”Den utrikespolitiska substansen har förblivit tunn – trots att valet av president handlar om att hitta den som bäst för Finlands talan, den som har förutsättningar att i samråd med regeringen styra utrikespolitiken och hantera konflikter.”
DEN ENA HANDENS fingrar räcker knappast till för att förklara varför Sannfinländarna skördade så stora framgångar i riksdagsvalet. Men nyckeln var hur som helst förmågan att samla lyssnare kring berättelsen om vad som felas dagens Finland. Det här samtidigt som många andra försökte nå fram med något som mer liknade en årsberättelse än en fängslande historia.
När valrörelsen inför riksdagsvalet – något karikerat – handlade om kurvor, statistik och avtal var det en smal sak för Timo Soini att samla allt större anhängarskaror.
I PRESIDENTVALSDEBATTEN är konstellationerna omvända. Soinis berättelse om det bortglömda och orättvist behandlade folket är den samma – men nu är den plötsligt malplacerad och samlar bara en bråkdel av dem som lyssnade på honom i våras.
Hans historia har mycket lite med presidentrollen och presidentens makt att göra. Men framför allt har han nu fått konkurrens av många andra berättarröster, politiker som lyft politiken till en mer ideologisk nivå och som inser att kommunikation handlar om något mer än att tuta ut information.
PARTIPOLITIKEN spelar alltid en mindre roll i presidentval än i andra val, och i år har det här varit särskilt tydligt. Många kandidater försöker hålla ett visst avstånd till sitt parti och är inte främmande för att framföra
”Presidentkandidaterna kan konsten att berätta en historia.”
åsikter som går stick i stäv med partiets linje eller beslut.
Men det betyder inte att presidentvalet avideologiserats. Trots att partimaskineriet fått stå i bakgrunden har väljarna fått veta betydligt mer om presidentkandidaternas perspektiv, livssyn och värderingar än i valrörelsen inför riksdagsvalet. Alltid har debattörerna inte nått fram eller fått tala till punkt, men föresatsen att försöka förklara och förstå, ge samband och göra saker synliga har varit påtaglig.
PRESIDENTVALSKAMPANJEN kom i gång rätt sent för de flesta, men det kandidaterna förlorat i tid har de tagit igen på intensiteten. Aldrig har antalet debatter och intervjuer varit så stort samtidigt som en stor del av kandidaterna eller deras stödtrupper engagerat sig starkt i sociala medier. Resultatet kan i första hand mätas i kvantitet och bredd, men också i kvalitet och djup.
NÄR PAAVO LIPPONEN överraskande meddelade att han ställer upp föreställde sig många en starkt värdeladdad kamp mellan honom och Sauli Niinistö. Den duellen uteblev, men trots det har diskussionen om värderingar och om hur samhället ska se ut gett valrörelsen en stark ryggrad. Även något mindre erfarna kandidater som Pekka Haavisto, Paavo Arhinmäki och Eva Biaudet har spänt bågen högt i fråga om mer existentiella berättelser.
Ta till exempel Eu-frågan. Om debatten inför riksdagsvalet inskränkte sig till ett svartvitt argumenterande för eller emot stödmekanismer har kandidaterna nu ansträngt sig för att måla upp olika scenarier och berätta om varför det europeiska samarbetet är viktigt.
DEN VIKTIGASTE INVÄNDNINGEN mot kampanjerna är det som också Paavo Väyrynen så många gånger påpekat: Den utrikespolitiska substansen har förblivit tunn. Det här trots att valet av president handlar om att hitta den som bäst för Finlands ta- lan, den som har förutsättningar att i samråd med regeringen styra utrikespolitiken och den som är bäst lämpad att hantera eventuella konfliktsituationer.
Å andra sidan går också det utrikespolitiska ledarskapet tillbaka till en värdegrund samtidigt som en trovärdig president måste ha förmågan att hantera orden på ett trovärdigt sätt.