Lust och last på landet
BOKEN. På bakpärmen till sin nya bok ”Grannar” poserar Leif Granit med en spjuveraktig min.
Det rimmar bra med andan i boken och det är uppenbarligen så Granit gärna vill se sig som skribent; den bok han gav ut 2012 kallade han ”Krumsprång” och nu rekommenderar han läsaren att inte haka upp sig på sånt som kronologi, fakta och detaljer.
Genrebeteckning saknas, men med tanke på omfånget och det genomgående persongalleriet kan man nog se den som en roman – låt vara en löst konstruerad och krönikeaktig sådan. Tidens gång är viktig och omfattar ett trettiotal år. Och det går raskt framåt.
Miljön är också viktig. Här handlar det om livet på landet och den stora världen är långt borta.
Man ser liksom för sig en berättare som njuter av sina egna formuleringar, som låter skiftande inspiration ge skiftande resultat och infallen ganska osovrat styra och ta plats.
BOKEN KAN sägas ha tre huvudpersoner. Den första är Ebba Westergård, som anländer till Böle by i Månberga socken i början av 60-talet för att bli hushållerska hos änklingen Edvard och hans son Sigvard.
Hon är då i 30-årsåldern och det som tidigare brukar kallas ett rekorderligt fruntimmer. Honnörsordet är struktur och snabbt får hon ordning på gården.
Hon uppskattas stort av både fadern och sonen, men det ska ändå dröja tio år innan sonen kommer sig för att fria. Det är ett äktenskap mera dikterat av praktiska omständig- heter än av kärlek och lust.
Sådant hittar hon i stället hos den tjugo år yngre grannen Marcus. De tar för vana att samordna sina Åboresor och tillbringa kärleksnätter på olika hotell.
Detta pågår i flera år, men naturligtvis avslöjas det en dag, vilket får konsekvenser. EFTERHAND glider focus över på denne Marcus, som är den av sex syskon som övertagit den Skoglundska gården.
Han startar en svinfarm, vilket inte går så bra, och leder till att syskonen samlas till konferens för att rädda gården – och få ut de pengar som Marcus är skyldig dem.
Verksamheten läggs om, det blir tomater och shiitakesvamp i stället, vilket lyckas bättre. Vid det laget har yngsta systern Tua flyttat tillbaka till hemgården, vilket Marcus motvilligt accepterar. Hon visar sig emellertid vara en tillgång för arbetet på gården.
Denna Tua anses nämligen vara lite egen, och sant är att hon är en obekväm och egensinnig person. Det är ytterst skralt med impulskontrollen, liksom med känslan för sociala koder. Mot slutet av boken blir hon sedan den tredje huvudpersonen. DÄREMELLAN finns kantorns Tilda, som alltid haft ett gott öga till Marcus och nu resolut styr in den velige hemmansägaren i äktenskapets hamn. Snart nog finns det också en arvinge i huset.
Ebba finner sig övergiven och trös- tar sig med kantorn. Äkta hälften Edvard har vid det laget dött under dramatiska omständigheter.
Men med Tildas ankomst är det enligt Tua en kvinna för mycket i huset och hon tar till drastiska och föga genomtänkta medel. Och visst leder det till förändringar, om också inte på det sätt Tua tänkt sig. I slutet av boken möter man sedan Tua som nyanländ och vilsen i Åbo. DETHELAÄR alltså en ganska spretig konstruktion, där skiftningar i stil och tempo ger en bild av att olika berättelser kittats samman på ett ganska slarvigt sätt. I och för sig är det inget större problem – huvudingrediensen i läsupplevelsen finns på ett annat plan.
Då handlar det mera om det språk och den position Granit valt för sin berättare. Med tanke på hans teaterbakgrund finns det överraskande lite dialog, och endast glimtvis signaleras att det är dialekt som talas.
I stället relateras händelser och folks tankar på ett halvbyråkratiskt, ibland lätt högtidligt språk, som befinner sig långt från miljöns språkliga värld. Så här kan det t.ex. låta:
”En sällan upplevd lättnad sprider sig i Ebbas sinne. Känslan av utebliven förödmjukelse, som Sigge i sin galenskap hade planerat att iståndsätta faller nu platt till marken. Ebba inser äntligen att Sigge gått över gränsen till det normala och försvarbara. Mannen är helt enkelt galen.” DET ÄR ETT glapp som ger en grundton av lätt ironi och ibland flödar över i det raljerande; det händer också att det bara ter sig malplacerat och konstigt. Däremellan kan berättaren ryckas med av enskilda händelser och uttrycka sig på mera typisk skönlitterär prosa.
Och här handlar det just om att berätta, inte om att gestalta. Berättaren är den som tolkar och förklarar, någon plats för läsaren ges inte.
Huvudeffekten av det hela är ändå någonting lättsamt och småroande. Begreppet skröna kommer för en, men med något litet undantag håller sig berättelsen ändå till det rimliga och trovärdiga. GREPPET frammanar också på ett intressant sätt berättarens närvaro – såtillvida har den i likhet med förra boken sin grund i det muntliga. Man ser liksom för sig en berättare som njuter av sina egna formuleringar, som låter skiftande inspiration ge skiftande resultat och infallen ganska osovrat styra och ta plats.
Det gör också att boken blir ganska ojämn, både som komposition och läsupplevelse. Så även om det är ganska lätt att trivas i Granits sällskap, hade han för min del gärna fått göra ytterligare en genomarbetning och då uttryckligen med helheten för ögonen.