MU­SI­KA­LIS­KA

- na­tio­nell scen för ti­dig mu­sik?

Tidskriften OPERA - - Sista Ordet -

De sto­ra mu­si­ka­lis­ka in­sti­tu­tio­ner­na i Sve­ri­ge ka­rak­te­ri­se­ras av sta­bi­li­tet, de långa chefs­pe­ri­o­der­na är vid si­dan av mu­si­ken det tyd­li­gas­te teck­net på sa­ker­nas till­stånd. Det är in­te ovan­ligt att vå­ra störs­ta mu­sikin­sti­tu­tio­ner leds av en och sam­ma per­son i över ett de­cen­ni­um. Så vitt jag kan be­dö­ma är de nu­va­ran­de che­fer­na för des­sa in­sti­tu­tio­ner bå­de kom­pe­ten­ta och er­far­na.

Sna­ra­re finns det ett slags struk­tur­pro­blem. Stock­holms tre störs­ta mu­sikin­sti­tu­tio­ner, Kung­li­ga Ope­ran, Kon­sert­hu­set och Ber­wald­hal­len, fram­för al­la mu­sik från sam­ma pe­ri­od, det för­läng­da 1800-ta­let, från Mo­zart till någ­ra de­cen­ni­er in på 1900-ta­let. Det som stic­ker av, säg li­te Hän­del el­ler en­sta­ka of­ta fram­lyf­ta sam­ti­da kom­po­si­tö­rers verk, gör just det: stic­ker av.

Det är knap­past en slump att Ope­rans för­re or­kes­ter­chef för någ­ra år se­dan smi­digt kun­de in­ta en iden­tisk po­si­tion på Kon­sert­hu­set. Tre hus som spe­lar mu­sik från sam­ma pe­ri­o­der och of­ta från sam­ma län­der. Re­per­to­a­ren mel­lan Ber­wald­hal­len och Kon­sert­hu­set är när­mast iden­tisk och för den som vill hö­ra vad för slags ope­ra som skrevs pa­ral­lellt med sym­fo­ni- och kam­mar­mu­si­ken, ja, de kan ta del av det­ta på Kung­li­ga Ope­ran.

Jag skri­ver det­ta från Pa­ris, där jag un­der en dryg vec­ka vid si­dan av det långa 1800-ta­let kan ta del av bå­de iscen­satt ba­roc­ko­pe­ra och kon­ser­tant ba­rock­mu­sik. Här har fle­ra av ba­roc­kens ut­ö­va­re det se­nas­te de­cen­ni­et fått plats på de sto­ra in­sti­tu­tio­ner­na. De bör­ja­de som ett slags en­kla­ver, or­kest­rar som ver­ka­de ut­an­för Pa­ris och kun­de fram­trä­da i mind­re stä­der el­ler med ti­den gäs­ta stör­re sce­ner i Pa­ris. Det he­la er­in­rar om för­hål­lan­det mel­lan fri­teat­rar och in­sti­tu­tio­ner i Sve­ri­ge, hur de se­na­re tar in­tryck och med ti­den in­te­gre­rar de för­ras re­per­to­ar el­ler konst­när­li­ga le­da­re. Ut­an en­kla­ver­na kan in­sti­tu­tio­ner­na in­te ut­veck­las, de fast­nar i si­na tra­di­tio­ner, som för­vis­so kan va­ra vack­ra, men lik­väl är be­grän­sa­de.

I Sve­ri­ge har man rest mu­rar mel­lan de mu­si­ka­lis­ka en­kla­ver­na och in­sti­tu­tio­ner­na. Vadste­na-aka­de­mi­en, Stock­holm Ear­ly Mu­sic Fes­ti­val, Fyl­king­en, Utomjor­dis­ka Ba­rock­bo­la­get i Gö­te­borg och Gö­te­borg Ba­ro­que el­ler fes­ti­va­len O/mo­dernt på Con­fi­dencen – för att in­te ta­la om Drott­ning­holms­tea­tern – är al­la mu­si­ka­lis­ka sam­man­hang av hög kva­li­tet och som har ver­kat i många år, bit­vis över fle­ra de­cen­ni­er. De­ras konst­när­li­ga le­da­re kom­mer hel­ler in­te vi­da­re; det an­tas att de sto­ra in­sti­tu­tio­ner­nas konst­när­li­ga le­da­re be­sit­ter kom­pe­tens utö­ver det för­läng­da 1800-ta­let, där­e­mot in­te tvärtom, att en ba­rock­ex­pert vet nå­got om Ver­di.

