Fork är redo att Släppa modersbröstet
I Finland har de blivit en institution med sina instrumentlösa rockshower. Nu söker Fork en större marknad utomlands. Hbl följde med när a cappella-divorna erövrade London.
När publiken strömmar ut från konsertsalen bubblar den av entusiastiskt småprat som snart blir till ett kraftigt sorl.
Några unga amerikaner visar sig vara gruppen Euphonism, som nästa kväll ska uppträda på samma a cappella-festival i centrala London. Nu har de just sett Fork, de finländska röstrockshowdivorna – eller vad man nu ska kalla dem – och är rätt tagna av upplevelsen.
– Det var fenomenalt. Har aldrig sett något liknande. Fantastiska arrangemang. Mycket imponerande. Ren underhållning, säger John Baer, en av sångarna i Euphonism, lite stötvis då han söker de rätta orden.
– De utvecklar a cappella till något helt nytt, bortom allt vad vi sett tidigare. Det skulle behövas fler sådana, fortsätter Jeeves Murphy, en annan av gruppmedlemmarna.
Sedan smyger han i väg för att bli fotograferad med Fork, som står och signerar album en bit bort.” You were awesome”, hörs han säga beundrande när han ställer sig bredvid Mia Hafrén, Jonte Ramsten, Anna Asunta och Kasper Ramström.
Stans snofsigaste adress
Dagen innan har vi träffat Fork för en intervju på Finlands ambassad, av alla ställen. Gruppens Londonvistelse liknar nästan ett officiellt besök av ännu en delegation representanter för det kreativa, nyskapande och lite udda Finland, landet med världens designhuvudstad.
Inte blir det sämre av att gruppmedlemmarna inbjudits att bo i den finländske ambassadörens officiella residens vid fashionabla Kensington Palace Gardens, den brittiska huvudstadens mest prestigefyllda adress.
Det passar förstås perfekt in i gruppens självironiska glamourimage, även om deras taxichaufför inte riktigt kunde tro att de hade rätt adress när de kom från flyget.
London A Cappella Festival, där Fork är en av attraktionerna, är ändå om sanningen ska fram inte så glamourös utan snarare en högtidsstund för de verkliga finsmakarna av denna musikart.
– Jag tror vi kan förvänta oss att uppträda inför en publik som kan den här genren. Det som skiljer oss från andra inom a cappella, som är en ganska sluten krets, är att vår karriär helt byggts upp kring vad vi kan kalla en vanlig publik, i brist på bättre ord, säger Jonte Ramsten.
– På så sätt är vi inte vana att uppträda inför en publik där kanske 95 procent förstår genren. Det ska bli roligt, och lite spännande.
Framträdandet i London är en direkt följd av Forks satsning på den stora scenkonstfestivalen Fringe i skotska Edinburgh i fjol. Dagliga shower i en månad var en massiv arbetsinsats som gav ömsesidig mersmak, både för publiken och för Forkmedlemmarna själva.
– Vår karriär håller sakta men säkert på att flytta utanför de finländska gränserna, vilket är något vi jobbat för länge. Fringefestivalen var en storsatsning för oss och det här är första resultatet, säger Mia Hafrén, en av gruppens tre originalmedlemmar.
Anna Asunta, nykomlingen i gruppen som anslöt 2010, beskriver relationen till de övriga tre som ”kärlek vid första ögonkastet”. Månaden i Edinburgh tycks ha svetsat samman gruppen ytterligare, trots att de med undantag för Asunta hållit samman sedan 1996.
– Jag tror inte att vi hade insett hur roligt vi har och hur bra vi trivs tillsammans. Vi bodde sex personer i en lägenhet i en månad. Den extra lägenhet vi hade hyrt ifall någon skulle drivas till vanvett använde vi aldrig, berättar Kasper Ramström.
Big in Japan nästa?
Det här är ett viktigt år för Fork. Spelningen i London är första etappen i en ambitiös internationell satsning. Nu väntar en kreativ period då nytt material ska tas fram. Sedan följer turnéer i Asien och Europa.
