Inte bara trä och betong

SMEDSGATAN 5, Österbladska tomten, Kaskisgatan 3, Paavo Nurmis allé 3, Petreliuska huset. Fastigheter i Åbo, speciellt de i stadens centrum, är ofta grogrund för konflikter. De nämnda är sådana som ÅU rapporterat om under våren och sommaren, men listan över adresser som delar åsikterna är många.

Den aboensiska efterkrigstida rivningsivern – och hur de besluten fattades – präglar staden än i dag. TA TILL exempel fallet med Smedsgatan 5.

När byggrätten på den tomten, i miljö- och planläggningsnämndens behandling 2012, svällde från ett åttavåningshus till två niovåningshus var det inte ogrundat att påpeka att fastighetsägaren, stiftelsen bakom föreningen TuTo, har starka band till SDP. De höghusen blir inflyttningsklara i höst. FÖR ATT återvända till de först nämnda adresserna: den gemensamma nämnaren för samtliga är att det finns en vilja – antingen hos privata ägare eller hos staden – som inte omfattas av den andra parten, eller av allmänheten.

Konsekvenserna av det här är olika från fall till fall. Ta Österbladska tomten, som alltså finns i korsningen Slottsgatan och Köpmansgatan.

Fastighetsbolaget, där TS-koncernen är majoritetsägare, har länge haft för avsikt att riva trähusen i kvarteret och bygga ut på den parkering som finns på innergården.

Förhandlingar med staden har trots allt inte resulterat i konkreta beslut. Rivningsmotståndet är stort, inte minst för att trähusen hyser populära nattklubben Dynamo. I AUGUSTI i fjol var husen återigen ett ärende för stadsmiljönämnden. Bollen som kastades tillbaka till fastighetsägarna löd: utred alternativ där trähusen bevaras.

Trots förhoppningar om att planeringsprocessen skulle kunna återupptas i vår har fastighetsbolaget inte presenterat några utredningar, och när ÅU (7.7) ber fastighetsbolaget Oy J. Österblad Ab om en kommentar så ges ingen.

Intrycket blir att passivitet gynnar fastighetsbolaget mera i det här skedet än att aktivt utreda alternativ. VARFÖR? Som docent Rauno Lahtinen säger i artikeln är taktiken att vänta beprövad. Rivningsbeslut är lättare att motivera om förfallet framskridit tillräckligt långt.

Det är upp till fastighetsägaren att visa att misstankarna är ogrundade. Men klart är, att om husen står bortom all räddning och alternativen är att a) bygga om kvarteret i samma stil (som också föreslagits) eller b) att bygga nytt så framstår det senare alternativet som mer ändamålsenligt och lättare att motivera för politiker som vill utveckla Åbo centrum. DET ÄR också möjligt att Österbladska tomten möter samma öde som trähusen på Kaskisgatan 3, som ÅU skrev om 20.6 och 21.3.

Husen har förfallit till den grad att ägaren, bolaget Suomen talokauppa, hotas med vite – bara stadens överbelastade jurister kommer till skott, säger Åbos tillsynsdirektör Leena Salmelainen (20.6). ATT FLERA lägenheter i husen är kopplade till det i fastighets- och arkitektkretsar kända namnet Puolimatka inverkar inte på stadens tidtabell, understryker Salmelainen.

Men, återigen, hur processer kring centrala fastigheter ser ut är av betydelse i en stad med Åbos förflutna. Det ligger i stadens intresse att vara aktiv i frågan om husen på Kaskisgatan. DET ligger också stadens intresse att skapa förutsättningar för transparens. Grälet kring pensionsförsäkringsbolaget Veritas bud på tomten vid Paavo Nurmis allé 3 är ett tecken på detta.

Det var under vårvintern som stödföreningen för Samppalinnas sommarteater röt till om Veritas och stadens planer på att ingå ett intentionsavtal om tomten.

Avtalet skulle i sin tur leda till en detaljplaneändring som kunde leda till en tomtaffär och ett nytt huvudkontor för Veritas. FÖRHANDLINGARNA hade i det skedet varit avgränsade till stadsutvecklingssektionen, som lyder under stadsstyrelsen, vilket fick SDP att efterlysa mera transparens.

