Det svenska exemplet

HAR vi gösar i vattnet i framtiden? Hade vi gösar i vattnet förr? Båda frågorna är relevanta, eftersom vår uppfattning om hur saker och ting har vart eller ska vara ofta brukar präglas ett kort minne och lite nostalgi.

På kort sikt är det ofta ganska lätt att peka ut något som blivit bättre eller värre, särskilt om man tittar med ett snävt fokus.

Ett sådant fall är då Helsingin Sanomat för en och en halv vecka sedan hade ett stort reportage om hur svensk fiskepolitik ger lyckade resultat. Vi finländare kunde lära oss av dem, var tidningens slutsats. I artikeln åker tidningens reporter med ut på sjön Hjälmaren på en high tech-fiskeutfärd med en motorbåt som brummar fram och tillbaka på ytan för att med dyr teknik hitta de största fiskarna och sedan stoppa på exakt rätt ställe för att plocka dem, en i taget.

”Stipo Lipovac rycker i motorbåtens gasreglage fram och tillbaka, som om han skulle försöka fickparkera mitt ute på fjärden. Hans blick är fäst på skärmarna vid vindrutan”.

MÅLET ÄR AMBITIÖST: Lipovac vill fånga Sveriges största gös. I artikeln kommer också flera experter till tals, bland dem Håkan Carlstrand, utredare vid svenska Havsoch vattenmyndighetens enhet för fiskereglering, och den finländska fiskforskningens grand old man professor emeritus Hannu Lehtonen. Lehtonen prisar det sätt som myndigheterna i Sverige har all beslutsmakt om hur fisket regleras.

Certifierad Hjälmarengös lär vara en efterfrågad delikatess i Stockholm, så de har också lyckats i varumärkesbygg.

Det problematiska med artikeln är att det som gjorts i Hjälmaren inte är det som HS påstår, ”svensk” fiskepolitik. I Hjälmaren handlar det om lokala åtgärder som utgått från en lokal samsyn på hur det lokala gösbeståndet skulle räddas, efter att det rasat på 1990-talet.

En av dessa var Björn Eriksson, en yrkesfiskare vars släkt fiskat i Hjälmaren sedan 1500-talet. Eriksson började förespråka större fångstmått och glesare nät redan på 1980-talet. RESULTATET ÄR STRÅLANDE, då man ser till fångstmängderna, ingen kan förneka det. Men att säga att denna lokala åtgärd i en grund och grumlig insjö är ett resultat av fiskepolitik saknar grund.

Om vi förflyttar oss till den svenska havskusten är verkligheten en annan: gösbeståndet har fortsatt rasa. För ett knappt år sedan rapporterade Sveriges lantbruksuniversitet om provfiske i Roslagen, kustområdet norr om Stockholm.

”Årets fångst är rekordlåg. Bara en tredjedel så många gösar fångades i år jämfört med de senaste åren”, uppgav Martina Blass, forskningsassistent.

Den svenska fiskepolitiken verkar inte riktigt ha lyckats.

NÄR VI FLYTTAR oss från det söta vattnets lyckade experiment till det salta vattnets hotade gösbestånd räcker det inte att stirra på fiskare och reglering. Det finns ytterligare två faktorer: skarv och säl.

De små gösarna i Hjälmaren tar mest stryk av skarven, enligt Svenska Insjöfiskarenas Centralförbund. Och då har det alltså varit tillåtet med skyddsjakt.

Skarv har vi också i Skärgårdshavet. Och så finns sälarna. De bidrar rimligtvis till att begränsa gösbeståndet hos oss. Hur mycket, det är sedan en svårbesvarad fråga. De rester som blir kvar i näten är i alla fall en indikator, men då det gäller totalvolymerna i Östersjön finns det uppskattningar.

Svenska Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet har beräknat (2017) att skarven och sälen äter 200 000 ton fisk i Östersjön varje år.

”Debatten (har) baserats ofta på ogrundade antaganden, varför jag tog initiativ till en studie av hur det verkligen förhåller sig”, sade professor Sture Hansson (slu.se, 13.11.2017)

Arter som påverkas är gädda, abborre, gös, havsöring, sik, lax och siklöja.

”Det är i synnerhet det kustnära fisket som drabbas av konkurrensen”, lyder slutsatsen.

I Sverige har vissa sälar redan blivit verkliga ”citysälar”. Somliga av dem simmar upp i Strömmen i centrala Norrköping. Tre-fyra citysälar lär hålla till där.

Forskarna vid Stockholms universitet drog slutsatsen att ”effekterna på fiskbestånd av fåglar (främst skarv) och säl måste beaktas i fiskeriförvaltningen”.

Varför inte fredning, både geografisk och tidsmässig?

VI UPPREPAR mängden: 200 000 ton. Det gäller alltså för hela Östersjön. Härifrån kan vi gissa Finlands andel, likaså gösens andel. Helt obetydlig blir mängden inte, inte ens i en försiktig uppskattning.

Sedan har vi de gösar som yrkesfiskare dras upp vid finska kusten: 200-500 ton per år, genomsnittet sedan 2005. Längs hela kusten, alltså, enligt Naturresursinstitutet Luke.

Andelen i Skärgårdshavet är såklart ännu mindre – och då den ställs mot det som skarv och säl äter, så undrar man över hur åtgärderna för att stärka gösbeståndet fokuserar så starkt på fiskarnas redskap.

Eftersom det mesta gösfisket dessutom sker på begränsade områden, känns regler som gäller för hela hav omotiverade. Varför inte fredning, både geografisk och tidsmässig?

Vi kan återgå till Sverige, landet vars praxis vi enligt HS borde följa. Visst, vi kan lära oss: I Hjälmaren är det lokal fiskepolitik, inte rikspolitik. Tillämpa en sådan också här, låt de kommande nya fiskeriområdena som bildas 2019 besluta om åtgärder för hur gösarna kunde bli fler och större.