– Drivkraften är att vidga vår arbetsmarknad. Det finns en spänning i att upptäcka att det som fungerar i Finland också fungerar på andra ställen. Det är dags att ta nästa steg och åka i väg från det trygga modersbröstet, säger Mia Hafrén.
Forkianerna, som Mia kallar gruppmedlemmarna i sin blogg, har en stabil bas hos sin finlandssvenska kärnpublik. På hemmaplan har denna kärna sedan länge vidgats med minst lika många finskspråkiga fans. Utomlands är Fork, förstås, kort och gott en finländsk grupp.
Vi träffas på nytt när gruppen kommer till King’s Place, där festivalen hålls, för soundcheck. Där får de ett trist besked. Det blir ingen rök på scenen. Lokalens brandlarm klarar inte av det och därmed mister showen en viktig ingrediens.
King’s Place har bara funnits i några år och är i huvudsak en scen för mer finkulturella evenemang. Konsertsalen är liten och påminner med sina träpaneler mest om ett skolauditorium. Det kommer att bli en tämligen avskalad show.
Salen rymmer inte mer än drygt 400 åskådare. Men den kommer att vara fylld av en kunnig och inflytelserik publik. Fork vill ge dem en upplevelse de inte glömmer, trots de tekniska begränsningarna.
Det kan ge nya biljetter ut i den stora världen.
Ingen rök, ingen eld
Kommer den traditionella a cappella-publiken att vara med på noterna när Fork rockar loss?
Kommer finsmakarna att tycka att de finländska gästerna går för långt i sitt sätt använda modern ljudteknik för att utveckla vad deras röster ger ifrån sig på scenen?
”Det var fenomenalt. Har aldrig sett något liknande. Fantastiska arrangemang. Mycket imponerande. Ren underhållning.” JOHN BAER Sångare i Euphonism
Det finns ett antal frågor som väntar på svar när de fyra svartklädda forkianerna kommer in på scenen klockan nio på kvällen, utan rök och utan dramatiska ljuseffekter.
Kasper Ramström, vars androgyna scenpersonlighet förstärkts med en tunn schal över det blonda håret, testar ett av kvällens första skämt.
– Ni verkar sofistikerade. Men vad kan man förvänta sig? Det här är ju en a cappella-festival.
Publiken skrattar och verkar snabbt komma i stämning under de två första låtarna, Madonnas Ray of
Light och Coldplays Viva la Vida. När Jonte Ramsten några låtar senare drar på sig en peruk och headbangar till Europes The Final Count
down är succén redan i hamn. Publiken står upp och gungar till musiken. Mellansnacket faller på plats klockrent.
Ingen dålig kväll på jobbet, med andra ord.
”En fullständigt häpnadsväckande föreställning; stort nöje” är ett omdöme dagen efter på en av de specialiserade bloggar som skriver om festivalen.
Mosiga tår
I vimlet efteråt är det inte lätt att hitta någon i publiken som inte på ett eller annat sätt har en koppling till a cappella (eller är partiska Londonfinländare på plats för att heja fram de sina).
Till slut hittar jag Didier Raffray, en Londonbo med fransk bakgrund, som kommit till konserten utan en aning om vad som väntade.
– Det var fantastiskt. Jag har aldrig sett något liknande. Det var som en magnifik vägg av ljud, säger han eftertänksamt.
I logen pustar Jonte, Mia, Kasper och Anna ut efter en och en halv timmes intensiv show.
– Det var en hemsk scen. Ljuset och röken är en viktig del av vår show, så det var förstås en besvikelse att inte ha med det. Men annars kändes det bra. Kontakten med publiken kom rätt snabbt, säger Jonte Ramsten.
Likt en hockeyspelare som direkt efter slutsignalen riktar fokus på nästa match blickar Mia Hafrén fram emot vad som nu väntar.
– Det här var okej, men vi har mycket arbete framför oss. Vi har kört den här repertoaren länge, det är dags för något nytt.
Fötterna smärtar efter akrobatiska övningar på scenen. Det kostar på att ge järnet i högklackat.