Å konstmuseet
hjelm bodde i Åbo, vilket betyder många bekanta vyer för en Åbobo. Ljuset i målningarna är ett kallare nordiskt ljus än ljuset i både Haartmans och Salokivis verk, oberoende av motivet.
Det modernistiska i Munsterhjelms verk syns mer i hur landskapen är beskurna och ur vilken vilken de är avbildade än i färgskalan eller penseldragen. Det är till exempel inte så viktigt att hela domkyrkans torn är syns i bild och porten till Raumo kyrka får glida ut över dukkanten.
SANTERI SALOKIVI var den yngsta av konstnärerna som dessutom fick det kortaste livet. I den här utställningen framstår han som den allra skickligaste och intressantaste av de tre. Han föddes i Åbo som Toivo Alexander Johansson men bytte namn år 1900. Hans målningar är granna, men inte grälla som Haartmans kan bli. Salokivi fångar ljussättningen helt fantastiskt. Kontrasten mellan skugga och dager är betydligt skarpare än i de andra konstnärernas verk. KONSTNÄRSGRUPPEN Septem bildades kring Magnus Enckell i Helsingfors 1912. I Åbo fanns ingen motsvarande grupp, men Haartman, Munsterhjelm och Salokivi hörde till de viktigaste modernisterna i Åbo under 1910-talet. Därför har också många av Salokivis målningar i utställningen Åbomotiv. Det varmare ljuset i hans målningar, i jämförelse med Munsterhjelm, ger Åbomotiven den där sydeuropeiska känslan en kan få en sommarkväll på stan.
ÅBO KONSTMUSEUM har, förutom i det första rummet, valt att ställa ut konstnärerna var för sig. Först får en se Haartmans verk, sedan Munsterhjelms och till sist Salokivis. Det hade varit intressant att se upphovsmännens verk blandade för att belysa paralleller i konstnärernas målningar och stilar. Det här är konstnärer som diskuterat med varandra då de varit i livet, men nu vattnas dialogen ut då verken grupperas enligt upphovsman. UTSTÄLLNINGEN. Henrik Heinonens (1987) utställning ”Sunt lacrimae rerum” fokuserar på ord. Utställningenss titel finns fysiskt i rummet; orden är snyggt byggda av fanerskivor.
Essän som läses upp till videoverket verkar vara mer i fokus än själva videomaterialet. En ljudinstallation skannar ord i ett RSS-flöde och utlöses av en specifik ordkombination.
DETHAR rapporterats att barn och ungdomars visuella läskunnighet har försämrats, vilket går stick i stäv med att vårt samhälle blir allt mer bildfokuserat. Jag upplever att Heinonen är rädd för att bli feltolkad och därför konkret tar till ord. Även om orden kan begränsa, vilket han själv påpekar i videoverket. Det är knappast någon som kan latin så bra att den förstår utställningstitelns innebörd, men i vårt informationssamhälle räcker det med en snabb googling.
Sunt lacrimae rerum betyder ungefär ”det finns tårar för saker”. Det är en rad ur den romerska poeten Vergilius (70 – 19 f.Kr.) epos Aeneiden och har tolkats som att livet är tragiskt. Tårar behöver ändå inte bara bero på sorg. En kan också gråta av lycka eller ilska.
Videoverket bär samma namn som utställningen och har flera beröringspunkter i eposet. Det påminner på många sätt om flödet i sociala medier. Narrativet är ab-
Titanik
•
”Sunt lacrimae rerum”
•
Henrik Heinonen
•
25.5 – 17.6 strakt och det blir ett splittrat flöde där ord- och bildflödet stundvis blir överväldigande.
LJUDSPÅRET ÄR en essä som handlar, liksom someflödet, om det vardagliga livet och människans existens. I en sekvens pratar essän om ord som gränser. Om en inte kan orden eller språket begränsar orden ens förståelse. Essän fortsätter till blicken som beröring. Med blicken berör vi saker och ting. Blicken berör genom maskiner – jag antar att det syftas på mobilkameran, men varför inte också sociala medier. Vad händer när människokroppen förlängs av en maskin? Existerar en fortfarande i kroppen eller i maskinen eller någonstans mittemellan?
Flödet av ord finns självklart i verket med RSS-flödet. En skärm visar ordflödet som skannas. Hittas rätt ordkombination utlöser verket en ljudskulptur i rummet. Orden som sökes är bomb, war och air strike. Flödet som skannas är ett nyhetsflöde, alltså är det i dagens läge rätt sannolikt att de här orden dyker upp. Det finns förstås mycket andra saker en kan fälla tårar över i nyhetsflödet. Tyvärr utlöses inte ljudskulpturen med- i skogen. Pojkarna leker
an jag är i utställningen. Det hade varit intressant att höra hur orden tolkas.
MEST INTRESSANT är den stora transparenta påsen fylld med halvtransparenta ballonger. Det är kanske här alla tårar hålls instängda, även om jag mer tänker på metafysiken i att en potentiell tår är uppbyggd av tårar. Varifrån kommer tårarna? Vad är den bakomliggande orsaken till tårar? Varför gråter en för ting? Vi gråter kanske ändå mer för abstrakta ting än konkreta ting.
Sunt lacrimae rerum är Heinonens första separatuställning. Trots fokuset på ord finns här gott om idéer att utforska mellan orden, ett starkt koncept och ett stiligt visuellt uttryck