Ordförandeskapet ger Danmark utmaningar

Danmark fick i början av januari det roterande ordförandeskapet i Europeiska unionens råd (Eu-ministerrådet) med den nya danska statsministern Helle ThorningSchmidt i spetsen. Hon bildade ju förra hösten en vänsterregering med stöd av en rödgrön allians.

Ordförandeskapet ger även de allra minsta och mest tystlåtna Eu-medlemsländerna en liten gnutta publicitet –- åtminstone för en flyende kort stund – bland annat vid utbytesceremonierna av det roterande ordförandeskapet. Dock har ändringarna i Lissabonfördraget gjort det roterande ordförandeskapet onödigt i praktiken. Trots detta offentliggör medlemsländerna ännu väldigt storsinta program för sitt ordförandeskap och ordnar allt mer glamorösa cocktailbjudningar under sitt ordförandeskap.

Ordförandeskapet är en flyende kort stund i rampljuset. Det är viktigt i synnerhet för de länder som tidigare var bakom järnridån och som 2004 anslöt sig till EU. För dessa länder är rampljusets skimmer välkommet åtminstone för den nationella politikens ändamål.

Nu är det Danmarks tur att föra fram sitt mervärde i EUpolitiken. Danmark har offentliggjort ett program för en hållbar utveckling. Programmet har fyra prioriteringar som skall skapa ett mer ansvarigt, dynamiskt, grönt och säkert Europa. Med förändringarna i Lissabonfördraget sade vi dock farväl till de tider då ordförandeskapet faktiskt både presenterade och verkställde riktiga stora linjer.

Historiens blad visar hur Finland under sitt ordförandeskap 1999 lade grunden för samarbete i rättsliga frågor och inrikesfrågor, något som ännu i dag är en ryggrad för Eu-politiken. Också den nordliga dimensionen var en sådan del av Eu-politiken som skapades under Finlands ordförandeskap. Danmark, vars regeringsprogram med pompa och står kallas för det grönaste i världen, vill under sitt ordförandeskap profilera sig som grundaren av en grönare europeisk energiframtid.

Danmark får ordförande- klubban vid kanske den allra värsta tidpunkten eftersom man 2011 inte fattade beslut om Europas ekonomiska kris. I fjol lades samtidigt grunden för en alltmer allvarlig politisk kris. Detta kulminerade vid Eu-toppmötet i december då Storbritanniens premiärminister David Cameron kom med sitt ökända veto mot ett nytt Eu-fördrag, något som han trodde skulle stoppa, enligt honom, en för Storbritannien (och i synnerhet för London City) skadlig integrationsutveckling. Tvärtom åkte Europatåget bara vidare och Storbritannien blev häpet kvar på stationsperrongen. Den ekonomiska och sta- bilitetsunionen måste således nu skapas utanför EU, med andra ord utan kommissionens initiativrätt och utan Europaparlamentets demokratiska kontroll.

En del människor säger att det kunde ha gått sämre. År 2012 är i alla fall ett förändringens ödesår för Europa. Det är ett år som kommer att visa en ny riktning för Europa – om nu inte den politiska kompassen börjar snurra vilt och riktningslöst runt.

Just nu är det inte alls politiskt nyttigt att medge sig vara en anhängare av Europa eller ett djupare samarbete. Fordet (federalismen) har blivit nästan en synonym till ett politiskt självmord. Exempelvis i Danmark stöder endast cirka 20 procent en anslutning till euron. Å andra sidan ledde det danska parlamentsvalet till en helomvändning i landets Eu-politik. Den danska regeringen började bland annat lägga ner gränsbevakningen vid sina gränser till Sverige och Tyskland.

Det danska ordförandeskapet möter utmaningar inte bara på grund av den pyrande recessionen och den ekonomiska krisen som drabbar Europa. Därtill är Danmark inte med i Euroområdet och är som ett ”opt out”-land nu i en pinsam situation då man skall föra diskussioner om något som Danmark inte är en del av – till exempel om medborgarskap, försvarspolitik, rättsliga frågor och inrikesfrågor.