Försummade barn – och ett kvinnoporträtt kantat av kärlek och sorg
BOKEN. En vågbrytare ska stå pall för våg efter våg, för hela havet i full storm. Benämningen används om huvudpersonen Saga i Ann-Helen Attianeses ”Vågbrytarna”, en roman som är en fristående fortsättning på ”Brev till Vintergatan” som kom ut 2008. I DEN TIDIGARE romanen träffar vi en familj som precis ska klättra ett pinnhål mot ett bättre liv när den drabbas av ett dråpslag, pappan omkommer i en bilolycka. Berättelsen följer med hur väl eller illa det går att komma på fötter igen.
”Brev till Vintergatan” tvinnar sig hårt kring relationen mellan mor och dotter, Maggan och Saga. Den är full av starka känslor, svek och besvikelser. ”Bara så du vet”, tycks vara frasen som definierar maktkonstellationen. Vem minns inte mammans bryska lektion i sexualkunskap, en dag när de sitter i soffan: ”Man får säga JA åt det man vill och NEJ åt det man inte vill, bara så du vet.” SCENERMED liknande piskrappsdialog återkommer i ”Vågbrytarna”, men nu är Saga äldre, nu är det hon som verbalt kan värja sig. Det är inte bara normalt tonårsbeteende, det är också för att se till att man håller som vågbrytare.
Saga går på skribaläger, har sitt första sommarjobb, men hon har länge varit vuxen. Hon har varit vuxen ända sen hon kunde förutse svängningarna i familjedynamiken, hälla ut sprit. Hon har varit vuxen ända sen hon tagit ansvar för sin lillebror, sen hon lärt sig svälja eller väja för missräkningarna. ”VÅGBRYTARNA” ÄR en roman om barn som lever under stark press. Barn som har koll och ansvar, deras tillvaro är förutsägbart oförutsägbar. Saga är den som minns att lillebror ska ha busspengar med sig om han går nånstans efter skolan, mamma kanske inte kommer ihåg att hämta honom.
Saga och Krille lär sig att ingen är att lita på. Samtidigt är de lojala. Barn som överlever i missbruks- och dysfunktionella familjer har inga särskilda kännetecken – och samtidigt ha de ju det. De kan vara barnen som pratar för mycket i skolan, eller de som pratar för lite. De är barnen som inte vill fara på sommarläger för att de måste ha koll på vad som sker hemma, de är barnen dom inte vill åka hem igen från sommarlägret. ANN-HELEN ATTIANESE delger läsaren detta utan att romanen går ner sig i den statiska indignationens träsk. Motgiftet är rörligheten i berättelsen och växlingen mellan berättarperspektiv. ”Vågbrytarna” är också en högintressant kvinnoskildring. Maggan, barnens mor, är en yrkeskvinna som är bra på sitt arbete inom den sociala sektorn, ett statusjobb under decennierna när Finlands välfärd befästs. Maggan kommer till tals som jag-berättare.
Men bilden av henne silas också genom barnens blick, blir ett porträtt kantat av kärlek och sorg. Maggan har inte bara ett lättsinnigt förhållande till alkohol, det visar sig att de pengar som familjen använder för att sätta guldkant på tillvaron inte är hederligt förtjänade. Det är futtigt och skamligt och man får vänta på domen. MAGGANSJÄLV är förkrossad, samtidigt lever trotset var inom henne. Hon är en av dem som inte kommer att få nekrolog i SFV: s kalender. Till exempel så definierar hon sig själv. Maggan har självkännedom – samtidigt befinner hon sig i ett tillstånd av förnekelse. Motstridigheten gör henne trovärdig, den kräver också något av läsaren.
Fast fokus är på familjen tränger sig tidens värderingar på. Det korta preludiet i romanens början, bilden av den nya staddelen i Vasa, planterar en oro: ”I Sunnanvik är det som vanligt vinter och familjerna gör sig redo för framtida drömmar, jular att minnas, jular att glömma och förlåta, ersätta med nya.” DEN SOM LÄST föregångaren till ”Vågbrytarna” vet att det just är för att få tillgång till en aravalägenhet i Sunnanvik som Maggan gift sig med Jyrki, den nya mannen, som tycks vara hygglig mot barnen bara om alla konstellationer ligger rätt. Annars schasar han undan dem, kanske kryddat med ett ”painu vittuun”.
Fasan för att inte klara sig måste mötas, lindras med sprit eller skylas över med materiellt gods. När Maggan är pank faller hon handlöst tillbaka ner i barndomen, men all sin torftighet och fula ärvda kläder. Men romanen presenterar varken orsaker eller lösningar, den följer människorna en bit på vägen. DETÄREN mödosam tillvaro bakom Marimekkogardinerna i Sunnanvik. Vem som fått betala det hösta priset går kanske inte att bokföra, men varje gång man härefter ser en alltför tyst och lite ängslig kille kom- mer man att önska att han har en uppmärksam syster som liknar Saga.