Ett intentionsavtal binda tvinga stadsmiljönämndens händer, menade partiet och efterlyste en lista över vilka tomter som staden är beredd att förhandla om. I STÄLLET för att ironisera över att det var SDP som ondgjorde sig kan man konstatera att partiet har rätt.

Åbo är inne i en byggboom. Tilläggsbyggnationen gäller såväl bostads- som affärsfastigheter, och för att utvecklas behövs privata intressens initiativ.

Det tjänar alla parter om initiativen är förankrade i breda överenskommelser. FRÅGOR om vad staden ska äga, vem som ska tillåtas bygga vad och var kommer alltid att få olika svar. Det handlar inte bara om trä och betong. Det handlar om ideologi.

När Petreliuska huset brevid Apoteksmuseet på Västra strandgatan 15 igen sattes till försäljning (30.4) röstade VF mot försäljningsbeslutet. Det är en syn på ägandepolitiken.

Affärsmannen Dennis Rafkin, som redan satt ett bud på fastigheten men sett den affären rämna, förklarade å sin sida misslyckandet med att man i Åbo inte kan jobba för en gemensam sak.

Må så vara, men viktigare är att understryka att fastighets- och byggnadsbeslut i Åbo ska tas, och följas, trots att åsikterna går isär. Och för att de går isär ska allt ske i det öppna. SKÄRGÅRD. Tillgänglighet handlar inte enbart om antalet färjeavgångar och hur turerna sträcker sig. Lika viktigt är det att bokningssystemet och turlistorna är användarvänliga och lätta att överblicka. Att inte direkt utgå från att alla resenärer vet exakt vilken linje de ska ta och vad hamnarna i vardera ände av färden heter är en bra utgångspunkt.

De flesta förvirringsmomenten skulle vara relativt enkla att bli av med. Här finns en stor utvecklingspotential.

För hur ska man som förstagångsbesökare på Åland kunna veta att om man vill åka från Mariehamn till Kumlinge går det precis lika bra att ta Norra linjen från Hummelvik till Kumlinge som Tvärgående linjen från Långnäs till Snäckö?

Här skulle en sökfunktion på Ålandstrafikens bokningssida kunna vara på sin plats. I stället för att det måste vara upp till resenären att veta att två linjer går till Kumlinge och att Snäckö faktiskt bara är en annan ände av samma ö, skulle alla möjliga resealternativ dyka upp genom en sökning på Kumlinge.

Om man skulle behöva göra ett färjebyte för att kunna ta sig dit stöter man på nästa hinder. Det är nämligen inte möjligt att komma undan med endast en bokning. Ska man till Jurmo till exempel, krävs först en bokning till Torsholma och sedan en från Åva till Jurmo.

Färre turlistor på hemsidan och en lista på vilka av linjerna som trafikeras av vajerfärjor är två andra lättgenomförda åtgärder. Att ta bort vinterlistorna under högsäsong, eftersom dessa turer inte ännu går att boka, skulle göra det lättare att hitta rätt. (...) Färjornas tidtabeller har i stor utsträckning utformats efter skärgårdsbornas olika tänkbara behov. Många kompromisser har fått göras. Att färjeturerna i första hand anpassas efter skärgårdsbornas behov är rimligt, men varje kompromiss har till slut medfört att det inte är en självklarhet att samma tidtabell gäller två vardagar efter varandra. Och den här oförutsägbarheten gör det heller inte enkelt för besökare. (...) I dag går det inte längre att räkna med att alla ska använda kontanter. Det finns inte längre några ursäkter till att inte ha kortläsare ombord på bussarna. Bussbolagen förlorar inte på att låta folk åka med utan att kunna betala, däremot förlorar de på att inte kunna erbjuda kortbetalning.

Att kunna betala sin bussresa med kort är det minsta man kan kräva. Än bättre vore en app där man både kan köpa biljett och kolla tidtabellerna.