För ba­roc­ko­pe­rans vid­kom­man­de vo­re i dag det bäs­ta sät­tet att ruc­ka på struk­tu­rer­na att in­rät­ta Mu­si­ka­lis­ka som en na­tio­nell scen för ti­dig mu­sik. En fast scen möj­lig­gör ut­veck­ling. När in­sti­tu­tio­ner­na väl mär­ker att där finns en publik – så som det un­ge­fär har gått till i Pa­ris – så kom­mer den­na mu­sik, i bäs­ta fall, att in­te­gre­ras med in­sti­tu­tio­ner­nas re­per­to­ar.

Men om chefs­re­kry­te­ring­en fort­sät­ter att ske ut­i­från in­sti­tu­tio­ner­nas tra­di­tio­nel­la verk­sam­het, kom­mer sa­ker­nas sorg­li­ga till­stånd be­stå. Just där­för är det nöd­vän­digt att ad­la en­kla­ver­na, ge ba­roc­ken och den nu­ti­da mu­si­ken fas­ta sce­ner, i stäl­let för att ösa al­la skatte­me­del över tre in­sti­tu­tio­ner som gör i prin­cip sam­ma sak, hur ut­märkt des­sa än ut­för sitt värv. Claes Wah­lin

Då Frun var i Wi­en, vi­sa­de det sig att man in­te ba­ra fi­ra­de den fram­lid­ne ton­sät­ta­ren Gott­fri­ed von Ei­nems hund­ra­års­dag, ut­an ock­så Chris­ta Lud­wigs nit­tio­års­dag. Det var ju hon som kre­e­ra­de hu­vud­rol­len vid ur­pre­miä­ren av hans ope­ra Den gam­la da­mens be­sök 1971. Hon är än­nu vid bäs­ta vi­gör, hål­ler mäs­tar­kur­ser och be­rät­tar gär­na histo­ri­er från sin långa kar­riär. Även Kerstin Mey­er gjor­de den­na roll i Wi­en och över­sat­te själv ope­ran då den sat­tes upp i Stock­holm fem år se­na­re.

Rol­len som Clai­re Zacha­nas­si­an, den gam­la hämnd­lyst­na da­men på åter­be­sök i sin barn­doms­stad, var ti­digt vikt för Chris­ta Lud­wig, och ton­sät­ta­ren för­hör­de sig om vil­ken tes­si­tu­ra som pas­sa­de hen­ne bäst. Un­ge­fär som Am­ne­ris, sva­ra­de Lud­wig. Men när von Ei­nem åter­kom med sitt par­ti­tur blev hon be­tänk­sam och frå­ga­de ton­sät­ta­ren vasst, om det­ta in­te sna­ra­re vo­re ett par­ti för Bir­git Nils­son el­ler Li­sa del­la Ca­sa. Jag kan för­stås trans­po­ne­ra, ur­säk­ta­de sig ton­sät­ta­ren och åter­kom se­dan som tur var tjänst­vil­ligt med ett par­ti­tur som pas­sa­de som hand i hands­ke för Chris­ta Lud­wigs stäm­ma.

I fö­re­ställ­ning­en ska den gam­la da­men vid ett till­fäl­le tän­da en ci­garr. Som mot­spe­la­re ha­de Chris­ta Lud­wig Eber­hard Wäch­ter, som bland an­nat var en av den ti­dens främs­ta Don Gio­van­ni. Ock­så pri­vat var Wäch­ter en che­va­le­resk her­re, och Chris­ta Lud­wig be­rät­tar att till var­je fö­re­ställ­ning er­bjöd han hen­ne en ci­garr av bätt­re mär­ke än det rök­verk Wi­e­ner Staatso­per an­såg sig ha råd med att till­han­da­hål­la.

