÅR – EN HYLL­NING TILL GÖ­TE­BORGSO­PE­RANS GUDMOR D: Inge­bret­sen. Stem­me, Da­lay­man, Lögd­lund, C. Nils­son, Pauls­son, A. Pers­son, Strid, The­o­rin. Di­rekt­sänd­ning från Gö­te­borgso­pe­ran.

17/5 BIR­GIT NILS­SON PÅ KUNG­LI­GA OPE­RAN – SALO­ME Strauss. D: Ehr­ling. Nils­son, S. Björ­ling, Hen­rik­sen, Berg­ström. Mey­er, An­ders­son. In­spel­ning 18/11 1954.

19/5 BIR­GIT NILS­SON PÅ KUNG­LI­GA OPE­RAN – TRIS­TAN OCH ISOLDE Wag­ner. D: Var­vi­so. Nils­son, Ne­a­te, Mey­er, Sa­edén, Rund­gren. Fö­re­ställ­ning 29/12 1966.

26/5 BIR­GIT NILS­SON PÅ KUNG­LI­GA OPE­RAN – TOSCA Puc­c­ci­ni. D: Sa­vi­ni. Nils­son, Ul­fung, Sa­edén, Hall­gren, Lund­borg. Fö­re­ställ­ning 4/5 1966.

2/6 BIR­GIT NILS­SON PÅ KUNG­LI­GA OPE­RAN – VAL­KY­RI­AN Wag­ner. D: Gi­e­len. Nils­son, S. Björ­ling, Hö­i­seth, Nord­mo-löv­berg, Tyrén. Fö­re­ställ­ning. 6/6 1963.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.