Gliringar och rasism
Då en presidentkandidat tar fasta på rivalens påståenden på ett ironiskt sätt är det en del av spelet. Sådana gliringar har vi sett en hel del av under de senaste veckor- na. Främst har duellen utkämpats mellan Paavo Väyrynen och Sauli Niinistö i Natofrågan.
Att tänja på sanningen eller komma med påståenden som inte har någon täckning i verkligheten handlar om att dupera väljarna eller hoppas på att de inte vet vad som sagts. Det är inte enbart Timo Soini som kan den konsten.
Det mesta kommer snart att vara glömt. Men knappast allt. I valdebatten i torsdags fanns drag som gjorde mig illa till mods.
Må vara, att Eva Biaudet inte satt med i regeringsförhandlingarna förra våren ”i veckor”, som Timo Soini uttryckte det. Men hans attityd mot henne var obehagligt nedlåtande då han lät förstå att hon därför ingenting visste om förhandlingarna. Ska man behandla en annan kandidat med bristande respekt?
Soini gillar inte SFP men saklig och hövlig kunde han vara ändå. Det är väl en av grundförutsättningarna för att klara av uppdraget som hela folkets president?
För det kan väl ändå inte handla om att Eva Biaudet är kvinna?
Medan flera av de politiska partierna stöder en höjning av pensionsåldern och sporadiska försök görs för att kämpa mot åldersrasism på arbetsplatserna, trampar Paavo Väyrynen på i ullstrumporna. I torsdagens valdebatt hänvisade han till ”den äldre Paavo” när han menade Paavo Lipponen.
Det handlar inte om att Väyrynen kommer med vilseledande information, Lipponen är lite äldre än Väyrynen. Väyrynen kunde förstås också hänvisa till Paavo Arhinmäki genom att kalla denne ”den yngre Paavo”. Men det gör han inte. Väyrynen vet att det är bättre ju yngre man är i den kultur vi lever i.
Så kanske Väyrynen egentligen sade ”jag är yngre, därför är jag bättre”. Lipponens ålder har ideligen tagits upp som ett aber. Att just Väyrynen gör det är paradoxalt, eftersom han själv ständigt påpekar att han har den långa erfarenhet av utrikespolitik och samarbete som en president behöver.
Politiker har ett stort ansvar för vilka ord de använder och i vilka sammanhang de gör det. Nedlåtenhet och ironiska gliringar kan signalera att rasism och intolerans i vissa former är acceptabelt.
Det är det inte.