Åbo Underrättelser

För­sum­ma­de barn – och ett kvin­no­por­trätt kan­tat av kär­lek och sorg

- Ann-Christi­ne Snic­kars ann-christi­ne.snic­kars@au­me­dia.fi

BOKEN. En våg­bry­ta­re ska stå pall för våg ef­ter våg, för he­la ha­vet i full storm. Be­näm­ning­en an­vänds om hu­vud­per­so­nen Sa­ga i Ann-He­len At­ti­a­ne­ses ”Våg­bry­tar­na”, en ro­man som är en fri­ståen­de fort­sätt­ning på ”Brev till Vin­ter­ga­tan” som kom ut 2008. I DEN TI­DI­GA­RE ro­ma­nen träf­far vi en fa­milj som pre­cis ska klätt­ra ett pinn­hål mot ett bätt­re liv när den drabbas av ett dråpslag, pap­pan om­kom­mer i en bi­lo­lyc­ka. Be­rät­tel­sen föl­jer med hur väl el­ler il­la det går att kom­ma på föt­ter igen.

”Brev till Vin­ter­ga­tan” tvin­nar sig hårt kring re­la­tio­nen mel­lan mor och dot­ter, Mag­gan och Sa­ga. Den är full av star­ka käns­lor, svek och be­svi­kel­ser. ”Ba­ra så du vet”, tycks va­ra fra­sen som de­fi­ni­e­rar makt­kon­stel­la­tio­nen. Vem minns inte mam­mans brys­ka lek­tion i sex­u­al­kun­skap, en dag när de sit­ter i sof­fan: ”Man får sä­ga JA åt det man vill och NEJ åt det man inte vill, ba­ra så du vet.” SCENERMED lik­nan­de piskrapps­di­a­log åter­kom­mer i ”Våg­bry­tar­na”, men nu är Sa­ga äld­re, nu är det hon som ver­balt kan vär­ja sig. Det är inte ba­ra nor­malt ton­års­be­te­en­de, det är ock­så för att se till att man hål­ler som våg­bry­ta­re.

Sa­ga går på skri­balä­ger, har sitt förs­ta som­mar­jobb, men hon har länge va­rit vux­en. Hon har va­rit vux­en än­da sen hon kun­de för­ut­se sväng­ning­ar­na i fa­mil­je­dy­na­mi­ken, häl­la ut sprit. Hon har va­rit vux­en än­da sen hon ta­git an­svar för sin lil­le­bror, sen hon lärt sig sväl­ja el­ler vä­ja för miss­räk­ning­ar­na. ”VÅG­BRY­TAR­NA” ÄR en ro­man om barn som le­ver un­der stark press. Barn som har koll och an­svar, de­ras till­va­ro är för­ut­säg­bart oför­ut­säg­bar. Sa­ga är den som minns att lil­le­bror ska ha buss­peng­ar med sig om han går nån­stans ef­ter sko­lan, mam­ma kanske inte kom­mer ihåg att häm­ta ho­nom.

Sa­ga och Kril­le lär sig att ing­en är att li­ta på. Sam­ti­digt är de lo­ja­la. Barn som över­le­ver i miss­bruks- och dys­funk­tio­nel­la fa­mil­jer har inga sär­skil­da kän­ne­tec­ken – och sam­ti­digt ha de ju det. De kan va­ra bar­nen som pra­tar för myc­ket i sko­lan, el­ler de som pra­tar för li­te. De är bar­nen som inte vill fa­ra på som­mar­lä­ger för att de mås­te ha koll på vad som sker hem­ma, de är bar­nen dom inte vill åka hem igen från som­mar­läg­ret. ANN-HE­LEN ATTIANESE del­ger lä­sa­ren det­ta ut­an att ro­ma­nen går ner sig i den sta­tis­ka in­dig­na­tio­nens träsk. Mot­gif­tet är rör­lig­he­ten i be­rät­tel­sen och väx­ling­en mel­lan be­rät­tar­per­spek­tiv. ”Våg­bry­tar­na” är ock­så en högin­tres­sant kvin­noskild­ring. Mag­gan, bar­nens mor, är en yr­kes­kvin­na som är bra på sitt ar­be­te in­om den so­ci­a­la sek­torn, ett sta­tu­s­jobb un­der de­cen­ni­er­na när Fin­lands väl­färd be­fästs. Mag­gan kom­mer till tals som jag-be­rät­ta­re.

