Även små brott drabbar

TIDNINGEN Helsingin Sanomat gjorde allmänheten en stor tjänst i onsdags genom att publicera statistik över hur polisen lyckas, eller snarare misslyckas, med att klara upp så kallade mängdbrott, det vill säga egendomsbrott, stölder och skadegörelse.

Upprinnelsen till publiceringen är äldre konstapel Pauli Mäenpääs insändare i samma tidning i söndags. Mäenpää, som är polis i Helsingfors, skrev att utredningar av brott av det här slaget läggs ner i samma stund som anmälningen kommer in.

Polisens uppgift blir att notera brottet, föra statistik och fungera som mellanhand mellan försäkringsbolag och den drabbade, skrev Mäenpää och önskade att polisledningen skulle tala öppet om den resursbrist som ligger bakom.

DEN STATISTIK som HS presenterar visar att Mäenpää har rätt. Det finns kommuner i Finland där inga stölder reds ut. På nationell nivå, under perioden januari–september, redde polisen ut 7,6 procent av alla anmälda stölder.

Statistiken är sämst i de stora städerna, men Åbo klarar sig något bättre än Vanda, Tammerfors och Helsingfors. I Åbo i år har 12 procent av egendomsbrotten retts ut, 8 procent av stölderna och 5 procent av skadegörelsen.

I Pargas som, liksom Kimitoöns kommun, har betydligt färre brottsanmälningar är dessa siffror 18 procent (egendomsbrott), 23 procent (stölder) och 7 procent (skadegörelse). I Kimitoön är siffrorna 11, 8 och 13.

POLISSTYRELSENS polisöverinspektör Heikki Lausmaa säger en rad saker till HS som är värda att begrundas. Dels ger han äldre konstapel Mäenpää rätt: polisens resurser tvingar den att prioritera utredningen av allvarligare brott.

Lausmaa ger också råden till allmänheten att förebygga brott genom att skydda egendom – låsa sin cykel ordentligt till exempel – och att fortsätta anmäla brotten även om utredningsstatistiken är nedslående.

Endast så kan polisen komma större stöldligor på spåren, är Lausmaas poäng. Han tror också att allmänhetens förtroende för polisen inte minskar. ”Finlands folk är troligen så upplyst, att det förstår våra realiteter”, säger Lausmaa.

LÅT OSS BÖRJA med den poängen och understryka att det finns en skillnad mellan att förstå och acceptera. Vi har stora problem om folk börjar utgå från att om de lurats, bestulits eller fått egendom förstörd så kommer den skyldiga inte att få ta konsekvenserna.

I en sådan situation blir möjligheten att få försäkrad egendom ersatt det enda som motiverar en brottsanmälan. Omvänt är det ett problem om personer som begår brott motiveras av vetskapen om polisens oförmåga att utreda.

ATT POÄNGTERA realiteter är motiverat, såtillvida att allmänheten måste fundera på sitt eget agerande. Det är inte cyniskt att låsa sin cykel, försäkra sin egendom eller vara misstänksam mot erbjudanden som verkar för bra för att vara sanna.

Men om det verkligen är så att polisen lägger ner utredningar av mängdbrott i den takt som anmälningar kommer in, så riske- rar den realiteten resultera i en uppgiven realism. Det vore en farlig cynism – farlig, eftersom cynism sällan ändrar på realiteter.

SLUTLIGEN POÄNGEN om polisens prioritering. En prioritering som är framtvingad av resursbrist är den värsta tänkbara måttstocken. För även om vi här talar om mängdbrott som juridiskt sett är ringa, så drabbar de enskilda personer.

Den som blivit bestulen eller fått egendom förstörd vet att brottet också är riktat mot den egna personen. Ibland kan brottet inte reduceras till att handla om saker eller materiella skador. Därför handlar en brottsanmälan också om upprättelse, och om tilltron till det polisiära systemet och till domstolarna.

TÄNK PÅ SJÄLVA begreppet, ”mängdbrott”. Om ”mängd” i det här fallet börjar betyda inte bara ett stort antal utan också något oväsentligt – och därför nedprioriterat – då har vi en utbredd cynism, eller en stor besvikelse, eller en kombination av de två, i folks förhållande till poliskåren.

Det kan helt enkelt inte vara bra.

Den som blivit bestulen eller fått egendom förstörd vet att brottet också är riktat mot den egna personen.

VAD ÄR LÖSNINGEN? Poliskåren i Finland är ständigt omgiven av resursfrågan, men ”mera resurser” kan inte alltid vara det enda uttömmande svaret, precis som inte heller polisen kan stå för den enda lösningen.

Klart är att det förebyggande arbetet är viktigt när vi talar om brott som förekommer i storskala. Polisen ska utnyttjas i det arbetet, men ansvaret är bredare än så – ett samhällsansvar i ordets rätta bemärkelse.

ETT SÄTT ATT tackla den utmaningen är genom att inte vara så ivrig att rangordna brott. Från föräldrar upp genom skolväsendet till myndigheter är det viktigt att påpeka alla brotts drabbande natur.

Brott är olika, visst, och de upplevs olika av olika personer, men i grunden drabbar de individer och konsekvenserna behöver inte vara obetydliga – även om brottet, juridiskt och av nödtvång, anses vara det.