Andrée fick en krans
Den svenska ingenjören och äventyraren S. A. Andrées minne hedrades med programspäckad eftermiddag i Korpoström och kransnedläggning på Eskören.
I år har det gått 125 år sedan Salomon August Andrée damp ned i skärgården och etsades fast i Brunskärsbornas historieskrivning. Den som räddade honom var Edward Danielsson, vars efterkommande – tillsammans med många andra med koppling till Brunskär – värnar om minnen och anekdoter från ballongfararens dramatiska entré.
– Han lever kvar i våra minnen. Berättelserna om honom förundrar och förstummar och formar våra liv.
Det sade Christian Lindberg, ordförande för Brunskärs byalag, i sin välkomsthälsning på Andrée-evenemanget på lördagen, i ett auditorium som pryddes av Korpoelevernas ballonger och konstverk med ballongmotiv SYFTET VAR ATT hedra och belysa minnet av Andrée med en eftermiddag fylld av program och en utfärd till Eskören, skäret där han kraschlandade i höstmörkret den 19 oktober 1893. Progammet på Skärgårdscentrum Korpoström var ett imponerade 125-årsjubileum.
En av de mesta fascinerande gästerna var självaste Andrée – med andra ord författaren och ÅST-skådespelaren Anders Larsson, som väckte ballongfararen till liv. Larssons monologer – känslofyllda men samtidgt 1800-talsåterhållsamma – pre- senterade en man som slets mellan sina två drömmar. Å ena sidan äventyr och ballongfärder, å andra sidan kärleken till Gurli Linder. Den som läst Bea Uusmas bok ”Expeditionen: min kärlekshistoria” känner bäst till denna sida av patentingenjörens liv. ANDRÉES ÄVENTYR hösten 1893 gavs också helt andra, lokala dimensioner av Korpo ungdomsförening.
En strålande motvikt till Larssons stundvis hjärtskärande prestation var manusläsningen av Brunskärsbon Anders Danielssons skådespel om Andrées Finlandsfärd.
Skådespelet – som aldrig satts upp på scen – är en dramatisering som är kryddad med ”skärihumor”. Andrées ankomst sågs som ett tecken om de yttersta tiderna, men också som en chans till bärgarlön – 100 mark ska det väl vara!
Programinslagen varvades med allsång och en nyskriven visa om luftfärden. Programmet var ett festligt sätt att värna om minnet av det som skedde den där höstnatten 1893. SAMMA VINDAR som frustade Andrée från Stockholm till Brunskär verkar dyka upp i samband med jubileer. Det blåste friskt på 100-årsjubileet, så också nu. Den friska västliga vinden piskade upp havet ordent- ligt på Storhästöfjärden, men ute på Eskören fanns en trygg läsida för utfärdssällskapet på närmare trettio personer.
Ulla-Stina Henricsson, äldst på plats av alla från Brunskär, höll ett tal om inspiration, realism, ansvar och iver. Hon förespråkade inte riktigt samma dumdristighet som ballongfararen kunde uppvisa, men kom med en en uppmaning: – Gå hem och ivra! Efter kransnedläggning vid minnesmärket, som byggdes av scouter från Åboscoutkåren Pojkarna på 1930-talet, bjöds det på bröd, mineralvatten och konjak.