Men bil­den av hen­ne si­las ock­så ge­nom bar­nens blick, blir ett por­trätt kan­tat av kär­lek och sorg. Mag­gan har inte ba­ra ett lätt­sin­nigt för­hål­lan­de till al­ko­hol, det vi­sar sig att de peng­ar som fa­mil­jen an­vän­der för att sät­ta guld­kant på till­va­ron inte är he­der­ligt för­tjä­na­de. Det är fut­tigt och skam­ligt och man får vän­ta på do­men. MAGGANSJÄL­V är för­kros­sad, sam­ti­digt le­ver trot­set var in­om hen­ne. Hon är en av dem som inte kom­mer att få nek­ro­log i SFV: s ka­len­der. Till ex­em­pel så de­fi­ni­e­rar hon sig själv. Mag­gan har själv­kän­ne­dom – sam­ti­digt be­fin­ner hon sig i ett till­stånd av för­ne­kel­se. Mot­stri­dig­he­ten gör hen­ne tro­vär­dig, den krä­ver ock­så nå­got av lä­sa­ren.

Fast fokus är på fa­mil­jen träng­er sig ti­dens vär­de­ring­ar på. Det kor­ta pre­lu­di­et i ro­ma­nens bör­jan, bil­den av den nya stad­de­len i Va­sa, plan­te­rar en oro: ”I Sunnan­vik är det som van­ligt vin­ter och fa­mil­jer­na gör sig re­do för fram­ti­da dröm­mar, ju­lar att min­nas, ju­lar att glöm­ma och för­lå­ta, er­sät­ta med nya.” DEN SOM LÄST fö­re­gång­a­ren till ”Våg­bry­tar­na” vet att det just är för att få till­gång till en ara­valä­gen­het i Sunnan­vik som Mag­gan gift sig med Jyr­ki, den nya man­nen, som tycks va­ra hygg­lig mot bar­nen ba­ra om al­la kon­stel­la­tio­ner lig­ger rätt. An­nars scha­sar han un­dan dem, kanske kryd­dat med ett ”pai­nu vittu­un”.

Fa­san för att inte kla­ra sig mås­te mö­tas, lind­ras med sprit el­ler sky­las över med ma­te­ri­ellt gods. När Mag­gan är pank fal­ler hon hand­löst till­ba­ka ner i barn­do­men, men all sin torf­tig­het och fu­la ärv­da klä­der. Men ro­ma­nen pre­sen­te­rar var­ken or­sa­ker el­ler lös­ning­ar, den föl­jer män­ni­skor­na en bit på vägen. DETÄREN mö­do­sam till­va­ro bakom Ma­ri­mek­ko­gar­di­ner­na i Sunnan­vik. Vem som fått be­ta­la det hös­ta pri­set går kanske inte att bok­fö­ra, men var­je gång man här­ef­ter ser en allt­för tyst och li­te ängs­lig kil­le kom- mer man att öns­ka att han har en upp­märk­sam sys­ter som lik­nar Sa­ga.

 ??  ?? BARNSOMKOM­MER I KLÄM. ”Våg­bry­tar­na”av barn,me­nä­ring­ensta­tisk Ann-He­len At­ti­a­ne­se­hand­la­rom­för­sum­ma­de in­dig­na­tions­skild­ring.
BARNSOMKOM­MER I KLÄM. ”Våg­bry­tar­na”av barn,me­nä­ring­ensta­tisk Ann-He­len At­ti­a­ne­se­hand­la­rom­för­sum­ma­de in­dig­na­tions­skild­ring.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland