Kanske det blev för mycket
Den ekonomiska politik som förts har inte varit något som ett svårt ekonomiskt läge tvingat fram.
Finlands statsminister sedan tre och ett halvt år tillbaka, Juha Sipilä, funderar nyligen i en personintervju i Helsingin Sanomat om regeringen trots allt skurit ner för mycket. Han menar att om regeringen vetat att den ekonomiska tillväxten vid regeringsperiodens slut skulle nå tre procent, då hade det varit möjligt att skära ner mindre i de offentliga utgifterna.
Det ska vara möjligt att erkänna fel även inom politiken, men å andra sidan är det även lätt att vara efterklok när det snart är ett riksdagsval på väg. I Juha Sipiläs måste hela uttalandet närmast tolkas som en förberedelse inför valkampanjen. Den regering som Sipilä leder har nämligen i höst gett ett budgetförslag, där man trots att både sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten ökat fortsätter med de nedskärningar som drabbar såväl låginkomsttagarna som utbildningen. TROTS ATT man nu vet att det ekonomiska läget förbättrats, för Sipilä själv en politik som ändå inte för med sig någon förändring för de utsatta. Indexen för såväl högskolorna, kultur- och utbildningsanslagen som socialskyddet är fortfarande frusna nästa år. Sammanlagt har regeringen sparat cirka 300 miljoner på socialskyddsindexen under hela regeringsperio- den. Jämför det med de 30 miljoner man nu “satsar” på de lägsta dagpenningarna och garantipensionerna.
Det andra problemet med Sipiläs uttalande är att han genom det vill ge sken av att regeringen fört en tight politik i en tight sits. Det stämmer inte. Sipiläs regering har balanserat den offentliga ekonomin till en mindre summa än den föregående rergnbågsregeringen. Det beror på att man trots nedskärningar på fyra miljarder ändå har använt cirka 2 miljarder på skattelättnader som mest gynnat höginkomsttagare. Man har med andra ord haft ekonomiskt sväng- rum, men har valt att använda det på att lätta på skatterna för stora arv samt inkomstbeskattningen för löntagare och personföretagare som tjänar väl. Samtidigt har man frusit indexen och skurit ner i till exempel barnbidragen, folkpensionerna och arbetsmarknadsunderstödet.
DET ÄR många forskare som förutspår att vi kommer att se en stark höger-vänster-konstellation i riksdagsvalet i vår. Med tanke på den politik som förts under denna valperiod är det inte alls konstigt. Den ekonomiska politik som förts har inte varit något som ett svårt ekonomiskt läge tvingat fram, utan handlar om regeringens medvetna val och värderingar.
Om vi vill minska polariseringen i samhället och råda bot på den ökade ojämlikheten, då måste vi även fatta konkreta politiska beslut som gynnar de som klarar sig sämst. Många låginkomsttagare är med all orsak både besvikna och frustrerade över att det alltid är de hårdast utsatta som får ta smällen då högerregeringarna ska spara, medan de som redan klarar sig får mer.
JAG BAD en gång i en riksdagsdebatt en samlingspartist konkretisera på vilket sätt till exempel en manlig höginkomsttagare lidit av den politik som förts under denna valperiod, då man påstod att alla får ta smällar när det är ekonomiskt svåra tider.
Tystnaden jag fick till svar sa verkligen mer än tusen ord. ● Lokala riksdagsledamöter och politiker som skriver kolumner i ÅU med jämna mellanrum är Stefan Wallin (SFP), Eeva-Johanna Eloranta (SDP), Li Andersson (VF), Saara Ilvessalo (Gröna) och Saara-Sofia Sirén (Saml).