Skuggor i sommarparadiset

Regi: Erik Leijonborg. I rollerna: Eva Röse, Allan Svensson.

Kan medelålders män med magsår, dåligt humör, spritoch Jussi Björling-problem kan väl också kvinnor vid god vigör. Det vill säga sätta dit bovarna, lösa mordgåtor.

Så har herrarna Beck, Wallander, Winter och van Veeteren fått sällskap av Irene Huss och den nu aktuella Maria Wern, bekant från Anna

Janssons litterära produktion (samt enstaka tv-visningar).

Inte helt överraskande väljer man att här lyfta fram kvinnan (och mamman) bakom snuten och en hel del känslopjunk blir det också. Den som kan sin Maria Wern ( Eva Rö

se) vet att hennes man, polis även han, dog i tjänst och lämnade henne ensam med två små barn, radhuslägenhet och cykelhjälm.

Geografiskt sett är det Got- land som gäller, här iförd den förrädiska i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna-skruden. I Stum sitter gu

den stöter man i ett skogsparti utanför Visby på en stackars sate som tappats på blod, tillsammans med en handfull djur. Inte mycket till midsommarfirande, nehej.

Ritualmord är bara förnamnet och osökt går tankarna till ett liknande fall tio år tidigare. Poängen är att förövaren, en psyksjuk kvinna med det fornnordiska på hjärnan, dog kort därefter. Eller sen inte.

Jämna plågor

Som vanligt när det gäller de svenska tv-deckarna – i det här fallet uppblåst till filmformatet – är det tämligen jämna plågor som står på agendan. Plus att det samhälleliga och socialt relevanta än en gång får ge plats åt det groteska, det makabra (eller tantsnuskiga om man så vill).

Inte minst därför blir typerna, karaktärerna, kollektivet och lagspelet, centrala faktorer – inte för handlingen men för känslan, den polisiära lunken. Men på den punkten har Maria Wern-filmerna inte särskilt mycket att komma med.

Eva Röses hjältinna, i sig sympatisk och attraktiv, är inte direkt någon Annika Bengtzon och något platta blir också kollegerna Allan Svensson,

Peter Perski och Ulf Friberg. Alltför sällan lyckas de käm- pa ner de snävt skrivna rollerna. I film nummer två, Alla de

stillsamma döda, höjs ribban lite grann. Handlingen, något om trakasserade pälsfarmare, rävflickor och likbleka FNsoldater, är kanske något sökt men tumskruvarna känns.