Alla vill de styra världen
Vem ska regera efter presidentvalet? Det är inte bara presidentens befogenheter som är kringskurna. Hela politiken har tappat makt.
■
Unionen eller nationen, euro eller mark? Europas ekonomiska utmaningar har präglat valkampanjen fastän presidenten knappast kan åtgärda dem.
Om två veckor, när presidentvalet definitivt är undanstökat och riksdagens jullov över, riktas strålkastarna åter på dem som borde ha den ekonomipolitiska makten i landet, statsministern och finansministern.
Borde ha, skriver jag, något om- tumlad efter att ha kollat in BBC:S intervju med Alessio Rastani på Youtube. För den som inte känner Alessio Rastani kan nämnas att han är börsspekulant, finansvalp och självutnämnd marknadsguru, numera även känd för sin frispråkighet och sina djärva åsikter.
Det var i höstas som BBC avsåg att fråga en expert om hur krispaketet borde se ut för att eurozonen ska återvinna marknadens förtroende. BBC frågade Alessio Rastani. Här är
”Mycket kan en i grunden blåröd regering kompromissa om, men skattepolitik hör till det svåraste.”
utvalda läckerbitar ur hans svar:
– Marknaden kommer att krascha för att den styrs av rädsla. Mäklare som jag struntar i hur de (europeiska politikerna) försöker stabilisera den. Varje natt drömmer jag om en ny recession, en ny chans att vinna på en krasch. Det är inte förbehållet eliten – vem som helst som är förberedd kan göra stora klipp när euron kraschar.
Rastani liknar skuldkrisen vid en cancersvulst: det är livsfarligt att vänta med ingrepp, men var och en är sin egen kirurg.
– Regeringarna styr inte världen. Goldman Sachs styr världen. Och Goldman Sachs bryr sig inte om krispaketet.
Citatet har blivit bevingade ord och utmynnat i paneldebatter om det är politiken som styr ekonomin eller tvärtom. Och hur det borde vara i en global ekonomi där regeringarnas makt inte når över riksgränserna.
■
EU var det bärande temat redan inför riksdagsvalet. Timo Soinis historiska segertåg slutade i opposition. Efter svåra komplikationer vid förlossningen föddes om inte ett ekonomipolitiskt missfoster så åtminstone en rödblå sexpartiregering med problem att definiera en tydlig ekonomipolitik.
I presidentvalsdebatten har Soini avslöjat att han i rikspolitiken – likt Rastani i världsekonomin – anar en krasch, och en chans till snabba klipp. Soinis vision är förstås en oppositionspolitikers önskedröm, men visst har vi sett regeringar med en mer helgjuten ekonomipolitik.
I somras krävde SDP och finansminister Jutta Urpilainen en säkerhet för Finlands lånegarantier till Grekland. Statsminister Jyrki Katainen ansträngde sig för att hålla god min och tona ner protesterna inifrån Samlingspartiet.
Under hösten förstärktes bilden av att SDP:S syn på Europa, ekonomi och skatter är obekväm för Katainen. Nyligen röt han till om utrikesminister Erkki Tuomiojas (SDP) ”regeringsvidriga” uttalanden om finanspakten. Kort innan hade Urpilainen krävt en skatt för höginkomsttagare. Om skatten ska gälla löne- eller kapitalinkomster och vem som är höginkomsttagare vill hon inte säga. Det ville hon diskutera först.
Undrar vem hon ville diskutera med då Katainens ståndpunkt är känd och Samlingspartiets vallöfte om att inte höja inkomstskatten är orubbligt. Mycket kan en i grunden blåröd regering kompromissa om, men skattepolitik hör till det svåraste.
Enligt Katainen behövs nedskärningar oundvikligen och rätt akut. Får han sista ordet kan Urpilainen tvingas förverkliga beslut som SDP inte omfattar. Efter rambudgetförhandlingarna i mars vet vi vem som styr ekonomipolitiken, Katainen eller Urpilainen. Såvitt det inte är Goldman Sachs.