Doldis som imponerar
Mikael Helasvuo, flöjt, Sami Mäkelä, cello, Tuomas Mali, piano. Musikhuset, Camerata 17.1.
Det som kanske imponerade mest under Olli Koskelins (f. 1955) kompositionskonsert i tisdags var den noga uttänkta helheten, där de olika styckena kombinerades på ett dramaturgiskt meningsfullt sätt. Allt spelades i ett kör och applåderna sparades till sist. Längden på 65 minuter var nära nog optimal.
Stilistiskt har Koskelins utveckling gått från 80-talets tunga modernism mot en spektralfokuserad estetik. Kimmo Korhonen talar i programbladet om Koskelins uttryck som ”finkänslig, ofta på detaljplanet slipad tonpoesi” – instrumental virtuositet, mjukt fylliga klanger, lyriska stämningar, en mångfasetterad textur eller expressionistisk skärpa kan också skönjas. Det är en rätt träffande beskrivning.
Redan första stycket i cellosviten X’seven (2011) vittnar om ett uttryck som är känsligare än mången annans. Delarna i X’seven används var för sig för att binda ihop de större verken. Alla sju delarna framförs också tillsammans för att visa hur sviten låter i sin helhet.
Koskelins stycken bygger ofta på en enkel idé som presenteras och utvecklas. I Stabile (2011) utforskas användningen av en enskild, jämnt pulserande ton. I soloflöjtstycket Tintinnio (2003) elaborerar Koskelin med ett slags fria musikaliska associationer; tonerna faller som droppar till marken. I Sju haikudikter (2011) uttalar musikerna högt de sju dikterna av Basho, Issa, Torin, Masahide och Isha innan den musikaliska kommentaren framförs. Kvällens äldsta verk var det esoteriskt svävande solopianostycket Courbures (1989). Uruppförda Motore (2011) var av det snabbare slaget och bjöd på ett hisnande slut. Även om styckena inte nödvändigtvis är korta, känns de korta för att informationsmängden inte är övermäktig. Allt är lätt att ta till sig.
Och allt tolkades med fabulös skicklighet, passion och intensitet av Mikael Helasvuo, flöjt, Sami Mäkelä, cello och Tuomas Mali, piano. Bäst av allt var att känna musikernas närvaro och hur de faktiskt tror på musiken.
Olli Koskelin (f. 1955) är en rätt okänd figur i finländskt musikliv. Betyder det att han är en sämre tonsättare än sina mera kända kolleger? Ingalunda. Snarare kan han kallas en välbevarad hemlighet.