Whitney Houstons tragiska liv i ärlig dokumentär
ofta hos släktingar. Något som kunde ha påverkat syskonens vuxenliv, enligt filmens slut. ”JAG BARA TRIVS inte i min hud” säger Whitney. Men visst var hon, enligt bildmaterialet, lycklig när hon fick vara sig själv. Till exempel tillsammans med Robyn Crawford, som är den enda som inte ställer upp för intervju eller kommentar. Men som är påtagligt närvarande i film och liv. Whitney är lycklig när hon sjunger, speciellt det första året i karriären; och vi blir lyckliga de stunder hon sjunger. VI BLIR VITTNEN till intervjuer med släkt och vänner, musiker, managers (och producenter, från film-och musikvärlden). Regissören är en tuff intervjuare, han tvingar fram vett och fason. Flera motsäger varandra, någon kanske ljuger, en annan ljuger för sig själv, men summan är överraskande samstämmig och ärlig. Berättelsen är tragisk, ställvis vacker men chockerande och känslomässigt engagerande. FAMILJEN VAR INTE bara försörjd, familjen levde i värsta lyx och överflöd. Ändå stämde pappan, ännu på sin dödsbädd, sin egen dotter på hundratals miljoner dollar. Girigheten känner inga gränser, eller familjeband.
Äkta mannen var en klassisk skitstövel, maktlysten och avundsjuk; Whitney fick stå ut med misshandel, fysisk och emotionell. Samt missbruk av alkohol och tunga droger. Hon som var så karismatisk, hon som charmade alla, älskad av en hel värld. Och pengar kan ta slut. I SLUTET AV dokumentären kommer ett avslöjande, bekräftat av flera medverkande, som ställer allt vi hittills sett i ett nytt ljus. Det förklarar Whitneys öde, men inte alla narkomaners val.
När eller varför narkotikan kom in i bilden kan och har diskuterats. Men att alla i familjen och släkten bara stjälpte, att ingen i familjen eller släkten (eller vänner och arbetskamrater) hjälpte! Tragedierna tar inte slut; Whitney Houstons dotter dog på samma sätt som sin mor, nedknarkad i ett badkar.