Utfärdtill vacker ”doldis”-ö
I Åbo är det inte långt till strand och hav. Förutom de stora öarna Hirvensalo, Satava, Kakskerta och Runsala finns det tiotals mindre öar bara ett stenkast från Aura å. Men på många av öarna står sommarstugorna så tätt att landstigning är svårt. Ön Kulho
Juli år 1952. Jarkko Koskinen är sex år, storebror är sju. Liksom tiotals andra barn den sommaren, har bröderna skickats till Kulho för att få frisk luft, simma och sola.
– Det var den sommaren som de olympiska spelen ordnades, berättar Jarkko Koskinen och ler. Kanske mamma och pappa ville följa med spelen i lugn och ro och därför skickade oss hit. BLAND ÅBO STADS socialarbetare kallades Kulho för ”Barnens ö”. Förutom barnhemmet för pojkar, Turun poikakoti, fanns det från slutet av 1940-talet ända fram till 1970-talet flera sommarkolonier på ön. De hette Bråvalla, Tallbacka, Kalliomäki, Hiekkapohja, Grönberga, Linnavuori, Salmela, Niemelä.
På en reklamfilm från 1950-talet dansar skrattande barn ringlekar på gräsmattan.
– De vägdes när de kom och när de åkte, berättar Kaarin Kurri. Och oftast hade de gått upp något kilo under de 2-3 veckor de vistades på Kulho. KAARINKURRI är min guide på ön. Hon jobbar vid Museicentralen i Åbo men är också deltidsboende på Kulho.
Vi har åkt motorbåt från Satava till Kulho och Kurri har berättat om villorna på Kulho. Många byggdes redan i början av 1900-talet och ur- sprungligen som sommarstugor åt välbeställda Åbobor. Spetsvillor med långa bryggor och badhus, pittoreska bastubyggnader vid stränderna.
Jag kan föreställa mig hur s/y Daphne ligger förtöjd vid Oskar Mustelins brygga och hur Ernst Grönblom intar en läskande grogg på stranden.
Eller några decennier senare: Karin Bryggman som dukat upp kaffe i bersån på Tamminiemi. Hennes borddukar ska ha varit så vackra att människor saktade in vid Bryggmans ställe bara för att få en glimt av hennes dukar. NU STÅR VI i Bråvallas välskötta trädgård med dahlior, metervis av hallonbuskar och fruktträd. Samma trädgård som Koskinen tillsammans med sin bror sprang omkring i för nästan sjuttio år sedan.
– Vi bodde i den stora rosa villan och personalen i det här röda huset, berättar Koskinen och pekar. Mellan husen fanns en intäkt terrass och där åt vi.
– Och ni gjorde en massa hyss, påpekar hustrun Pirjo och Jarkko medger att han och brodern under två sommarveckor nog hann ställa till med både det ena och det andra.
I dag äger Koskinens en del av Bråvalla och sedan några år tillbaka bor de, liksom två andra par på ön, året runt på ön.
Det finns ingen fast väg till Kulho och det går heller inga förbindelsebåtar längre till ön. Så länge det är öppet vatten tar sig Koskinens över till Prästholmen på Hirvensalo med båt men under menförestider använder de sig av en sparkstötting med pontoner. KAARIN KURRI VAR på 1980-talet med om att inventera stadens sommarkolonier på Kulho och det var då hon förälskade sig i ön. När staden tio år senare auktionerade bort sina sommarkolonier bjöd Kurri och hennes man på huset som heter Hiekkapohja, och fick det.
– För mig tedde sig Kulho som ett bortglömt, isolerat sommarparadis, säger Kurri.
Men för barnen som vistades på Kulho under somrarna och de som bodde på pojkhemmet, var det bara sol och glada miner?
– Nej det var det nog knappast, säger Kurri. BARNENPÅ sommarkolonierna var under skolåldern och de kunde vistas på ön tre veckor i ett sträck utan kontakt till sina föräldrar.
Och pojkarna som bodde året om på ön, på pojkhemmet, de kom oftast från trasiga förhållanden, isolerades på ön och uppfostrades enligt en ökänt sträng disciplin. Fysisk bestraffning var inte ovanligt.
– I litteratur om pojkhemmet beskrivs pojkarna först som ”försummade”, senare som ”ohyfsade”, konstaterar Kurri.
Pojkarna som var i åldern 6 -17 år gick i skola på ön och jobbade med boskapsskötsel och olika verkstadssysslor. Det här skulle förbereda dem för vuxenlivet. FÖNSTREN I det gamla pojkhemmet gapar i dag mörka och tomma. Gräset växer högt utanför.
Totalt består hela Kulho herrgård av tolv olika byggnader, varav det före detta pojkhemmet är en. Mycket av herrgårdens historia är höljt i dunkel men man tror att ön var bebodd redan på 1200-talet.
På 1400-talet ska herrgården ha tillhört adelssläkten Fleming som donerade gården åt S:t Olofs kloster som upprätthöll ett tegelbruk på andra sidan sundet, i Kakskerta. På 1500-talet övergick gården i statens ägo.
I dag är hela gården i privat ägo och det är oklart i vilken takt byggna-
derna ska renoveras och vad ägaren tänkt göra med dem.
VIVANDRARLÄNGS med den smala väg som löper tvärs genom ön. Kurri berättar om vilda orkidéer, vårarv och vårveronika, att fjärilspopulationen är stor och att det förutom granar och tallar växer lindar, ekar och lönnar på Kulho.
Och vass. På Kulho finns Åbos största enhetliga vassområde som lockar tranor och storkar, sävsångare, rörsångare och skäggsångare.
Vassområdet är skyddat inom ramen för Natura 2000 och stora delar av skogarna och åkrarna på ön ägs av Åbo stad som för ett antal år sedan också lät märka ut en naturstig i våtmarksområdet.
STADEN MARKNADSFÖR ändå inte ön på något sätt vare sig som utflyktsmål eller rekreationsområde men till exempel paddlare och fågelskådare tar sig gärna ut till ön och vintertid löper det skidspår både runt ön och över den.
Någon allmän brygga finns inte men vid det gamla färjfästet som hör till Åbo stad på öns norra sida, mittemot Prästholmen, går det att dra i land en mindre båt. Vid staden påpekar man ändå att fastighetsägarna på ön har förkörsrätt till det gamla färjfästet och att tillfälliga besö- kare bör respektera fastighetsägarnas eventuella behov av att använda stranden.
Den väg som löper tvärs genom ön och till naturstigen börjar vid färjfästet.
Det var den sommaren som de olympiska spelen ordnades. Kanske mamma och pappa ville följa med spelen i lugn och ro och därför skickade oss hit. Jarkko Koskinen