Presidentvalets hemliga agenda

Är det meningen att Eva Biaudet genom sin synlighet skall skapa en plattform inför nästa Eu-val så att hon kan ersätta den duktiga Calle Haglund som sedan kan tas hem och utropas till ny Sfp-ordförande efter Stefan Wallin som får en reträttpost? Eller kanske man tror att Biaudets glans finns kvar vid nästa riksdagsval så hon kan ersätta Astrid Thors som kanske småningom också hon vill ha en reträttpost. Eller kanske Biaudet möjligen vill tävla om partiledarposten redan i sommar, medan alla minns henne?

Vitsen med att ställa upp kandidater i ett presidentval som redan är avgjort ligger i att höja sitt eget partis profil under den långa kampanjen. Samtidigt ändras och mäts konstellationerna inte bara inom väljarkåren utan också inom partierna. Nu står det till exempel klart att Paavo Väyrynen som oväntat föll ur riksdagen förra året är en stigande stjärna som på nytt kan tävla både om partiledarposten, Eu-poster och framtida ministerplatser.

Också Pekka Haavisto, Paavo Arhinmäki och Sari Essayah har stärkt sina egna positioner åtminstone tillfälligt och de som känner deras partier kan säga på vems bekostnad detta skett.

Presidentvalsdebatten har inte varit intressant, om man inte beaktar de stora frågor som ingen vill tala om, Ryssland, Nato, försvaret och hur det krympande välståndet skall fördelas. Niinistö har med andra ord inte tvingats svara på svåra frågor utan kan antagligen glida in på sin nya post utan besvärliga löften som när som helst kan plockas fram ur datorernas minnen. De frågorna borde ha gällt säkerhetspolitik och moraliska attityder, presidentens åsikter i många praktiska politiska frågor är ju som känt ganska betydelselösa numera. Regeringen bestämmer.

Vi finlandssvenskar kan liksom alla andra glädja oss åt att alla åtta kandidater är nästan acceptabla, fast man kanske tycker mindre bra om någon. Men vem borde man ha röstat på? Somliga har ännu chansen att vara med.

Lipponen är ju vår vän och om intoleransen sprider sig är han den finska politiker som har både moralisk ryggrad och kraft att stiga upp och försvara minoriteterna. En tid hade han Edith Södergrans dikter i portföljen och även om han inte har Trollkarlens hatt på huvudet är hans meritlista den längsta. Också Arhinmäki och Haavisto är förstås sympatiska kandidater.

Många vill ändå bidra till att visa att vi finns genom att som vanligt rösta på det svenska partiets kandidat. En låg röstsiffra för henne skulle kunna tolkas som bristande stöd för svenskheten eller tvåspråkigheten som den ju numera kallas. Det ser inte bra ut.

En röst på en tyst finskspråkig politiker vars parti lockar också argsinta nationalister är ingen bra lösning. Det är som om man ville signalera att vem som helst kan sköta de känsliga svenska frågorna. Så är det inte. En kandidat som är värd vårt stöd borde nog ha hållit åtminstone ett tal av hundra om tolerans, tvåspråkiga skolor och service på svenska. Helt gratis ropar vi inte hurra. Sture Gadd är kolumnist och medlem av stadsfullmäktige

i Helsingfors (Sfp/obunden).