Frankenstein syr ihop och
Ralf Andtbacka kan elda i en kakelugn som han själv varit med om att riva och bygga, han undervisar gymnasister i språk och litteratur och han har egna böcker på gång. Dessutom är han intresserad av andras.
Vi träffas för att tala om hans senaste bok och om den finlandssvenska förlagsbranschens stora konvulsion, då Schildts uppgår i Söderströms. Då är det dags att nogsamt inventera de småaktörer som finns – vem kan utmana en sådan monopolsituation som det nya storförlaget får i vår minoritetslitteratur?
2010 grundade Ralf Andtbacka tillsammans med författarkollegan Metha Skog förlaget Ellips, som ger ut poesi, kortprosa, essäistik. Fem titlar har hittills utkommit, och förlaget får snart officiell juridisk status som förening med styrelse. Redaktörerna är Andtbacka, Skog och poeten Catharina Gripenberg. Arbetet utförs ideellt, med andra ord gratis. För att täcka utgivningskostnaderna är Ellips beroende av stipendier. Som samarbetspartner i distributionen har man haft Söderströms, från och med fusionen får man sköta distributionen själv.
– Vi kommer aldrig att bli ett stort förlag, vi är inget alternativ till Schildts och Söderströms. För att vara ett professionellt alternativ måste man ha råd med anställd personal och det kommer vi inte att kunna ha. Vi ser oss själva som ett komplement, men med så pass mycket struktur att vi på något sätt kan professionalisera redaktörsarbetet och bokproduktionen, säger Andtbacka. Varför blir man poet i Svenskfinland om man är behörig språklärare och dessutom relativt händig? Och så uppmuntrar du dessutom andra att bli det. – Ja varför ger man sig in på det här? Det är ju mot bättre vetande. Men blir man författare så är det för att det finns ett ... jag tycker inte om ordet kall, men att det finns en vilja att vara en skrivande människa, och att få vara det i ett sammanhang. Att sen engagera sig i andras skrivande och göra många slags saker kan vara ett slags samvetsfråga, man vill bidra till det sammanhang man vill tillhöra. Och dels är det ju ett sätt att hålla ångesten borta, säger Andtbacka och skrattar på ett sätt som bara kan beskrivas som gemytligt.
Hans bidrag till det litterära sammanhanget – att sammanföra människor som läser och skriver och bryr sig om litteratur – är vid det här laget många; han har varit aktiv i allt från litteraturföreningar på gräsrotsnivå till Finlands svenska förfat- tareförening, varit kopplad till förlaget Scriptum och, under åren han var länskonstnär 2000–2005, tagit initiativet till Vasa Littfest, som i höstas ordnades för elfte gången. De här sammanhangen måste skapas och skapas om igen eftersom det inte längre finns ett bildningsborgerskap som i samlad tropp på ett förutsebart sätt köper och läser ”årets böcker”? – Om det finns en kvarleva av detta ”man måste känna till”-intresse så har det i alla fall försvagats väldigt mycket. Det finns ingen given bred publik att luta sig tillbaka mot, allt är mycket mera osäkert och öppet. Så det handlar om att hitta intresserade individer och man vet aldrig riktigt var de finns.
Gymnasielärarjobbet har varit en ”mycket liten ekonomisk buffert” i Ralf Andtbackas författarliv. Just nu har han treårigt författarstipendium, men jobbar också lite på Vasa Aftis som timlärare.
– Där ser man att bland unga människor finns det alltid de som har beredskap att ta till sig text, att kunna läsa. Man kan inte nå alla men det finns alltid någon med begåvning och mottaglighet. Då vi gör diktanalyser märker man att det är många som snappar upp och fattar vad det handlar om – jag vet inte om de tyck
er om det men de lär sig hur man ska läsa dikt och då har de kommit långt på vägen. Men den som undervisar i modersmål och litteratur måste ha väldigt mycket engagemang och entusiasm för det finns mycket att kämpa med också, elevernas sviktande språkkänsla till exempel. Din sjunde bok, Magnetmemoarerna, kom ut på Ellips i höstas, fick fin kritik och kandiderar för Runebergspriset. Innan den utkom talade du om den som om den var väldigt smal och underlig – men jag tyckte den var väldigt läsvänlig! – Vanligtvis har man något hum om hur mottagandet av en bok ska bli,