Skrev bok om fiskeön
Jurmobon Agneta Andersson märkte att ön utanför Jurmo behövde en egen bok. Nu finns Sandvikharuns säsongfiske dokumenterat.
Ön Sandvikharun som hör till Jurmo har knappast fått många egna rubriker. Men i Åbo Underrättelser av årgång 1939 har det funnits en: ”Fiskekojor på Sandvikharun nedbrända”.
Det var två hus av fem som brann ned helt, men de har byggts upp igen. FISKELÄGET Sandvikharun har faktiskt inte förändrats nämnvart genom åren, det är livet omkring det som har ändrat.
Och ingen far längre ut på fiske på söndagskvällen för att fiska veckan lång och bo i en fiskekoja på en karg ö. Det var ett hårt och strävsamt liv.
Jurmobon Agneta Andersson hade funderat på allt det här ett tag.
– När jag insåg att en av dem som kan ytterskärgårdens fiskehistoria, Utöbon Gunnar Andersson, skulle fylla hela 90 år bestämde jag mig, Sandvikharun skulle få en egen bok.
Boken är så färsk att när ÅU besöker Jurmo är det flera som frågar Agneta om den, men ingen har ännu läst den. Att Andersson är rätt person att fråga beror inte enbart på att hon är författaren, hon är ägaren till ön också. MEN DET ÄR ett ägoförhållande av betydligt senare datum än säsongfiskets tider, som främst pågick under 1900-talets förra del.
– När storskiftet i Finland hade slutförts blev Jurmo oskiftat. Ett par av grannbyarna skiftades under 1930-talet, men här gjordes storskiftet först i slutet på 1980-talet. Hela landarealen i byn skulle delas upp och holmarna diskuterades flitigt, men ingen annan var intresserad av Sandvikharun, berättar Agneta Andersson. DET HEMMAN hon tillhör, Bondas, fick Sandvikharun och Kalkskär. Karga öar utan annat än en fiskekoja att söka skydd i kan vara båtgäs- tens mest romantiska besöksmål.
Men för Jurmoborna var öar med lite skog betydligt mer intressanta.
– Det att skiftet skedde så sent här berodde till en del på att Jurmobornas system där de fyra gårdarna ägde och förvaltade allt gemensamt, var så pass invecklat att ingen ville röra i det på 30-talet.
– All mark var uppdelad så att gårdarna vart fjärde år fick slå hö, plocka bär, skjuta fågel, ta vara på fågelägg och så vidare på en viss fjärdedel, och följande år tillhörde den lotten en annan gård. Vart fjärde år kom man tillbaka till samma ställe. Så här blev det precis rättvist, ingen ägde mer bördig mark än en annan. I ängen ägde de fyra hemmanena var fjärde teg. DETHÄR förklarar kanske något om Finlands allra sista storskifte. Gårdarna, hemmanena, på Jurmo är fortfarande i princip fyra men ägarna många fler.
Gårdar har delats upp och flera har sålt mark till Forststyrelsen som speciellt under 90-talet satsade på ytterskärgården, mark fredades och Skärgårdshavets nationalpark växte.
Det var under den tiden Agneta Andersson också flyttade tillbaka till Jurmo för gott. 1998 hade hon och Björn ”Nalle” Lindström färdigställt det hus där de bor i dag.
– Till Sandvikharun far vi några gånger i året. Varje sommar försöker vi göra en utfärd med barn och barnbarn och på hösten brukar vi se över vad som behöver repareras före vintern. I BOKEN OM Sandvikharun fram-
All mark var uppdelad så att gårdarna vart fjärde år fick slå hö, plocka bär, skjuta fågel, ta vara på fågelägg och så vidare på en viss fjärdedel, och följande år tillhörde den lotten en annan gård.
kommer att Gunnar Andersson förde en gästbok till sin stuga på 1960-talet. I boken har många skärgårdsbor och kulturpersonligheter skrivit ned någon rad. Finns boken kvar?
– Gästboken fyller 50 år i sommar och ligger kvar i Alskärshuset. Besö- kare är välkomna bara de rör sig på naturens villkor, såsom att man tar hänsyn till fåglarnas häckning. På Sandvikharun får man gärna hjälpa till på något sätt, samla ved eller skräp. Förstås ska man aldrig lämna kvar tomburkar eller sopor.
Byggnader och bryggor kräver un- derhåll och sommaren 2011 var det senast dags. Yrkesinstitutstuderande från S:t Karins var engagerade i projektet, fiskeriskolans miljöstuderande städade stränder och hjälpte till. ATT ÖVERNATTA i husen och elda i spisen är tillåtet – bara allt är i ordning innan man lämnar ön. Locket på skorstenspipan måste sättas på plats, betonar Agneta.
– En gång tidigt om sommaren när vi var där med ett barnbarn låg en död skrakhona i ett av husen. Hon hade flugit in genom pipan men kunde inte ta sig ut. BERÄTTELSERNA och myterna om allt som hänt på Sandvikharun och de övriga fem öarna inom Jurmo bys område är många.
Säsongfisket pågick också vid öarna Stora Måsskär, Stora Hamnskär, Enharu, Klovaskär och Kalkskär.
Arkeologen Tapani Tuovinen har till exempel bedömt att hamnen på Enharu har använts så tidigt som från 1400-talet till slutet av 1500-talet.
Jurmo ligger vid en urgammal farled och har nämnts i ännu äldre skrifter, som en ö på sjövägen mellan den svenska ostkusten och Reval (Tallinn). I BOKEN OM Sandvikharun berättar Agneta Andersson om hur ön har förknippats med mystik och med berättelser om Harugubben.
Det känns nödvändigt att fråga om gubben gjort sig till känna för henne också?
– Själv har jag inte sett Harugub- ben, tror jag. Men min make råkade ut för en märklig sak för något år sen. Han hade glömt handskarna och en såg efter sig på Sandvikharun nära bryggan. När han körde ut för att hämta dem fanns de ingenstans och han sökte genom hela strandområdet. Några veckor senare återvänder han med fågelstationens chef, som var präst. Då ligger handskarna precis vid bryggan där han letat flera gånger tidigare. Kanske Harugubben behövde handskarna och sågen?