NYTT PÅ CD Fången.

DALLAPICCOLA: FÅNGEN Asszonyi, Butter, von Senden, Pichler, Mcshane/ Chor der Oper Graz und Grazer Philharmonisches Orchester/ Kaftan Oehms Classics OC970 [1 cd] Distr: Naxos

När familjen Dallapiccola från staden Pazin i dåvarande Österrikeungern (numera Kroatien) mot slutet av första världskriget 1917 ansågs vara ”politiskt opålitlig” tvångsförflyttades familjen till Graz. Staden gav sonen Luigi Dallapiccola (1904–75) motstridiga känslor; förnedring över att hans far var tvungen att dagligen rapportera till polisen, sorg över att ha fördrivits från sitt hem och en oro över hur framtiden skulle bli. Samtidigt hade Graz ett produktivt operahus. Där såg Dallapiccola över 80 föreställningar under sina 20 månader i staden. Enligt egen utsago lär det ha varit under Wagners Den flygande holländaren som han bestämde sig för att bli kompositör.

Efter krigsslutet fick familjen återvända till hemstaden, men redan 1922 flyttade Dallapiccola till Florens, som kom att bli hans hemstad, för att studera komposition. Efter att ha sett Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire tog han till sig dennes tolvtonsteknik.

Till skillnad från den österrikiske kompositören, som arbetade kring en ensam tolvtonsskala skapade Dallapiccola ett eget språk och i enaktaren Fången (Il prigioniero) från 1949 återfinns hela tre skalor benämnda bönen, hoppet och brodern. Operan skrevs till libretto av Dallapiccola själv, men baserades på La torture par l'espérance (hoppets tortyr) av den franske symbolisten Auguste Villiers de l'isleadam och La Légende d'ulenspiegel et de Lamme Goedzak av den belgiske författaren Charles de Coster. Fången var den tredje delen i en trilogi om frihet och fångenskap och var en reaktion på de fascistiska diktaturernas framväxt i Europa. I Sverige uppfördes verket för första gången konsertant 1957 i Stockholms konserthus och sceniskt 1962 på Kungliga Operan.

År 2017 sattes Fången upp på Oper Graz under ledning av dirigenten Dirk Kaftan varifrån denna liveinspelning gjordes. Om Esapekka Salonens inspelning från Stockholm 1992 – som även om- fattade Dallapiccolas körverk Canti di prigionia från 1942–44 – hade en tydlig hårdhet så är Kaftans tolkning mjukare och något förvånande mer humoristisk. Detta trots den inledande prologens Orffska klanger och hjärtskärande sångparti, där fångens mor beskriver sin största mardröm, att hennes son i storinkvisitorns fängelse ska dö.

I ett samtal mellan de två berättar fången att han ingetts hopp om frihet då fångvaktaren kallat honom ”broder”. När han senare ser att celldörren lämnats öppen försöker han fly, smiter förbi två präster (tenoren Roman Pichler och barytonen David Mcshane), som befinner sig helt uppe i ett djupt filosofiskt samtal, och lyckas ta sig ut i en trädgård. I operans sista scen blir han dock fångad av storinkvisitorn (som tidigare förklätt sig till fångvaktaren), som tar honom till avrättning. Känslan av att förhoppningen om frihet kan vara den värsta tortyren dröjer kvar efter fångens sista förtvivlade och chockade: ”Libertà?”

Överlag är sånginsatserna stabila, med ett stort plus för den tydliga textningen. Modern är känsligt men något ostabilt sjungen av Aile Asszonyi, medan fången i basbarytonen Markus Butters gestalt har en nästintill Mozartsk ton som för tankarna till en Leporello eller Figaro, vilket bidrar till en lätthet som känns ovanlig för den ofta tunga tolvtonsmusiken. Manuel von Sendens karaktäristiska tenor passar utmärkt till fångvaktaren/storinkvisitorns vilseledande och maktfullkomliga bödel. Grazer Philharmonisches Orchester bygger fint upp Dallapiccolas tre skalor och är tillsammans med Grazoperans kör en imponerande medspelare i den dramatiska handlingen. De lyfter Dallapiccolas ibland motsträviga tongångar. Bodil Hasselgren