Pacifistiskt och visuellt barockspektakel
Det var på tiden att få en praktfullt uppsatt barockopera på Nationaloperans huvudscen. Under regissören Ville Saukkonens ledning har arbetsgruppen satt upp ett fantasifullt visuellt spektakel med ett starkt pacifistiskt budskap.
G.F. Händel: Giulio Cesare, dir. Howard Arman, regi Ville Saukkonen, ljus Patrick Woodroffe, kostym Kalle Kuusela. I rollerna bl.a. Franco Fagioli, Claire Meghnani, Katarina Leoson, Melis Jaatinen, Alon Harari, Jussi Merikanto och Arto Hosio. Premiär på Nationaloperan 20.1.2012.
Mer än nån annan genre kräver barockmusiken yviga utsvävningar i tolkningen. Ville Saukkonen har valt att se paralleller mellan det historiska Rom och Förenta Staternas roll i dagens Mellanöstern. Caesar agerar amerikansk general och bildar en ohelig allians med den lokala härskarinnan Kleopatra. Sexuella skämt och ett visst allvar alternerar och skorrar litet sinsemellan.
Ville Saukkonen är en vidunderlig idéspruta med ett hundratal operaregier på mindre scener bakom sig. Här kombinerar han sitt utpräglade sinne för absurd humor med en aggressiv antikrigsideologi. Antikens grymheter med Pompeius avhuggna huvud ställs mot dagens krigsföring. Modernt klädda soldater misshandlar krigsfångar, torterar dem i fängelsehålor och efter den militära segern anländer en amerikansk presidentkandidat och tar ”äran” åt sig.
Den historiska dubbelbelysningen ger möjlighet till stor scenisk variation och arbetsteamet har satt upp en veritabel visuell orgie. Varje aria har sitt eget ljusmoment och ofta lever scenbilden under ariornas många och långa upprepningar. Ljusmästaren Patrick Woodroffe är en trollkarl som skapar ljussättningen för världens största popstjärnor, men i all denna briljans saknade jag en viss dramaturgisk kontinuitet.
I personregin betonar Saukkonen maktspelets absurditeter men har också tålamod att låta vissa innerliga arior vara nästan helt i fred. Utöver all bravur tränger Händel nämligen ofta djupt in i människosjälen. Regin använder Operans scenteknik ståtligt men litet påklistrat. Kalle Kuuselas intressanta kostymer pendlar mellan moderna uniformer och egyptisk mytologi.
Premiären fick ett gott mottagande men det fanns alldeles tydligt en del av publiken som inte var så begeistrad. De flesta erkänner kanske uppsättningens briljans, men operan är lång och det fanns ögonblick då den också kändes lång och då den dramaturgiska röda tråden var svår att följa.
Det finns andra sätt att göra Händel, men det man inte kan göra är sätta upp operan som den går och står. På Parisoperan placerades Julius Caesar nyligen i ett egyptologiskt museum. Museiarbetarna sprang omkring och flyttade folk i olika montrar. Det hela var mycket virtuost och elegant men litet meningslöst. Då tar jag hellre Saukkonen politiska vinkling.
Operaorkestern leddes av en Händelspecialist, britten Howard Arman. En del av musikerna kom från Helsingfors barockorkester med sina periodinstrument och horn som är ganska svåra att hantera. I princip spelade orkestern ändå bra och den musikaliska helheten var både exakt och autentiskt klingande.
Ensemblen är god och några av sångarna rent av strålande. Claire Meghnagi är en färgstark Kleopatra, en blandning av antik skönhet och Noomi Rapace. Hennes vokala insats var både vild och lyriskt skön då det behövdes. För sin stora aria Piangerò hissades hon högt uppe i luften med en cirka sex meters kjol.
Den ömklige machomannen Caesar sjöngs med otrolig virtuositet och starka färger av den argentiske
”De flesta erkänner kanske uppsättningens briljans, men operan är lång och det fanns ögonblick då den också kändes lång.”
kontratenoren Franco Fagioli. Kvällens andra kontratenor, Alon Harari, var också duktig i Ptolemaios roll, där han för att röra om i storyn ibland var klädd i drag.
Pompeius’ änka Cornelia gjordes snyggt av Katarina Leoson och hennes son, den olycklige Sextus, tolkades med stiligt patos av Melis Jaatinen. Akillas, Ptolemaios härförare, fick en alldeles vanlig och gedigen tolkning av barytonen Jussi Merikanto, alltså en man som faktiskt sjöng en mansroll. För att röra om i rollgalleriets sexsoppa gjordes Kleopatras kvinnliga ”sekreterare” av Arto Hosio i en Dame Edna-liknande dress.
Det är 30 år sedan Händels Julius Caesar sattes upp på Operan i Lisbeth Landeforts regi. Visst är operan en enda lång följd dacapoarior, men Händel hade – som Anssi Mattila säger i programbladet – en vidunderlig förmåga att berätta om vanliga saker på ett ovanligt sätt och placera personer och händelser i det mest komiska ljus.
kultur@hbl.fi