Tio teser om kärlek
DANS The Greatest Love Songs
Föreställningskoncept, initiativtagare, regi: Maija Mustonen. Koreografi, framställning: Hanna Ahti, Elina Hauta-aho, Anne Hiekkaranta, Katri Kainulainen, Jarkko Lehmus, Janne Masalin, Maija Mustonen, Masi Tiitta, Saara Töyrylä och Emmi Venna. Ljusdesign: Anton Verho. Ljuddesign, dramaturgi: Laura Murtomaa. Zodiak – centret för ny dans i Kabelfabriken 19.1.
Att välja en sång om kärlek och fysiskt framställa den inför publik, kan skapa en både medryckande och mångsidig föreställning. Det bevisar Maija Mustonen i The Greatest Love Songs när hennes grupp på tio ur den utgångspunkten gör var sitt solo i en sammanhängande serie. Gruppens heterogenitet ger mervärde liksom även det växlande valet av musik. Var och en har valt ett stycke som har personlig betydelse och tangerar minnen och erfarenheter.
Redan på förhand fick själva konceptet i Maija Mustonens föreställning mig att tänka på Jérôme Bels kanoniserade The show must go on och visst finns det likheter. Till exempel i lagren av betydelse som skapas av det kollektivt delade och personligt betydelsefulla och i inramningen, formateringen och refererandet som grepp på scenstoffet.
Masi Tiittas minimalistiska men särdeles rättframma och berörande framställning av Pave Maijanens Ikävä inleder och projicerar fram mängder av sådant som inte är påtagligt eller synligt men högst möjligt, på ett rentav gripande sätt. Även Jarkko Lehmus som till Sam Browns Stop med stor koncentration och precision presenterar en butolik expressiv metamorfos av sina erfarenheter av en tryckare i de tidiga tonåren som tycks visa även den andra parten (!), ristar in sig i mitt minne. Det gör också Emmi Venna som till Squarepushers My Red Hot Car framför en serie rörelsemotiv med starka tematiska referenser.
Hanna Ahtis magnetiska framställning av Wim Wenders Iris i ett dervischlikt snurrande med håret som pricken över i blir för mig en höjdpunkt i serien liksom även Maija Mustonen själv strikt och avskalat först forcerande och sedan retirerande i en tunnel av ljus till Maria Callas helt magiska Casta Diva.
Epilogen där hela gruppen tillsammans går igenom vars och ens stoff blir ett nummer för sig med mängder av lekfullhet, distansering och komprimerad kontrastering. Ur rätt enkla premisser växer en föreställning fram med ett starkt tilltal som bygger på den samlade effekten av tio versioner av samma tema.