Tankar vid ett fönster
När jag skriver sitter jag vid ett fönster med utsikt över Sandvikstorget. Här har jag, som på en teater, en logeplats där jag kan följa med vardagslivet i Helsingfors. Sandviken är numera en fridfull stadsdel, det var annat på den tiden hamnen var en ankringsplats för mindre lastfartyg. Då var det oroligare, restaurangen i vårt hus var sjömanskrog och det gick ganska livligt till i kvarteren kring torget.
Just nu är torget tomt och täckt av ett tunt snölager. Ja, tomt är det inte helt, en tredjedel är upptagen av parkerade bilar. Att det är vardag ser man av att där knappt finns en ledig plats. Ett ungt par med barnvagn sneddar över torget, antagligen på väg till supermarketten (ett förfärligt ord).
Om lördagarna finns det ändå någon på torget, en paketbil med en potatis- och rotfruktsförsäljare kommer tidigt på morgonen och står där hela dagen. Vårar, somrar och tidigt om hösten kommer han nästan alla dagar och vi köper alltid av honom, man ska gynna privat företagsamhet. Jultiden och nyårsaftonen blir det livligare på torget, julgransförsäljning ett par veckor och nyårsnatten smäller här raketer.
När sedan snön fram mot våren smält börjar loppmarknadsverksamheten. Först några enstaka bord och ju varmare det blir, desto fler försäljare ställer upp. Sommartiden är torget fullsatt, några säljer undan det de inte mer behöver, andra verkar vara yrkesförsäljare. Med litet god tur kan man göra fynd, och det förefaller också turisterna att tro, varje sommar kommer det fler.
Jag hoppas verkligen att stadens myndigheter inte på nytt gör något dumt och gör slut på loppmarknadsverksamheten. Det finns orsak att vara misstänksam, se bara vad de gjorde matförsäljningen i Sandvikshallen.
När hösten kommer minskar försäljarantalet och folkmängden. De professionella fruktoch bärförsäljarna säljer bort sina sista bärkartonger och tältkaféet packar ihop. Höstregnen, för att inte tala om höststormarna, spolar bort resten och så är torget tomt igen. Sedan kommer snön.
Allt det här har jag i nästan trettio år kunnat se från mitt fönster. Jag får, i liten skala, se hur mitt Helsingfors lever. Just nu är det trist och nästan livlöst, men jag hoppas jag ännu får se några somrar.