Konturskarpa minnen, snabba blickar i ögonvrån
BOKEN. GunnarHögnäs definierar sin diktsamling ”Väggfönster” som den sista delen i ”Lilla barriärtrilogin”, som inleddes redan med ”Ansiktet mot muren” 1978 och som fick sin andra del i ”Milstolpar i gärsgårdsserien” 2016.
Det finns humor och självironi och allvar i det samlingsnamnet, och det pekar kanske också på ett slutfört uppdrag. Om det var att slutgiltigt etablera sig i poesin blev det lyckosamt. ”VÄGGFÖNSTER” TAR upp det som var bäst hanterat i den föregående samlingen: det närgående intresset för språket (som ju måste till om man ska skriva dikt), den sensitiva uppmärksamheten för olika namngivna platser i Åbo och i Österbotten, minnen av en barndom, av föräldrar och farföräldrar.
Gunnar Högnäs tycker om att leka med ord och betydelser, men i ”Väggfönster” blir ordlekarna aldrig för ansträngda eller putslustiga. De testar var gränsen går, eller tar sig fram till bråddjupet och tittar ner för ett ögonblick. Rörligheten kan också förhålla sig till akustisk eller grafisk perception: där man i sammanhanget skulle ha kunnat läsa ”tröst” eller ”bröst” väljer dikten att skiva ”röst”. ORDLEKEN utmynnar ibland i något som är snudd på aforistiskt och satt på sidan i versaler, till exempel: ”TRÄDEN HAR SINA ÅRSRINGAR OCH JAG HAR DEN HÄR UTSKRIFTEN FRÅN MIN LÖGNDETEKTOR”.
Nästan-aforismerna kan vara mer kortfattade än så här, och om man får tolka placeringen kan de också läsas som dikttitlar, där själva dikterna av någon orsak blivit inhiberade. Den läsningen håller läsaren alert, allting behöver inte ge ifrån sig sin gestalt eller betydelse med en gång, eller för den delen överhuvudtaget alls. LÄNGST PÅ DET här spåret går en dikt som består av bara siffror. Man får bestämma hur lång tid man ska lägga på att lista ut om det finns en lösning, eller om man ska kontakta författarens blogg och invänta ett entydigt svar. Oron det väcker räcker också som syfte.
Men sifferdikten är undantaget som bekräftar regeln, Högnäs dikt är i övrigt tydlig och kommunikativ. Den är också stilsäker, och låter, liksom i den föregående samlingen, den hyfsat belästa poesikonsumenten ana andra dikter/diktare under de egna, som när man ser igenom en mer eller mindre genomskinlig hinna. IGENKÄNNANDET liknar det som äger rum i dikterna som passerar bekanta, ibland namngivna platser, i hemstaden Åbo, där författaren rör sig dagligen: ån, bron över järnvägen vid sjukhuset, eller kanske vyn genom bussfönstret i Tortinmäki.
Men platserna ger sig också tillkänna i minnet. Där är de barndomens kuststad, sommarstället med sina upptäcktsfärder. Sådant är diktens standardmaterial som alltid kan bli nytt. Och det är fint hanterat, både i de kortare dikterna och när det öppnar sig för en passage på lyrisk prosa. DENSEKVENSEN går över drygt tre sidor och har lakoniskt fått namnet ”Det som inte blev dikt” (men det blev ju det!) och är en komprimerad berättelse med morföräldrarna i centrum, en text vars bana snitslats med konkreta ting och detaljer (ett dagsgammalt wienerbröd, en singel med Neil Sedaka) och som går i mål med detta: ”Ibland undrar jag, om inte det här med att vara vuxen bara är att en kort tid i livet bli sedd, med barnaögon.”
”Väggfönster” innehåller dikter i många stilarter, centrallyriska med några strikta diktrader, längre berättande dikter, några haikudikter. När jag först tog del den tidigare samlingen tänkte jag att läsaren hade varit betjänt av en indelning i olika avsnitt, tematiskt eller stilmässigt. NUÄRJAGHELT tillfreds med att läsningen från sida till sida är ett slags strövande, där överraskningar får lura bakom knuten. Omväxlingen kan bli en del av helhetsintrycket. De längre dikterna är oftast indelade i strofer, det sker med säker hand i en musikalisk rytmisering, och det är vackert också för ögat.
Pärmbildens demonstration av olika nyanser från brunt till beige känns kanske igen av de Åbobor som brukar besöka biblioteket – som för övrigt är poetens ordinarie arbetsplats – som de kvarlämnade färgavlagringar som brukar lämnas kvar på historiska byggnaders väggar, som ett konkret minne. ATT HITTA FRAM TILL just det hörnet på biblioteket kräver en viss uppmärksamhet. Dikterna behöver det också ibland, för dikternas valörer är subtilare – och övergångarna ibland bryskare – än man vid första läsning känner.
Det finns också fler nyanser i Gunnar Högnäs dikter nu, ljusare och mörkare. De finns i de konturskarpa men ömsinta minnena, de finns vardagen som svärtas av kunskapen om världens grymhet, de finns i ett par kärleksdikter, intima, snabba som en blick i ögonvrån, mycket vackra.
Dikternas valörer är subtilare – och övergångarna ibland bryskare – än man vid första läsning känner. Det finns också fler nyanser i Gunnar Högnäs dikter nu, ljusare och mörkare.