Ryska kvinnor börjar ta för sig
Jag kommer aldrig att kalla mig
moskvitjka. När jag kallpratar med taxichaufförer tar det vanligen inte mer än fem minuter förrän jag meddelar att jag är från S:t Petersburg. Jag har bott i Moskva i fjorton år, men för mig är det fortfarande bara tillfälligt.
Det finns visserligen mycket jag tycker om i Moskva, framför allt mitt jobb och den snabba rytmen. Men alla tänker bara på pengar. Det får dem att krympa själsligt. Petersburgarna bättre på att njuta av livet än Moskvaborna. Framför allt behöver vi inte så mycket pengar för att ha roligt.
Jag arbetar med marknadsföring i ledande position på ett internationellt tobaksbolag. Vi jobbar med branding och det är väldigt utmanande. Jag har många underlydande och deltar också i rekryteringen. Bolaget är globalt och jag reser mycket – London, Genève, Korea, Japan, Vladivostok, Ural. Jag har inte studerat marknadsföring, mitt ämne var matematisk lingvistik. Mina språk är engelska och franska, jag talar bägge flytande.
I allmänhet tar jag taxi till jobbet. Jag har rätt till firmabil men bryr mig inte om att använda den, trafiken i Moskva är hopplös. Jag jobbar långa dagar och går tidigast från jobbet klockan åtta på kvällen. Det har jag valt själv. Min lön är cirka 11 000 dollar i månaden plus bonus. Jag har köpt min egen bostad och nu ska jag även köpa en bostad i S:t Petersburg tillsammans med föräldrarna. Det känns bra att ha kommit så långt att jag kan göra sådana saker för dem.
Jag trivs med mitt fria liv. Ingen kan till exempel kommendera mig att laga mat. Det är ett problem som kvinna i Ryssland. Vissa män ser det som en självklar sak att deras flickvänner ska laga mat, de säger inte ens tack. Jag är väl en dålig flickvän men jag vägrar laga mat om det automatiskt förväntas av mig. En gång kastade jag bort en blinismet för att jag hade rört ihop den i raseri eftersom min pojkvän såg det som en självklarhet att jag skulle steka blinier. Mat ska man laga med gott humör, annars blir den inte god.
Friheten har alltid varit viktig för mig och den har förstås sitt pris. Jag är fortfarande ogift. Mina föräldrar är stolta över mig och mitt jobb men jag vet att de är oroliga över att jag saknar familj. De pressar mig i varje fall inte, vilket jag uppskattar. Jag har aldrig haft en önskan om att gifta mig, men jag skulle gärna leva ihop med någon. Ibland oroar jag mig över min framtid, sedan glömmer jag bort det för jag har så mycket annat att göra hela tiden.
Jag är så pass gammal att jag mycket väl minns hur vi levde under Sovjettiden. Framför allt minns jag hur mina föräldrar arbetade och slet från morgon till kväll. Under veckorna jobbade de långa dagar, på veckosluten tvättade de kläder med tvättbräda och såpa. Det fanns inga tvättmaskiner. Allt gjordes för hand och livet var en enda kamp. Jag tänkte på det här när min mamma besökte mig i Genève där jag bodde några år. Hon klagade på att man inte fick använda tvättmaskinen varje dag. Tänk så snabbt även hon har glömt hur vi en gång levde!”