Skulpturer med humor
Sådana möter du i Gamla Rådhusets galleri. I Ars Nova har en annorlunda skog växt fram.
UTSTÄLLNINGEN. Samu Raatikainens parallellutställningar Rough Cuts och Rough Cuts² visas på Aboa Vetus Ars Nova och Galleria Kone i Tavastehus respektive. På Aboa Vetus Ars Nova har Raatikainen Brasrummet (Takkahuone) till sitt förfogande. I rummet ryms endast fyra målningar, varav en täcker hela fondväggen. Jag hade gärna sett att Raatikainen fått mer utrymme i Åbo. På Galleria Kone framträder diversiteten i hans arbete bättre.
Inför Rough Cuts utställningarna inspirerades Raatikainen av den finska skogen och hur människan påverkar den. Utgångspunkten förblir rätt anonym på Aboa Vetus Ars Nova, medan en tydligare ser influenser från avsågade träd och skogslandskap i Tavastehus. För själva konstverken spelar det förvisso ingen större roll, eftersom tekniken är i fokus.
RAATIKAINEN GÖR akrylmålningar i en originell teknik. Han målar monokroma ytor i akryl, så tjockt att akrylmålningen kan dras bort från ytan i ett sammanhängande lager när den torkat. De här hinnorna av akrylmålning sparar han på rulllar i sin ateljé och komponerar dem sedan på duk i målningarna. Egentligen är målningarna alltså kollage av färghinnor och andra materi-
al så som sand och mineraler. Tekniken ger en intressant tredimensionalitet åt verken som vacklar på gränsen mellan det föreställande och abstrakta.
MÄNNISKANSHJÄRNA är konstruerad så att den kompletterar halvfärdiga eller splittrade figurer till figurer den kan känna igen. Det här är till stor hjälp i vardagen, då en ska kunna känna igen olika föremål som delvis är skymda av andra objekt eller stiliserade bilder. På Raatikainens utställningar kan jag känna hur min hjärna jobbar febrilt för att se föreställande former och figurer i målningarna. Det föreställande ligger där och gnagar, som ett ord en har på tungan men inte riktigt kan få fram. Några målningar föreställer tydligt avsågade träd med årsringar och andra är kanske rotfällor, medan en del förblir abstrakta.
Verket ”Crossing beyond” är ett vackert disigt landskap för mig, men för någon annan kanske det ser ut som någonting annat. Det är tydligt att skapandeprocessen är viktigare för Raatikainen än utgångspunkten eller slutresultatet. Kompositionen tycks egentligen utgå starkare från materialet, det vill säga akrylhinnorna, sandkornen och mineralerna, än från inspirationskällan.
ALLA RAATIKAINENS verk är färggranna. Ibland är färgerna brutna, men de är aldrig bleka. I Aboa Vetus Ars Nova är brasrummets fondvägg mörkgrå. Det här ger det stora verket ”Trapeze” extra lyster. Smaragdgrön, ockragul och laxrosa stiger fram ur den stora målningen. Verken i Galleria Kone hade eventuellt dragit nytta av väggar i någon annan färg än vitt. En tänker ofta att vitt är neutralt och inte påverkar konstverken, men det stämmer inte. Många konstverk mår bra av att presenteras i en nyanserad omgivning.
Raatikainen har precis blivit tilldelad ett femårigt arbetsstipendium av Centret för konstfrämnjande. Hop- pas det här leder till att vi får se en mer omfattande utställning av honom också i Åbo.
På Raatikainens utställningar kan jag känna hur min hjärna jobbar febrilt för att se föreställande former och figurer i målningarna.