Filppula levererar

Det är alltid lika frustrerande att se en finländsk Nhl-spelare som inte klarar av att lyfta sig själv till en sådan nivå som han av allt att döma borde ha kapacitet till. Minst lika störande är att se en NHLklubb inte ge en viss blåvit spelare en chans att förverkliga sig själv.

Vi har under årens lopp fått bevittna fall i båda de här kategorierna.

Få av våra spelare har genom tiderna haft ett lika vasst och snabbt handledsskott som Fm-ligans skyttekung åren 1995 och 2000, Kai Nurminen.

Den något nonchalant försvarande Nurminen fick under sin andra Nhl-sejour spela bara två matcher för erkänt defensiva tränaren i Minnesota, Jacques Lemaire – och gjorde ett mål.

Petteri Nummelin är till sitt spelsätt, sin natur, sin fysik, sin skridskoåkning och sin extremt goda speluppfattning så gott som en kopia av Kimmo Timonen. Ändå bänkade Lemaire också honom så ofta han bara kunde med följden att en potentiellt mycket framgångsrik karriär i världens bästa liga bara blev en dröm.

Oilers hade stora förhoppningar om att Jani Rita en dag skulle bli en 30-målsskytt för dem då han anlände till Edmonton för elva år sedan. Han kom aldrig ens sammanlagt upp till tio fullträffar under sina fem år i Nordamerika.

Ville Peltonen har haft en fantastisk karriär i Europa, men trots tre separata försök i NHL med San Jose (1995–97), Nashville (1998–2001) och Florida (2006– 09) uteblev framgången i de smala rinkarna.

Niklas Hagmans kvicka fötter och händer gav hopp om att Finland skulle få en man kapabel att slå in 30 puckar nästan varje säsong, men den Nhl-karriär som började år 2001 har inte varit så framgångsrik som många förväntat sig.

Och så har vi enormt talangfulla Jere Karalahti, som mer eller mindre söp bort sin Nhl-karriär (1999–2002).

Fram till den här säsongen fanns det orsak att tro att man om fem eller så år, på sitt sätt, kunnat ansluta Valtteri Filppula till den här listan.

Visserligen är han Stanley Cup-mästare (2008) och hade en rätt betydande andel i att Detroit då vann, men också Ville Nieminen har vunnit Nhl-titeln och han är inte precis ett stort namn i NHL:S historierullor.

Filppula visade redan under sin första hela säsong i Detroit 2006-07 att han hade talangen och kapaciteten att bli en mycket duktig andra center som gör omkring 70 börspoäng.

Han är smidig på rören, har goda händer och är definitivt intelligent i sitt förehavande på isen. Oftast är det just ”Fil” som tränaren Mike Babcock beordrar in på isen under de avgörande ögonblicken under en match.

Men om han nu är en så bra spelare, varför har hans årliga poängproduktion före den här säsongen varit medelmåttiga 17, 36, 40, 35 och 39 poäng?

Och varför är den här 27-åringen nu på väg att formligen krossa alla sina tidigare rekord?

Fortsätter Filppula att slå in puckar och samla börspoäng i samma takt som han hittills gjort blir det 27 mål, 41 passningspoäng och 68 poäng. Då slår han sitt målrekord med åtta och toppnoteringen i fråga om assists med 13. Inte så illa.

Orsakerna till att hans poängproduktion ökat drastiskt är följande: 1) Han har den här säsongen oftast spelat som ytter, vilket betytt aningen mindre uppgifter defensivt. 2) Han har skickliga Henrik Zetterberg som center. 3) Detroit spelade final åren 2008 och -09 och sommarträningen blev då vid ett minimum. Han har nu bakom sig två goda somrar med först lång vila och sedan hård träning. 4) Tränaren Babcock har äntligen fått honom att köra hårdare mot målet. Därför har ”Filtteri” kommit åt returer och antingen satt in dem eller passat pucken åt en ledig kompis. 5) Han är fysiskt starkare och mer rutinerad.

Det är inte alls otänkbart att han i juni får kröna sin rekordsäsong med en ny Stanley Cup-triumf. I så fall vore hans år närmast perfekt.