Lite mera fantasi, tack!
ORKESTER Helsingfors stadsorkester Dir. John Storgårds. Sibelius, Bruckner. Musikhuset 18.1.
Det här kan inte vara sant, tänkte jag först när jag såg att John Storgårds skulle dirigera Sibelius sjua och Bruckners fyra under en helt vanlig konsert med Helsingfors stadsorkester en helt vanlig onsdag i januari. Ingen solokonsert, ingen solist, ingen gästdirigent – bara orkesterns egen chefsdirigent och två av våra oftast spelade verk ur standardrepertoaren.
Det handlar ju inte om att verken inte skulle vara fina i sig, utan om att upplägget är dammigt. När idén om Musikhuset såldes till Finlands folk och invånarna i Helsingfors hette det att konstverken skulle framstå i nytt ljus i den nya akustiken. Om man följer den tanken till slut, betyder det att man rimligtvis kunde framföra hela den klassisk-romantiska repertoaren på nytt från början till slut en gång till och alltid motivera det med att allt framställs i ny dager. Det är helt okej att spela gamla verk, det gör alla orkestrar varje vecka, men en liten krok eller knorr kunde väl till och med HSO erbjuda sin publik? Storgårds var en gång i tiden omtalad för sin nydanande programplanering, men var finns viljan till förnyelse, innovation och kreativitet i dag?
Vissa finfina insatser
Visst spelar även kollegan RSO konserter med bara två symfonier ur standardrepertoaren, t.ex. Mozarts Linzsymfoni och Bruckners sjua tidigare i höstas eller Haydns Uret och Beethovens Eroica senare i vår. Men i bägge fal- len har dirigenterna Kurt Masur och Herbert Blomstedt varit ordentliga dragplåster. Om Stadsorkesterns egen chefsdirigent bestämmer sig för att framföra två lika flitigt spelade verk måste ribban ställas verkligt högt för att motivera det.
Och tyvärr nådde man endast delvis upp till den nivå som hade önskats och krävts. Visserligen gladde jag mig i Bruckner åt finfina insatser från till exempel valthornens sida; Ville Hiilivirta utförde några gudomliga solon, inte minst i inledningen. Även altviolinerna spelade sin melodi helhjärtat i Andantesatsen medan de övriga stråkarna ackompanjerade följsamt i pizzicato. Det var närmast helhetsgreppet som lämnade en del att önska, både i Bruckner och Sibelius. Storgårds Bruckner hamnade långt ifrån Masurs lyriska dito. Och Sibelius sjunde symfoni, känd för sin komplicerade form, tolkades i många avseenden alltför oroligt, som om man gapade efter mycket och förlorade hela stycket.