De bå­da sång­ers­kor­na Lud­wig och Mey­er al­ter­ne­ra­de of­ta­re än man skul­le kun­na tro i sam­ma upp­sätt­ning­ar. Ett an­nat ex­em­pel är Wi­e­land Wag­ners be­röm­da Tris­tan-upp­sätt­ning i Bay­reuth, där bå­da sjöng Brang­ä­ne mot Bir­git Nils­sons Isolde. Lud­wig sjung­er på den be­röm­da Dg-in­spel­ning­en, men den som vill hö­ra Mey­er mot för öv­rigt sam­ma lagupp­ställ­ning, re­kom­men­de­ras en in­spel­ning på bo­la­get My­to.

Ur den svens­ka hov­sång­ers­kans fa­ta­bur finns hur många ro­li­ga och spän­nan­de anek­do­ter som helst, så Frun vet in­te var hon ska bör­ja. En ti­dig roll i Mey­ers kar­riär var Delila, som hon ut­för­de i Isaac Grü­ne­walds be­röm­da de­kor. Rol­ler­na var många och det var in­te lätt att hål­la re­da på al­la in­sat­ser och en­tré­er. Vid en fö­re­ställ­ning, då hon stod i ku­lis­sen, i bör­jan av and­ra ak­ten, fick hon plöts­ligt hö­ra en or­kes­terin­sats som hon för­väx­la­de med det till­fäl­le då hon tri­um­fe­ran­de ska kom­ma ut med Simsons hår i han­den. Hon ru­sa­de ut mot rek­vi­si­ta­bor­det, slet åt sig pe­ru­ken, kom in på sce­nen och in­såg ”det här är ju fel”. Det var ba­ra att kas­ta ut pe­ru­ken i ku­lis­sen, me­dan en och an­nan i publi­ken und­ra­de vad hon ha­de för sig. Tyd­li­gen ha­de hov­sång­ers­kan fått en hang-up mot det­ta fa­ta­la för­spel till and­ra ak­ten. När Frun lyss­na­de på den­na hämn­da­ria till­sam­mans med hen­ne ur Blue­bells so­lore­ci­tal, var hon in­te nå­dig mot Hov­ka­pel­lets stråkin­sats: ”Det lå­ter som de så­gar ved”, var hen­nes kom­men­tar.

Som mest fli­tig ut­om­lands var Mey­er un­der 60-ta­let. Hon pend­la­de mel­lan Ham­burg, Ber­lin, Bay­reuth och många and­ra stä­der med fö­re­ställ­ning­ar och re­pe­ti­tio­ner i en ald­rig si­nan­de ström. Som van bil­fö­ra­re tog hon gär­na bi­len mel­lan oli­ka eve­ne­mang. I Ham­burg gjor­de hon sin förs­ta Do­ra­bel­la och ha­de in­te rik­tigt hun­nit lä­ra sig slu­ten­semb­len. Men den ban­ka­de hon lätt in på väg till fö­re­ställ­ning­en med kla­verut­dra­get i fö­rar­sä­tet un­der Ham­burgs al­la röd­ljus.

Ibland var eve­ne­mang­en så många att hon knappt viss­te var hon vak­na­de upp – i Ber­lin stod säng­en mot väns­ter vägg, i Ham­burg var det tvärtom. Vid ett till­fäl­le vak­na­de hon upp i Ber­lin i tron att det var Ham­burg och slog så­le­des upp ett or­dent­ligt blå­mär­ke då hon för­sök­te kli­va ur säng­en mot väg­gen.

Car­men var som al­la vet en av hen­nes störs­ta rol­ler. Den ope­ran är ock­så livs­far­lig då det är så myc­ket som kan gå fel. När hon sjöng rol­len mot Kol­björn Hö­i­seth på Det Nors­ke Ope­ra ha­de han glömt kni­ven i lo­gen in­för det fa­ta­la mor­det. Med sin sto­ra er­fa­ren­het viss­te Mey­er na­tur­ligt­vis på råd i var­je kni­vig si­tu­a­tion: ”Stryp mig då”, väs­te sång­ers­kan till den ar­me te­no­ren.

Frun vet få sång­ers­kor som va­rit med om så myc­ket och är så ana­ly­tisk, sam­ti­digt med så myc­ket hu­mor. Vem vill in­te hö­ra om när Ka­ra­jan i Salz­burg slänt­rar in till en re­pe­ti­tion med en hand­duk på ax­eln, fö­re­gång­en av ett stort och ner­vöst lagt en­tou­rage …

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.