Gäster hos Tolstoj – en kulturhistorisk dokumentär
BOKEN. ”Ring inte på, betjänten kommer snart!”. Så stod skyltat utanför Tolstojs port som meddelande till besökare. De kom i strida strömmar, främst till familjegodset Jasnaja Poljana, och erfarenheten hade väl visat att oljudet var konstant om man inte vidtog åtgärder.
Universitetslektorn, översättaren och Toljstojkännaren Ben Hellman har i sin bok ”Hemma hos Tolstoj. Nordiska möten i liv och dikt” följt den ström av gäster från Norden som vallfärdade dit. TIDSMÄSSIGT fokuseras på de sista decennierna i Tolstojs liv, då hans stora litterära insatser, ”Krig och fred” och ”Anna Karenina” fått tid på sig att sjunka in i de läsande kretsarna och han själv tagit ett steg bort från skönlitteraturen och i stället ägnade sig åt sociala och moraliska frågor.
Han förändrade sin livsföring – blev vegetarian och förespråkade en enkel livsstil. Han var också en stridbar kyrkokritiker, i kristendomen var det solidariska broderskapet det viktiga, frågan om frälsning, till exempel, var inte intressant. ATT FÖLJA MED strömmen av dem som åker till Tolstoj är en egendomligt eggande upplevelse. Idén att samla dem är smått genial. Det blir ett hopp rakt in i ett kulturhistoriskt presens, med alla dess avstickare och motstridigheter. Boken är en fängslande skriven dokumentär, förankrad i en förtroendeväckande notapparat.
Källor är främst brev och dagböcker och samtida reportage. Och fastän presentationen liksom bockar av en efter en av det fyrtiotal som finns med, och i innehållsförteckningen ser nästan oöverkomlig ut, är framställningen levande och flödande detaljrik. Ben Hellman är också en fin stilist, det har de som läst hans skönlitterära översättningar redan listat ut. ENAVDELÄNGRE presentationerna gäller Peter Emanuel Hansen, som stod i beråd att översätta den omdiskuterade – i sitt hemland censurerade – ”Kreutzersonaten” till danska, strax efter den ryska utgivningen 1899.
Hansen hade hört att Tolstoj arbetade på ett efterord där han preciserade de kontroversiella tankegångarna. Det blir några hektiska dagar i väntan på det, den store författaren ändrar och tillägger och råddar i största allmänhet. AVSNITTET GER OCKSÅ en inblick i familjen, och skildrar med Hansens ögon Tolstojs hustru Sofia, som beskrivs som en person med integritet, och som en exemplarisk maka och värdinna. Hansen har ju också nytta av henne eftersom hon kan tyda makens gräsliga handstil. Vad hon tänkte om ”Kreutzersonaten”, som avfärdar äktenskapet och framhåller radikal kyskhet som äkta kristet ideal, skymtar också fram.
En spännande glimt ger också besöket av Tolstojs sons svenska svär- föräldrar. Ernst Westerlund som var läkare och hade synpunkter på Tolstojs hälsotillstånd väckte inga större sympatie, men hustrun togs vänligt emot. Sofia gillade bägge. ÅR 1902 GÄSTAS TOLSTOJ av Ida Bäckmann och Alma Sundquist från Sverige, den ena lärare och journalist, den andra läkare, sedermera banbrytande sexualupplysare. Deras samtal med Tolstoj börjar i anarkismen, som Bäckmann tidigare skrivit reportage om.
Där är attityden rätlinjigt mot våld, för avskaffande av hierarkier. Över ett luddigare resonemang kring religion och filosofi kommer man så in på den samtida litteraturen. Tolstoj avvisar bryskt Ibsen och Zola, Bjørnson kan han stå ut med. ”HANS EUROPEISKA ryktbarhet är bara ett bevis på en fruktansvärd brist på skaparkraft i Europa”, har Tolstoj tidigare sagt om Ibsen. Det finns bokfört i ett särskilt avsnitt om hans läsning, tillsammans med hans överlag kritiska attityd till det man brukar kalla det moderna genombrottet.
Ett eget kapitel har den ymniga korrespondens som Tolstoj förde – och brev han lämnade obesvarade. Många var personliga utgjutelser, böner om råd eller regelrätta tiggarbrev. En uppfattning om Tolstoj var att han var bottenlöst rik. I FINLAND FANNS några hängivna tolstojaner, främst bland dem var Arvid Järnefelt. Han har också Tolstojs uppriktiga uppskattning, den är så uppriktig att Tolstoj inte riktigt godkänner Järnefelt som skönlitterär författare. Ett personligt förtroende finns ändå dem emellan.
Järnefelt, och även andra finländare, närmade sig Tolstoj för att få sympatier för Finland efter de hårda förryskningsåtgärderna som började strax innan sekelskiftet. Där hade de just inget att hämta, Tolstoj avvisade all slags nationalism lika mycket som han avskydde förtryck. Han tog inte ställning. NÄSTSISTA AVSNITTET handlar om turerna kring nobelpriset i litteratur och Nobels fredpris (som Tolstoj absolut inte ville ha, och som han slapp!) och om fredskongresserna i Haag och i Stockholm. Sist kommer några anmärkningar kring möjliga förebilder för Tolstojs litterära per- soner. Då kan det hända att man, om man läst allt i ett kör, redan är mätt på intryck.
Men boken väcker många tankar kring Tolstojs betydelse i dag. Ben Hellman själv låter bli att associera och spekulera, men själva den dynamiska atmosfären i framställningen uppmuntrar till det. Vegetarianism och krav på global hållbar utveckling hittar uttalade motsvarigheter redan hos Tolstoj. Hans tankar om sexualitet och kvinnosyn är däremot museala, ska förhoppningsvis förbli så. I DAG ÄR DET HANS stora romaner man först tänker på när man nämner hans namn. De har en sådan attraktion att de än i dag begåvas med nyöversättningar. Barbara Lönnqvists eminenta nyöversättning av ”Krig och fred”, den ursprungliga oavkortade versionen, kom ut så sent som i fjol!
Inte minst den säger att Tolstoj också hade fel! Skönlitteraturen har inte, som han hävdade för mer än hundra år sedan, spelat ut sin roll.