”Djurläkaren” är mycket arg
DJURPLÅGERIET HAR blivit ovanligare sedan jag var barn, tror jag. Så där empiriskt sett vet jag såklart inte om det stämmer. Antalet husdjur har ökat kraftigt, så kanske de lidande djurens antal inte minskat? Många produktionsdjur har i alla fall fått det bättre. Överlag har vi alla blivit mer medvetna om hur djur borde behandlas.
Också jag har insett att katten Micke, barndomens best evää- katt, vid det laget säkert var så svag och sjuk att den kanske borde ha avlivats. Buren för Kalle och den-andra-undulaten-som-aldrigfick-ett-namn var nog också på tok för liten och trist. FRÅN MIN BARNDOM minns jag förskräckliga berättelser. Det var han som skulle avliva sin hund men som behövde nio skott med miniatyrgeväret för att lyckas. Det var katten Sotis vars ungar dödades (och Sotis hade nog inte heller ett bra liv). Så var det den-inte-så-trevliga kompisen som var nyfiken på hur lätt eller svårt det skulle vara att dränka små djur i en tunna. Och mycket mer. I TURUN SANOMAT läste jag då ett resereportage med ett tips om hur man på en turistort kunde låta sig fotograferas med ”vilda” djur. Jag skrev en arg insändare om dessa drogade, plågade djur (det var den första text som jag fått publicerad, innan jag var nio).
I klassens kompisböcker, på raden om drömyrket, skrev jag ”djurläkare”. ”Veterinär” var kanske för krångligt? NÅGONSTANS PÅ VÄGEN försvann djurläkardrömmen. Däremot har jag senare fått goda veterinärvänner. Av dem har jag lärt mig att yrkeskårens representanter mer sällan får sköta pupsiga missar och voffar. Oftast tillbringar de en betydande del av sin karriär med ena armen i en korumpa. De är mina hjältar.
Vissa talkoinsatser har jag också gjort, för lokala djurskyddorganisationer. Många kvitton brukar också hitta sin väg ned i de välgörenhetslådor som finns vid flaskreturautomater, bland annat i Kuppis Citymarket. DET ÄR DÄRFÖR jag är så jävla förbannad. Det som framkommit i förundersökningen som gällt oegentligheter i Åbo djurskyddsförening är hårresande.
Hur täcks man syssla med så oprofessionell hantering av föreningens pengar? Strunt i just mina pengar, det är föreningens anseende jag oroar mig för. Och om det är någon som drar upp en ärta i näsan för min åsikt, bjuder jag på den – och jag kan också gå efter en hel påse djupfrysta ärter och klämma upp några till.
Det blir bara värre av att en annan djurskyddsjätte, Hesy i Helsingfors, har ännu värre problem. Där handlar det om maktkamp och rättsprocesser kring en miljonförmögenhet. Hesy är ett verkligt råttbo (ber om ursäkt av alla råttor för metaforen).
Hur påverkar inte allt det här människors intresse för djurskyddydd och stödet till de många små lokala djurskyddsföreningar som hankar sig fram med frivilliga krafter och nästan inga pengar alls?