Mina rötter finns på en ödetomt i Högfors
En Högforsbo står på sin balkong på andra sidan Helsingforsvägen och kastar ett par förströdda blickar på mig.
Möjligen undrar han varför jag står i ett dike och fotograferar in genom hålen i ett stängsel. Motivet utgörs dessutom av en ödetomt där det inte hänt något på mycket länge.
Det vittnar all sly och träd om som fått växa fritt ett antal år.
PÅ ENA SIDAN finns en bilverkstad. På den andra någon oklar verksamhet som jag inte bryr mig om. Jag kollar efter spår – vad som helst. Något träd som är tillräckligt gammalt, vattenpumpen på det som borde ha varit gården mamma berättat om.
Det är svårt. En björk som har åldern inne och dessutom växt på ett karaktäristiskt sätt är den enda bild av värde jag får med mig. Kanske känner mamma igen sig och kan berätta mer?
ATT LETA efter sina rötter när rötterna dragits upp ur jorden för längesedan är inte helt lätt. I huset som en gång stod på ödetomten i Högfors växte mamma upp, men det är längesedan hon flyttade till Sverige.
Många år senare åker jag hit för första gången. Kliver in på ett café och i kyrkans församlingshem och småpratar med folk på engelska.
För här är det nästan 100 procent finsktalande befolkning, trots att det svenska namnet Högfors fortfarande står sida vid sida med stadens finska benämning Karkkila.
NÅGONFINSKA har jag aldrig lärt mig och någon nära släkt finns inte kvar i Finland.
Hade det inte varit för mammas skolkamrat Maja-Liisa hade den här resan nog blivit ett totalt fiasko. Nu är hon påtagligt glad över att jag är så intresserad och gör sitt bästa för att få liv i berättelserna, som handlar om när de gick i skolan, hur den såg ut då och var de tvättade mattor i ån.
Vi svänger förbi sjön som mamma simmade över som ung, trots att den är så stor och trots alla förmaningar om vatten som hon senare skulle ge mig.
Jag kliver på bussen tillbaka till Åbo. Högfors är inget ställe man bara råkar hamna på, men nu är det gjort. En av alla dessa saker som ba- ra måste göras.
I ÅBO KÄNNS letandet efter gamla spår betydligt mindre dramatiskt. Jag har alltid bara hört historier om Karkkila, men det visar sig att mamma bott här också. Dock var hon så liten att hon inte kommer ihåg något, inte ens en adress.
Hamngatan är kort och det finns inte så många bostadshus kvar. Ingen gammal skolkamrat finns som kan peka ut ett hus eller en skogsdunge, men nog är det ett häftigt kvar- Men oklart var - har skribenten en liten rot. ter – granne med slottet och Sverigebåtsterminalen.
JAG HAR ALDRIG letat efter rötter förr fast de vanligtvis finns på betydligt närmre avstånd. Det har liksom aldrig blivit av. Pappa är uppvuxen i Nyköping dit jag vanligtvis åker och jobbar varje dag.
Fem minuters cykelväg från redaktionen ligger Hemgårdsområdet som byggdes när han växte upp. På kvällarna lekte han och kvarterets andra barn i trevåningshusen som då bara var skal – och inte alls så inhägnade som dagens byggarbetsplatser. De for runt i betongkonstruktionerna och svingade sig ut från avsatserna som senare skulle bli balkonger.
Nu är det ett charmigt litet kvarter med 40och 50-talsstuk.
Många år senare åker jag hit för första gången. Kliver in på ett café och i kyrkans församlingshem och småpratar med folk på engelska.
PÅMÅNDAG ska jag nog ta en cykeltur dit. ● Är svensk journalist som varit på ÅU som språkbadsstipendiat – men nu har satt sig på Sverigebåten hem igen.