Skatteskärpningar kan knappast undvikas

Redan i våras var det klart för alla som ville erkänna realiteterna att det behövdes starkare åtgärder än dem man enades om för att stoppa Finlands ökande skuldsättning. Sedan dess har ekonomin ytterligare försämrats.

I mars ska regeringen besluta om nya skärpningar. Vi får se om realiteterna har trängt bättre in i beslutsfattarnas medvetande eller om valtaktiska skäl hindrar att fatta nödiga beslut. Utgångspunkten enligt regeringsprogrammet är att hälften av åtgärderna är skatteskärpningar och hälften inbesparingar.

Här ser jag bara på skattesidan och analyserar vilka lösningsalternativ som finns. Om skatteuttaget ska ökas med kanske 1,5 miljarder euro kommer man inte långt med att höja – även kraftigt – de största inkomsttagarnas skatt. Vår inkomstpyramids topp är så smal att man inte torde kunna få in långt mer än 100 miljoner euro med en sådan höjning. I och för sig vore en temporär höjning av inkomstskatten för toppinkomsttagarna – av politiska skäl – inte obefogad i dagens läge.

Borde en sådan höjning av toppinkomsttagarnas skatt riktas mot förvärvs- eller kapitalinkomsten? Kapitalinkomstskatten har redan höjts från 28 till 32 procent för inkomster över 50 000 euro. Ett problem är att kapitalinkomstskatten slår väldigt olika mot olika slags kapitalinkomst. De som får ränteinkomster till låg räntesats får redan i dag se sitt kapital sakta minska på grund av inflatio- nen och skatten. Säljaren av en fastighet eller värdepapper får ofta inte en vinst som överstiger inflationsförlusten men beskattas ändå med 30–32 procent för hela den nominella vinsten.

Särskilt vid dessa former av kapitalinkomst skulle ytterligare skattehöjning bara öka rådande orättvisa. Andra former av kapitalinkomst har ett bättre skydd mot inflationen. Mycket talar dock emot att höja skatteprocenten från nyligen fastställda 30/32. Men även en liten tilläggshöjning skulle vara mindre negativ än återinförande av förmögenhetsskatten, som drabbar ojämnare än någon annan skatt.

Vår statliga skatteskala har sedan 1997 sänkts årligen. Detsamma har skett i nästan alla Eu-länder. Tyvärr har sänkningen delvis ätits upp av höjd kommunalskatt. I de lägre inkomstklasserna är vår skatt nu på europeisk medelnivå medan skatten för de högre inkomstnivåerna ännu hör till de strängaste i Europa. Bara Belgien beskattar på alla nivåer strängare än Finland, medan vi i övrigt konkurrerar med Sverige, Danmark, Italien, Österrike och Tyskland om topplaceringarna.

Det vore ett fatalt bakslag om skatteskalan skulle höjas permanent i övre ändan. Detta skulle eliminera den positiva utvecklingen sedan 1997 och kanske göra vår beskattning i skalans övre ända till den strängaste inom EU.

En kompromiss som skulle gå dem till mötes som kräver att de välförtjänande ska ta en större del av skattebördan vo- re att stifta en temporär treårig tilläggsskatt för dem som har förvärvsinkomst över en viss gräns. Gränsen kunde ligga vid 60 000 eller 80 000 euro och tilläggsskatten kunde vara 4–5 procent. Nuvarande högsta marginalprocent i Helsingfors är cirka 54 (med de obligatoriska premierna inräknade). Jag saknar fakta för att räkna ut vad denna skatt skulle avkasta, men de statsfinansiella problemen löser man inte med den.

I regeringsförhandlingarna kunde man bara enas om att höja acciserna och vissa andra indirekta skatter. För deras del torde smärtgränsen vara nådd. Momsen rördes inte. För att få in ett betydande skattebelopp finns det inget annat alternativ än att höja momsen. Dess allmänna skatteprocent är nu 23 men 25 i de skandinaviska länderna. En procentenhet avkastar hos oss cirka 600 miljoner euro, men om matmomsens 13 procent inte höjs minskar avkastningen något. Skatteforskarna är eniga om att höjd moms har mindre negativa ekonomiska konsekvenser än höjd inkomstskatt.

Att höja skatter är motbjudande. Men nöden har ingen lag för vi måste stoppa ökningen av vår statsskuld. Med en momshöjning till 25 och temporär inkomstskatteskärpning med till exempel 150 miljoner euro samt vissa andra smärre åtgärder torde det vara möjligt att nå upp till 1,5 miljarder euro som borde vara minimimålet.