De dolda bostäderna

BOSTADSPRISERNA i Åbo beräknas stiga med 1,5 procent i år. Den prognosen gav fastighetsförmedlingsbolaget Kiinteistömaailma tidigare i år.

Det innebär att Åbo hör till de städer där uppgången är som starkast, om man nu kan kalla 1,5 procent för något ”starkt”. Det knepiga är också att ett genomsnitt inte säger mycket om marknaden, sådan som den upplevs av människor den som villa sälja sitt hem eller köpa ett. PRISSTEGRINGSPROGNOSEN känns rentav väldigt låg, då man beaktar att inflationen ligger på 0,8 procent och Åbo och hela regionen upplever en kraftig inflyttning. Åbo fick ju nyligen justera uppåt sina tillväxtprognoser, de som redan pekade uppåt.

Det skulle vara intressant att se hur den stadsdelsspecifika utvecklingen ser ut i Åbo i år. Statistikcentralens uppgifter för höghusbostäder signalerade ifjol höstas en mycket kraftigare uppgång än Kiinteistömaailmas moderata 1,5 procent för i år. ÅBOPRISERNA KAN fortfarande kallas låga. Det genomsnittliga kvadratmeterpriset i en gammal höghusbostad i Åbo var i augusti 1961 euro i Åbo – då genomsnittet för hela landet var klart högre, 2321 euro.

I det övriga Finland, det som inte omfattar huvudstadseregionen, var det genomsnittliga kvadratmeterpriset 1708 euro.

Åbobostäderna ligger alltså mellan hela landets genomsnitt och detta övriga stagnations-Finland. Det är nästan så att man kunde säga att många bostäder säljs på reapris här. EN BIDRAGANDE orsak till den moderata prisutvecklingen handlar säkert om demografi, befolkningsutvecklingen.

Där som flera andra städer – särskilt de som tidigare var mindre än Åbo – har vuxit, minskade befolkningen i Åbo 1975–1990.

Åbo var en utflyttningsregion så sent som 2004–2005 och 2007.

Utvecklingen har också omfattat Åbos grannar. Den del av befolkningen som är i åldern 15–64 år minskade 2008–2015 i Åbo och kranskomunnerna. Med de här uppgifterna i åtanke är det inte helt fel att säga att Åbo befolkningsmässigt sett har varit något av en abnormitet i södra Finland. DET ÄR SANNOLIKT alla de här bakgrundsfaktorerna som nu bidrar till en försiktig prisutveckling. Och det är bara bra, för många av de nyinflyttade kommer hit för jobb som är i löneklasser som i viss mån begränsar möjligheterna att köpa eget.

Det som vi inte vill se är samma utveckling som i huvudstadsregionen, där många med låglöneyrken får söka sig perifera hem på platser som innebär horribla pendlingsavstånd. DET KAN OCKSÅ finnas ytterligare ett element, ett som är svårt att bevisa, men som kan ha en roll. Det finns säkert en hel del äldre Åbobor som bor eller har bott i en stor bostad, men som nu behöver något annat.

Dessa bostäder utgör en betydande extra bostadsvolym utöver allt det nya som byggs, en bostadsvolym som säkert också kan bidra till att hämma prisutvecklingen. Det här gör det lättare för unga som bildar familj att byta upp sig till något större – vilket i sin tur minskar trycket på marknaden för mindre bostäder. ÅBO UPPLEVER OCKSÅ samma trend som i huvudstadsregionen: unga barnfamiljer flyttar in till urbana miljöer.

”Nu vill familjerna bo nära service och kollektivtrafik istället för att tvingas skaffa två bilar”, sade Pekka Vuori, projektchef och forskare vid Helsingfors stads faktacentral, i en intervju för Yle redan 2016.

Eller för att citera en ledare i Turun Sanomat (11.5): ”Riktningen är från enfamiljshus till höghus, från förorter till centrum.” I BÄSTA FALL leder det här till en slags normalisering: Förr var det mer liv i stadskvarteren, så när unga nu flyttar inåt, blir det kanske mer som ”förr”.

Den svåra frågan är hur många nya bostäder det kommer att behövas. Vid sidan av alla helt nya bostadskvarter kommer det säkert att finnas behov av kompletterande bostadsproduktion i de kvarter och stadsdelar som kanske har slumrat något.

Här kommer de redan verksamma husbolagen in. Det finns en nisch där de kunde bidra med bostadsvolym, på ett sätt som skulle gynna de nuvarande bostadsägarna. Vissa husbolag förvaltar tomtmark där det kan finnas plats för ett nybygge, andra husbolag har fastigheter som kunde förstoras och byggas om. En sådan investering skulle ge intäkter som i sin tur kunde användas för exempelvis fasad- eller rörreparationer (och på så vis hålla husbolagets skuldbörda på vettig nivå). På andra orter finns det till och med husbolag som har rivit sina hus och låtit uppföra nya och större på samma plats. De gamla invånarna har på så vis fått helt nya hem för ett totalpris som knappt hade räckt till att totalsanera det gamla huset.

Det sista exemplet är förstås radikalt, men fungerar som en bra påminnelse för styrelserna i husbolag: Finns det en möjlighet att utnyttja tomt och hus på ett helt nytt sätt? Den här dolda bostadsvolymen kunde bidra inte bara till en fortsatt sund prisutveckling men också ge mer liv i många Åbokvarter. RÄDSLA. Vargen har de senaste månaderna visat sig i våra bygder på ett sätt vi inte upplevt under flera mansåldrar. Rädslan är begriplig. Vilddjuret vargens normala hemvist är de djupa skogarna, inte nära tätt bebodda områden. Vi ska respektera rädslan, vårt förhållande för vargen ska inte styras av den som sitter tryggt i en lägenhet i Rödbergen eller Berghäll.

Myndigheternas valhänta agerande och uppenbara oförståelse för den rädsla människor känner göder konspirationsteorier och provocerar människor att ta lagen i egna händer.

Samtidigt är finns det skäl att sätta vargen in i ett större sammanhang. Vargen är långt ifrån det farligaste djuret i den finländska faunan.

En varg har inte dödat en människa i Finland sedan 1800-talet. Det innebär inte att vargen inte skulle vara potentiellt farlig, men rädslan för vargen ska ställas mot kalla fakta om vilka djur som dödat flest människor de senaste decennierna. KYRKOMÖTET. I fjol lämnade en rad kyrkomötesombud in ett initiativ med uppmaning att lösa kyrkans djupa äktenskapskris genom att tillåta två parallella syner på äktenskapet.’ (...) Nu har initiativet harvats igenom det kyrkliga byråkratiska maskineriet. Häromveckan höll konstitutionsutskottet sitt sista möte om saken. Snopet nog tycks hela initiativet förfalla, om det blir som utskottet förordar. Efter femtio sidors argumentering stannar utskottet för att göra – ingenting. (...) Nu sätter utskottet tummen ner utan att ge något alternativ, och utan att säga något om vägen framåt. Det kan rentav ses som oansvarigt. Vad man än tror, tycker och tänker borde det vara uppenbart att det inte går att fortsätta så här. Hur många fler personliga besvikelser, dubbelstandarder, dubbelliv och öppna prästmyterier måste vi uppleva innan kyrkan säger rentut hur den ska ha det – och tar konsekvenserna av det beslutet?