Källkritiskt om Twitter

I juni 2006 såg ett nytt ord dagens ljus – ”crowdsourcing”. Det var Jeff Howe, amerikansk journalist, som myntade begreppet för att beskriva en ny metod i jakten på information. Det nya består i att man utlokaliserar (jfr outsourcing) jobbet till någon annan, en användare, eller en folksamling av något slag (crowd). Företag var tidigt ute, som exempel kan nämnas ett läskedrycksföretag som lät användarna designa en burk.

Sedan dess har ”crowdsourcing” blivit ett trendord som mediemänniskor gärna svänger sig med. Så också på medieseminariet i Vasa nyligen. Den svenska journalisten Yasmine El Rafie vittnade om det fantastiska i sociala medier som möjliggör crowdsourcing på ett revoulutionerande sätt.

Som bevis använder hon revolutionen i arabvärlden i januari i fjol. Hon byggde då upp ett eget nyhetsflöde genom att kombinera olika typer av tweets. Det gav henne en unik inblick i vad som hände på Tahrirtorget utan att själv vara på plats. Det i sin tur gjorde att hon steg som en raket på den svenska mediehimlen och blev något av en Mellanöstern-expert i tv-sofforna. Varför är det här då intressant? Av flera anledningar. Tanken svindlar när man tänker på vad tekniken möjliggör. Plötsligt är vi ihopknutna i en lång kedja av yttrandefrihet. Censur göre sig icke besvär.

Fast vänta litet. Finns här ett men? Hur är det till exempel med källkritiken? Hur vet vi att inte också makten har upptäckt de nya medierna? Och vad betyder det att många av dem som twittrar tillhör en elit, också i Tunisien?

På seminariet i Vasa tog veteranjournalisten Yrsa Stenius till orda efter El Rafie. ”Jag känner mig som en dinosaurie”, började hon. Men det fanns inget förlegat över hennes budskap: Det etiska ansvaret kvarstår för oss journalister, oberoende av kanal.

Det etiska ansvaret är inget vi kan utlokalisera.