I valkampanjens labyrinter
Lämpligt till vårt presidentspel anländer George Clooneys intelligenta drama The Ides of March där kampanjen och showen ändå får mer amerikanska proportioner.
”Det nya med The Ides of March är nämligen sättet att lyfta fram ’the backroom boys’ och via dem och deras interna förehavanden demaskera det politiska spelet.”
Regi: George Clooney. Manus: Grant Heslov, Beau Willimon och George Clooney. Foto: Phedon Papamichael. I rollerna: Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood, Marisa Tomei.
HHHHI
Det gäller George Clooneys fjärde bidrag som regissör, ett värv som han framgångsrikt kombinerat med sina Hollywoodcharmörer av nästan gammalmodigt snitt. Som vi vet har han på det privata planet gjort sig känd som en utpräglat liberal och deciderad demokrat vilket också avspeglat sig i hans verk.
The Ides of March spinner naturligtvis vidare på en lång amerikansk filmtradition som tar fasta på det politiska spel där ändamålet så ofta helgar medlen och många förlorar sin själ. Man minns John Fords smått vemodiga The Last Hurrah (1958) där
Spencer Tracys borgmästare av den gamla stammen möter den nya tidens, och mediernas, utmaningar.
På ett betydligt mer diaboliskt spel bjöd Otto Preminger i Storm
över Washington (1962) medan Robert Redford, innan han sågs i Al
la presidentens män, i The Candidate (1972) försökte göra kampanj med idealismen och ärligheten som ledstjärna.
”The backroom boys” Clooney och hans manusförfattare
Grant Heslov har i sin moraliska fabel hållit sig inom det demokratiska partiet utan att snegla åt rivalen. I ett vintrigt och grådaskigt Ohio stundar demokraternas primärval som kan visa sig avgörande för presidentspelet. Clooney spelar själv den mer liberala av de två huvudkandidaterna: den karismatiske guvernören Mike Morris som förkunnar att den enda religion han tror på är Amerikas grundlag. I själva verket är det ett tal snickrat av hans unge pressekreterare Stephen Meyer ( Ryan
Gosling), smart och ambitiös men tvivelsutan även bländad av sin för- träfflighet och framgång. Mer insatt i det politiska rävspelet är däremot hans närmaste överordnade, Philip
Seymour Hoffmans kampanjchef. Det nya med The Ides of March är nämligen sättet att lyfta fram ”the backroom boys” och via dem och deras interna förehavanden demaskera det politiska spelet. Tredje part på denna nivå är Paul Giamattis Tom Duffy, kampanjchef för den andra kandidaten, som sätter snöbollen i rullning genom att föreslå en hemlig träff med Meyer. En annan katalysator utgör Evan Rachel Woods unga volontär i staben, flickan som Meyer prasslar med och som bär på sina hemligheter.
Ett elektrifierat kammarspel
Clooneys film är ett elektrifierat och mest på dialog koncentrerat kammarspel som egentligen inte alls satsar på raffel eller diabolisk förslagenhet när den skildrar kampanjens vardag och rituella processer. Tvärtom, trots sin shakespeareskt klingande titel är The Ides of March ett mycket mänskligt drama om makt, ambitioner, frestelser, förväntningar och besvikelser. I första hand då med tonvikt på den väg som Stephen Meyer tillryggalägger. Ryan Gosling, fint sekunderad av beprövade krafter som Clooney, Hoffman och Giamatti, bjuder på en strong och gåtfull tolkning av en man med ideal - och hybris.
Alla presidentens män nämndes i förbifarten. Plötsligt kom jag även
att tänka på John Irelands ”sidekick”
i klassikern Alla kungens män (1948),
Robert Rossens filmatisering av Robert Penn Warrens roman som var inspirerad av Louisianaguvernören
Huey Longs karriär. Även om Clooneys film inte är någon studie i demagogi. Men står slutscenen med Goslings pressekreterare för ett moraliskt uppvaknande eller gäller det en definitiv eftergift för den cynism som dikterar spelet?
I vilket fall som helst kan man tala om en lojalitet och idealism som obönhörligt har eroderat.